ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Ångrar just nu att jag gjorde utredningen.Livet blev inte lättare för att man inser alla problem.
 

Jag har arbetat minst heltid oftast betydligt mer sen jag gick ut 9:an ,det har väl varit ett sätt att ta ut hyperaktiviteten på ett för omgivningen accepterat sätt.Att sen inte kunna bromsa och arbeta konstant kan bli ett problem när varken kroppen eller hjärnan orkar.Men det fungerade rätt länge.Sen finns ju väggen framför en.
Jag kan inte se att jag trots det haft några problem i föräldrarollen och har definitivt inte varit en frånvarande förälder.Jag kan se mina barn men tyvärr inte mig själv.
Arbetar man när barnen sover eller är i skolan så finns tiden för dom om man inte själv sover.Att kunna se allt samtidigt ur olika synvinklar gör att väldigt lite undgår en och man ser sina barn som den dom är.
Sen att allt går i express fart när det fungerar och man löser det som finns just då trots att man inte kan ha en långsiktig plan.
Jag har nog alltid sett vad som inte fungerar och löst det just då.
Sen om man hittar arbetsplatser som man fungerar på och har arbetskamrater som kompletterar en så går det.
Om man har en partner som är en motpol till en själv fungerar även hemmet.
H :et  är en otrolig drivkraft om man kan utnyttja det,och kan kompensera D om man har rätt människor runt sig.
Sen om man har förmågan att hyperfocusera och kan snabbt växla objekt för det kommer man en bit på vägen.Men stresskänsligheten gör att man ofta inte mår särskilt bra.
Men utan mina bokstäver hade jag inte klarat det jag gjort ,samtidig som utan dom kanske jag klarat sådant som jag inte gjort nu.Allt har sina sidor både positiva och negativa.Vilka sidor man ser för tillfället beror på hur man mår.Men den enda som kan påverka vad och hur man tänker är man själv. Alla är bra eller dåliga på vissa saker oavsett om man har en diagnos.Skulle gärna just nu ha utredningen ogjord .
Men gjort är gjort.Att se alla problem gör dom enbart större även om man får en förklaring.
Jag tror inte en sekund på att man skulle vara en sämre förälder per automatik för att man har en eventuell diagnos, dåliga föräldrar utan diagnoser finns det gott om.
Alla som bara ser sina egna behov men inte ser sina barns.