ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Oooo jaaa!
förlåt att ja bara dök upp såhär hihi, men ja känner igen mig i typ allt ni skriver.

Jag är 36. vuxet barn,och ska nu på utredning på NPU, har stått i kö ca 4år nu :/
Jag e 100 på att jag har ADD/ADHD å kanske något därtill.

Men som du skrev så är det precis så med mig, så fort det händer nån livskris mm, stor eller liten , så blir jag totalt knäckt, reagerar som att mitt liv e slut .
mina få närmaste har påpekat det många gånger.
Och säger att dem har inte sett på maken, att jag går under totalt.....och hela mitt liv har det gång på gång varit en massa drama å skit, olycka otur, undrar ofta om jag dras till bekymren.
känner mig som ett elände.

mina vänner, 2st som jag har kvar, verkar dra sig undan mig mer å mer,
fast det är väl jag som drar mig undan dem så de blir så.

men när dem flesta inte förstår å tolkar de på andra sätt så har ja full förståelse, men fan va ledsen man blir. Samtidigt så tycker ja väl oxå att är det riktiga vänner så ska dem förstå å tro på mig, dem tar det personligt ju för fasen!!! fan!

Anonym (Yrja): Ja vi umgås fortfarande för vi älskar varandra och längtar efter varandra. Men han känner sig förvirrad eftersom han är deprimerad (en del av känslorna blir ju begravna under allt svart o det är svårt att känna som förr för saker och ting) . Så jag försöker lära mig att backa lite nu eftersom han inte vill vara ihop nu. Vilket är jättejobbigt och jag är inte säker på att jag kommer orka med hela den här känslomässiga berg-och dalbanan som det innebär. Han vill att vi ska jobba på våra brister på var sitt håll, som sagt OM vi ska hitta tillbaka till varandra.  Jag har inga problem med att förlåta och hitta tillbaka eftersom jag är rätt tolerant och älskar honom. Frågan är bara vad han kommer bestämma sig för.
Däremot har han inte så bra koll på det här med ADD och ADHD, han ser sin systerson och systerdotter som har respektive och sin syster som har ADHD, men förstår nog inte att även han besitter många av de drag som de har. (Han systerson är inte bara lik honom till utseendet men även en hel del i beteendet. )

Anonym(Men dt är ju jag): Ja, jag har haft oerhört svårt att bearbeta kriser.. Är ju mitt i en nu och hela min värld faller sönder och jag har redan varit nere i avgrunden, men försöker ta mig upp ett steg i taget. Båda mina föräldrar är döda och när pappa dog tog det 2 år för mig att bli normal igen, dock inte lika länge med min mamma. Men nu gosh, jag har ingen aning om hur länge det tar för mig att bearbeta skilsmässan från min sambo. :(

Samarkand: Jag vill skriva något till dig men jag vet inte riktigt vad. Jag vet hur påfrestande barnlösheten kan vara för ett förhållande och sen om man lägger till allt övrigt ni gått igenom så ojoj.. jag förstår att det har varit slitsamt. kram!

Oj oj vad ni är aktiva i tråden! Trevligt.
ny med ADHD: Oftast är jag "högfungerande" och klarar av det mesta, men med ibland så pressar jag mig för hårt och då klappar jag ihop totalt. Hoppas förstås att det ska vara historia nu med diagnos, och att jag slipper det framöver. Men jag tror det beror lite på hur "alvarligt man är drabbad". Något som kan ställa till det brutalt, är ju dåligt arbetsminne. För min del är det inte så illa utan jag testade strax under "normal", på den punkten. Och visst, måste använda kalender för möten och händelser. Annars är det kört Glömmer var jag parkerar bilen, och har jag inte en inköpslista (vilket jag nu använder 99% av gångerna) så kommer jag inte hem med det som var tänkt från början. Men jag har det nog lite lättare än vissa andra. För min del var det ändå en tydlig indikation för diagnosen, eftersom jag hade så pass mycket sämre på arbetsminne jämfört med andra delmoment vilka ADHD /ADD inte påverkar.

Angående Strattera. Har för mig att det inte är ett SSRI, utan liknar mer SNRI preparat. Altså hjälper även med N=Noradrenalin (och inte bara S=Serotonin), vilket för övrigt bildas när dopamin bryts ner i kroppen. Vilket ju är intressant eftersom övriga ADD/ADHD mediciner oftast avser att öka fritt dopamin i knoppen. Själv fick jag effekten av Strattera att all och då menar jag ALL ångest försvann. Och det var inte så illa eftersom jag hade mycket av den varan på lager Men..... jag blev trött som en zoombie, och eftersom låg energinivå ställer till det mer för mig än ångesten, så slutade jag med Strattera och började med Concerta istället (CS=Centralstimulerande, alltså ökar fritt dopamin). Ångesten är för mig mer en biprodukt av att livet skiter sig p g a ADHD/ADD och den låga energinivån. Hoppas att om jag blir lite piggare och mer fokuserad, att livet funkar, d v s att ångesten då automatiskt också blir fixad. Eller rättare sagt aldrig kommer visa sitt fula tryne igen, så att den därmed inte heller behöver åtgärdas.
Tror dock att man i Svergie ofta först skriver ut Strattera för att det inte är CS, och därmed inte kan missbrukas. De som är ute efter diagnos bara för att få kul piller har nog inte tålamod med att testa Strattera först. Undrar faktiskt om inte socialstyrelsen rent av har i sina rekomendationer att testa Strattera först. Hur som helst finns det ju också en poäng i att ta bort ångesten. Och så trött som jag blev av den kanske det funkar för dem med extrema hyperaktivitetsproblem  Jag är dock åt andra hållet, ADD seg. Sedan tycker jag mig ha fått uppfattningen att Strattera funkar på färre (kanske 15-30%) än CS som verkar funka för ca 50-75% av de som testar. Socialstyrelsen har dessutom fastslagit ett dokument om ADHD, att CS (i form av metylfenidat -Ritalin -Concerat mfl) är det huvudsakliga medicinska behandlingsalternativet.

Väldigt intressant och bra skrivet.

Samarkand: Tråkigt att hör hur jobbigt du har det! Hoppas verkligen du kan komma in i en uppåtgående spiral snart, och få lite mer glädje i livet.

Har dock ett par tankar om relationer och ADD/ADHD, och jag känner igen mycket av det du skriver. Jag tror att vi lätt dras till "samma sort" som oss själva. Själv kan jag bli knäpp av nära relationer med NT (neurotypiska=normala) människor. Även om min rastlöshet mest sitter på insidan, är det frustrerande med brist på rastlöshet hos andra. T ex solsemester och ligga en hel dag på stranden tillsamman.... VA SKÄMTAR DU!?!?! jag blir knäpp efter max 15 minuter och måste hitta på något stimulerande, förslagsvis dra framkameran och fotografera Men det gäller allt. Ingen entusiasm, starka åsikter, tankebanor med snabba hopp i associationerna som en vanlig människa aldrig hänger med i + lite speciell humor ...... tja, hur ska jag förklara det. Lite som att ha en partner i livet som känns lika dant att vara till sammans med som att sitta på 90-väg bakom en bil med husvagn!   som kör i 70 kmh. 

Däremot tror jag inte att det är omöjligt för oss att bli kära i NT människor. Jag har råkat ut för båda sorter. Som mig själv och NT. Bara lite svårare att hitta en NT som passar. ADD/ADHD har jag dragits till i större omfattning än vad som är skulle kunna förklaras av slump.
Men här kommer kruxet. Förhållanden med både NT, och ADHD/ADD partners kommer vara tuffa att klara, om vi själva inte får lite rätsida på våra/deras ADD/ADHD problem. Visst, vi blir nog aldrig helt "normala", men jag tror att vi med kunskap om våra problem, kan få mer fungerande och tillfredställande liv, än utan diagnos/självinsikt. Och då ökar också möjligheterna till bra förhållanden, med både NT och ADHD/ADD partners (förutsatt att partnern med ev ADD/ADHD, också jobbar med sig själv.

En sak som jag dock har märkt, och som jag tycker är extremt logisk. När jag haft en NT patner, har jag själv fungerat bättre då jag delvis rättat in mig efter den personens strukturerade tillvaro. Eftersom ADD/ADHD personer ofta är oorganiserade, smittar det lätt av på oss, och förstärker våra oorganiserade dåliga vanor. Lite som att som missbrukare försöka leva tillsammans med en annan missbrukare. Jag nu hoppas jag att ni förstår mig rätt. Jag säger INTE att vi i sak ska jämföras med missbrukare. Bara att vi har mindre vettiga beteendemönster som kan uppmuntras om vi lever tillsammans med någon som har samma beteende. Lever vi tillsammans med en NT person kan vi istället ta efter den personens goda vanor.

Tja, bara lite tankar och personliga uppfattningar om ett komplicerat ämne.

Tänkte kunde infoga ett par länkar.
http://www.addforums.com/forums/index.php     (mycke relevant forum, med många trådar)
http://adultadhdrelationships.blogspot.com/?zbrandid=3090&zidType=CH&zid=2024372&zsubscriberId=752576828    (kunnig blogg, inte så long, som dock tar upp en ehl del bra just om relationer).

Det här med relationer är intressant. Jag skrev nyss i andra tråden att jag alltid fastnat för s.k "bad boys", struliga killar med strulig bakgrund. Och innan det här med tänkbar ADHD kom upp på tapeten har jag mest bara sett mig själv som dum, naiv och självdestruktiv eftersom jag gång på gång sökte mig till och inledde förhållanden med killar som visade sig inte vara bra för mig.
Å andra sidan var nog inte jag särskilt bra för dom heller. Jag krävde ju en viss grad av spänning och drama annars upplevde jag förhållandet som stelt och tråkigt. Och om det någon gång blev det, tråkigt alltså, så var jag genast där och "rörde om i grytan" och hur sjukt det än kan låta så gick jag igång på det, när det hände något. Jag fick min efterlängtade och så välbehövliga stimulans men det varade ju inte speciellt länge. 

Jag har blivit äldre och mognat en del sedan dess men fortfarande idag kan jag komma på mig själv med att försöka "få igång" min sambo. Behovet av stimulans och spänning finns fortfarande kvar men jag har blivit bättre på att kontrolla det och jag agerar inte ut det på samma sätt som då. Även jag fungerar bättre i en relation med någon som är NT, en person som kan fungera lite som mitt förnuft, någon att hålla sig i när det blåser för mycket omkring mig, som kan hjälpa mig och hålla ordning på mig själv och alla prylar jag strö runt omkring mig. En NT är helt klart det bästa valet, vad jag behöver. Men det är inte vad jag vill ha.
Vad jag behöver och vad jag vill ha är två helt skilda saker. Och det här är faktiskt lite utav ett problem för mig. Jag får anstränga mig mycket hårt för att inte "ge efter" och jag måste ständigt påminna mig själv om varför jag inte bör ge efter. Jag vet, att om jag levde ihop med någon som var som jag själv så skulle det dra ner mig i fördärvet. Det skulle aldrig gå. Aldrig. Ändå kan jag inte acceptera det. Det känns ju lite som om jag ger avkall på något som är jag, som om jag förnekar den jag är eller åtminstone en del av mig själv. 

Känns som väldigt mycket faller på plats nu. Insikter är bra men nog så jobbiga.  

  

Åhh Drutten och Strulmaja, jag gillar verkligen era sista inlägg om relationer! Nu har jag fått mycket att fundera på! 

Drutten: Intressant liknelse, det här med missbrukare som lever ihop. Det låter ju inte så bra men jag förstår precis vad du menar med att man smittar av sig och förstärker varandra dåliga vanor. Den insikten kan nog hjälpa mig mycket.

Strulmaja: Jag får någon kuslig känsla av igenkänande när jag läser ditt inlägg men jag är inte säker på om jag tolkar dig rätt. På vilket sätt försöker du "få igång" din sambo? Fungerar det?

Jag har läst att omega-3 ska vara bra för folk med adhd. Någon här som testat? Hjälper det? Jag har köpt hem en burk omega-3 men jag har inte fått in rutinen att ta tabletterna ännu så jag vet inte om det fungerar. På vilket sätt skulle det hjälpa egentligen?

Jösses, vad bra det här stället är ! :) Alla frågor ställs som man själv undrar över.. Jag undrar också över det här med Omega-3 som jag läst om i en annan tråd. Någon som tar det och vet vad det är bra för??

Anonym (Yrja): Ja barnlösheten är extremt jobbig att hantera eftersom jag har begränsad tid på mig att bli gravid sen är det kört, så jag känner mig jagad hela tiden. Men jag kom till den insikten att om det inte blir något efter ett antal försök med IVF så är det meningen att det ska vara så.. Och för mig var ändå min sambo viktigast och den kärlek vi hade till varandra.

Anonym (Drutten-ADD): Haha, jag älskar att ligga på stranden, gärna länge. Jag älskar att känna värmen mot min kropp och känner alltid hur den går in i min frusna nordiska själ. :) Och det klarar jag faktiskt av om det inte är för mycket distraktion runt omkring.
Ang. NT eller ADD/ADHD-relation.. När jag träffade min älskade så trodde jag ju att han var NT och han hade en hel del struktur så ja, jag skärpte mig en hel del. Dock så upplevde jag de sista 2 åren att mina drag blev värre och värre, kanske för pga alla kriser (dödsfall etc) som hände i vårt, och det gjorde det extra svårt när sambon släppte på sin egen kontroll och jag fick se en hel del nya sidor av honom som ställde till det emellan oss. Men han sa att ville vara sig själv och jag sa att det ska ska han självklart vara. Och då blev allt upp och ned eftersom ADD-dragen blev så kraftiga hos honom. Låter det virrigt?