ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Det är lugnt vännen, jag tror dig  Jag är exakt likadan. Och jag tror som du att mina vänner också har överseende med detta för att jag, när det väl gäller eller då en vän är i nöd, aldrig är sen med att ställa upp.

Hörni tjejer (för det är väl bara tjejer som skrivit i trådarna hitills?)

Hur många av er skulle våga outa sig i en grupp på Facebook?
Jag tänker då en sluten grupp där inte vem som helst kan bli medlem eller läsa det som skrivs.
Namnet på gruppen behöver inte heller ha ett namn som "Vi med ADD/ADHD" för visst är det så att ens vänner ser vilka grupper man joinar på fejjan? Så, om man nu inte skulle vilja att andra såg det kan man ju döpa gruppen till vad som egentligen, som inte kan relateras till ADHD/ADD. Kanske "Virrpannorna" eller "Strulmajorna"?  

Om vi hade en sådan grupp på FB skulle vi kunna dela med oss av varandras målningar, foton, peppa och stötta, komma med råd och tips till varandra på ett helt annat sätt än här. Jag skulle tycka det var jätteroligt att få del av ert skapande, bli inspirerad och inspirera och jag tänker att där skulle finnas en grundtrygghet i att kunna göra det när man vet att alla i gruppen har liknande eller samma problem och svårigheter som en själv. 

Men, finns behovet ens? Inge kul att starta en grupp där man är ensam medlem. Kan bli lite tråkigt då tror jag  

Det tänkte jag förstås inte på, att alla kanske inte ens är medlemmar där. Tog för givet att alla har FB idag.
Jag var faktiskt sist ut bland mina vänner att skaffa konto där och avskydde skiten först för jag förstod ingenting. Men nu tycker jag det är ganska kul.

Det tog mig ett bra tag innan jag fann tjusningen med FB. Jag har vänner och bekanta, min familj och makens familj spridda över hela Sverige och eftersom jag har en släng av telefonfobi passar Facebook mig perfekt. Man behöver inte heller ha lika dåligt samvete för att man inte ses så ofta  Men ibland blir jag trött på det och tar en paus vilket är rätt skönt.

Jag är mammaledig och det är med nöd och näppe som jag fixar det. När jag har arbetat har det inte gått så bra. Längsta arbetet eller anställningen som jag haft varade i ca 2 år och tiden där var ingen dans på rosor direkt och slutade ganska katastrofalt. Jag har en tendens att komma ihop mig med chefen och eller arbetskollegerna så det är inte helt utan oro och ångest som jag snart ska kliva ut på arbetsmarknaden igen

Absolut inte. Det var inte alls min tanke. Jag såg det mer som en kul grej, att kunna dela med sig/visa upp sina konstverk eftersom vi verkar vara ett par st här som tycker om att fota, måla och skapa. Men så skulle det ju också vara en plats för diskussioner (som här) men jag var kanske lite för tidigt ute? en del kanske känner att man vill "lära känna" varandra lite bättre innan man outa sig på FB. Jag vet inte.Nja, jag hamnar i konflikt med andra p.g.a anpassningssvårigheter. Tror jag. En gång te.x var den ordninarie chefen borta på det här stället och en annan man (en av mina arbetskolleger) fick ta över skutan. Jag som hade arbetat där ganska länge hade koll på det mesta och fick springa som en skållad bäver mellan olika "stationer" för att hjälpa andra PLUS sköta min egna arbetsuppgifter då. Så, medan jag stod och hjälpte en kollega kommer han wannabechefen fram och säger att jag måste gå tillbaka till mina arbetsuppgifter nu. Ok, säger jag, ska bara avsluta det jag håller på med här. 2 min senare är han tillbaka och nu arg dessutom. Han ställer sig typ 4 cm ifrån mitt ansikte och ryter åt mig att göra som han säger. Då blir jag vansinnig, höjer mitt finger mot honom och säger argt: DU SÄGER INTE ÅT MIG VAD JAG SKA GÖRA OCH INTE!
När ordninarie chefen sen kom tillbaka sprang den här snubben raka vägen dit och skvallrade vilket resulterade i en stor fet utskällning

Jag var beordrad att hjälpa. Eftersom jag var en av de som arbetat där längst kunde jag mest så därför fick jag ett större "ansvarsområde" eller vad man ska säga vilket innebar att jag skulle finnas på alla platser samtidigt vilket i sin tur orsakade stor press på mig. Sedan var det ett stressigt jobb i sig, man jobbade mot klockan och fick liksom inte tabba sig så man missade den deadline som var. Men jag tyckte att wannabechefen var en stor idiot. Han blev mer idiot när han fick rollen som chef och sådant gör mig så j-a förbannad, när människor utnyttjar sin maktposition på fel sätt, sätter sig över andra och sedan springer som en liten råtta och skvallrar för chefen. Han var en slickachefeniröven-person. Så vad jag sa till chefen sen spelade ingen roll. Han trodde mig inte.

Fasen känner igen det där. Gjorde en dum grej en gång och fick sluta p.g.a det.
Förutom sånna saker, slarvfel, anpassningssvårigheter och ifrågasättnade av regler är det väl det här med att komma i tid och inte försova mig som är ett stort problem som inte varit särskilt uppskattat.  

Jag är arbetssökande efter mammaledigheten.  

Klart du passar in! Vi är många här som ine har diagnos men som känner igen oss i ADD/ADHD.

Usch, var min spontana tanke när jag läste frågan. Men som Harlow var inne på så funkar det bättre om det är någon jag känner väl och som känner mig väl och helst någon som är självgående för jag är nog den sämsta värdinnan i världen  Vi kommer få besök samt övernattning här över julen av bl.a makens föräldrar och jag har redan gått i en månad och bävat inför det. Jag tänker saker som: Vad förväntas av mig då? Vad ska jag bjuda på? Måste vi koka egen skinka eller kan vi bjuda på köpt färdigskivad? Var ska dom sova? Tänk om dom inte blir nöjda? osv, osv. Nämnde detta för maken som sa: Det tar vi då.
DÅ? Men DÅ är det försent. Det är ju NU jag måste veta hur det kommer att bli annars går jag sönder av ångest. Jag vill inte stå där på julaftonskvällen och leta efter kuddar och rena sängkläder och fundera på var tusan de ska sova, sånt måste jag veta i förväg. Samma sak om jag ska sova någonstans, då måste jag veta i förväg på ett ungefär var och hur. Om allt hade varit i sin ordning här, om gästsängarna stod uppradade i väntan på nattgäster och om de rena sängkläderna låg fint ihopvikta i skåpet, så hade jag kanske inte känt denna oro. Men nu är inte fallet så.