ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Häromdagen var jag iväg och började med testerna. Nu är det bara ett par gånger kvar innan utredningen är klar. Jag är väldigt nyfiken på vad utredningen kommer att visa. Är det någon som vet hur länge man får vänta efter man gjort alla tester och allt innan man får veta resultatet?

Jag blir lite förvirrad faktiskt för min sjukgymnast säger att jag har ADHD-liknande problematik men att hon inte tror det är ADHD eller ADD. Hon tror det är enbart symptom från min generella ångest.
När jag läser om GAD så känns det som att jag har mer än bara dessa problem och när jag läser om ADD för kvinnor så känner jag igen så många saker.

Är det någon mer som hört om ADHD liknande symptom vid generell ångest?

Hej
Jag har ett stort behov av att få kontakt med andra som är i min situation och hoppas att jag kan hitta det här. Jag fick för två månader sedan diagnosen ADHD. Jag är 39 år och har hela mitt liv mått dåligt, varit orolig, stressad och senaste tio åren har jag kämpat med mitt liv och gått i samtalsterapi i totalt 7 år. Under alla mina år i terapi har jag kunnat lösa visa saker i mitt liv men det har allitd varit delar, viktiga delar, som jag aldrig förstått mig på och inte kunnat lösa genom terapin.
I alla dessa år jag gått i terapi hos olika personer har INGEN föreslagit att jag ska träffa en psykiater för att se om det finns medicinska behov för mig.

Jag har en dotter på 1 år och 9 månader och hon är världens finaste. NÄr jag hade fött henne blev min oro mycket värre och jag kunde inte fungera över huvud taget. Jag blev sjukskriven och fick diagnosen förlossningsdepression och fick antidepressiv medicin. Det hjälpte att ta bort den värsta oron.. I och med detta kom jag i kontakt med Carema och den psykiater jag fick träffa där i november 2011 berättade efter mycket frågor att han misstänkte ADHD. Det gick ganska fort efter det och i slutet på jan fick jag diagnosen ADHD.

Först blev jag deprimerad och kände mig misslyckad men när jag läst på mer om ADHD hos kvinnor och smält chocken (hade aldrig haft tanke på att det skulle kunna vara det) började jag känna att "fy fasiken vad skönt att få veta och förstå vad detta är". Jag har ju såå länge tänkt att vad är det för fel på mig, varför kan jag inte komma till rätta med mitt liv?!.

Jag har nu börjat med Concerta också och det har hjälpt lite grann men jag är fortfarande i fasen att vi testar vilken dos jag ska ha.

Det jag behöver få skriva om här och höra om det finns fler som känner igen sig är om mina dippar jag får. Jag hamnade igår i en sån dipp och blev deprimerad och ledsen. Jag vet att det var att det är rörigt på jobbet som orsakde det och att jag kände att jag inte hade kontroll men jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Jag har ofta ingen ork att göra saker. Jag känner mig mentalt utmattad coh skulle bara vilja ligga i soffan medans jag vissa dagar har massor med energi och vill göra tusen saker samtidigt.

Jag hämtar på förskolan varje dag (sambon lämnar då jag kan styra mina tider mycket mer) och vissa dagar känner jag att jag får ångest över att åka hem med henne och behöva vara själv där med henne i ett par timmar innan min sambo kommer. Jag HATAR att känna så och får så fruktansvärt dåligt samvete och känner mig som en usel mamma. Vad är jag för mamma som inte vill umgås med sitt barn?? Är någon annan med går det mycket bättre eller om vi åker och gör något när jag hämtat henne. Men åker jag hem eller vet att jag ska åka hem snarare så får jag panik. Vad handlar detta om?? Kan någon förklara eller förstå??

Min ADHD yttrar sig främst i form av att jag är ostrukturerad och oftast kan jag bara beskriva det som att det är kaos i mitt huvud. Jag kan påbörja 10 saker som jag aldrig slutför. Jag är  väldigt väldigt stressad och har ofta hjärtklappning och är väldigt trött jämt. Jag är också orolig och har svårt för att fokusera när andra pratar.

Ja det var lite om mig. Jag hoppas att någon orkar läsa detta och kan ge mig lite tips och råd.

Helena 

Stratteran gör för mig att jag kan koppla ihop trådarna och fokusera på en sak i taget och inte tappa tråden så lätt av yttre stimuli.
Tyvärr har jag fått mer berg och dal bane humör:/ Har add.

Hej!
Jag undrar om någon skulle vilja dela med sig av hur det gick för dem med utredning? Förstår att det säkert står en massa i tråden om det men jag har inte ro att läsa igenom den.

Så här ser det nu ut för mig jag har fått en tid till vårdcentralen och ska få träffa en läkare som jag ska försöka få att förstå att jag behöver en remiss för utredning.  Vad brukar hända?  Hur har ni blivit bemött vid första kontakt?
Jag har alltid hållt allt inom mig och ansträngt mig som fan för att verka normal. Har även blivit (o)uppfostrad till att det är sjukt, vekt och ytterst dåligt att må dåligt eller att prata om att gör det.

Jag är sjukt nervös och rädd. Rädd för att framstå som en förvirrad idiot men jag känner nu sedan jag satt mig in i detta sammanhang  ADD eller eventuellt AS som att så mycket plötsligt faller på plats för mig. Varför jag är som jag är.

Vad händer sedan när man väl fått remissen? Brukar de på VC ha något emot att remittera en vidare?  Långa väntetider? Vad är det för tester som görs osv?

Oh ja... jag är en pendlare... har varit sjuskriven i perioder för jag orkar ett tag sen krashar jag igen... började efter lång sjukskrivning endast för ekonomin men redan så känner jag att jag inte orkar. Vet inte hur jag ska göra, klarade en månad på heltid.. knappt. Det är otroligt krävande med ett heltidsjobb och att själv ha en ADHD diagnos och ha ett barn med ADHD diagnos. Jag vet inte om jag nånsin kommer orka... men jag skäms på nåt vis att jag inte orkar också.
Som du säger... ibland är energin helt ok och andra är man helt utmattad. Det är oerhört jobbigt.

Mina sjukpenningdagar är slut sista oktober och ska jag fortsätta vara sjukskriven sa de att jag kan söka nya på 75% och vid allvarlig sjukdom kan man söka på vanliga med 80%.

Vet inte hur jag ska göra med allting angående jobb osv... jag känner att jag inte orkar... men det känns inte som folk kan förstå vad det är som är så jobbigt. Har i hela mitt liv varit en pendlare och först när jag fick fast tjänst märktes det mer tydligt förut hade jag haft tillfälliga anställningar bara på kortare tid vilket inte gjort att man tänkt på det på samma sätt.

Nån med ADHD diagnos som sökt och erhållit sjukersättning från försäkringkassan pga nedsatt arbetsförmåga?

Jag har sedan jag fick fast tjänst jobbat i perioder och varit sjukskriven i perioder, nu har jag fått min ADHD diagnos och förstår att jag helt enkelt tagit ut mig för mkt. Det är tufft med ett familjeliv med ett barn som har relativt grav ADHD också samtidigt som man ska kunna hantera arbete och familjeliv.

Kan man arbeta en del och få lön för den tiden och sedan erhålla sjukersättning för den tiden man inte jobbar ungefär som vid sjukskrivning fast man istället har en sjukersättning?

Jag är inte jätteung men räknas väl inte som gammal eller äldre heller. Är 34 år och har i omgångar under några år nu varit sjukskriven i perioder på allt från heltid och gått upp i tid och sedan efter en period av välmående har jag återigen kraschat och "gått in i väggen" detta händer om o om igen. Jag klarar inte stressen av att ha ett barn med ADHD och trotssyndrom och jobba och sköta allting kring henne till följd av hennes diagnos och samtidigt allt omkring mig och min diagnos och ha familjeliv utan att det alltid är bråk och irritation och samtidigt klara av att fokusera och stänga av allt annat när jag är på jobbet. Det är för mkt för mig, jag tror aldrig jag klarar att jobba heltid igen nånsin. Tror inte mitt psyke klarar för mkt utan jag behöver ha ett lugnt tempo och först lära mig hur man får ett lugnt tempo också. Jag lysssnade inte när alla sa ska du inte ta det lugnt ändå och vänta med heltid men näää då jag klarar det här sa jag och trodde verkligen att nu kommer jag klara det. Men näää... det gick inte nu heller. Blir så oerhört besviken på mig själv och att jag inte har förmågan.

Har sprungit in i den där väggen så många gånger att jag fått men av det nu i stort sett... man klarar inte att göra det hur många gånger som helst.
När jag går hemma och har en bra dag så tänker jag att äh klart jag klarar detta men nää det gör jag ju inte iaf men jag fattar det aldrig typ.

Har alltid känt mig annorlunda men aldrig ändå vetat att jag var det riktigt så jag fattar inte riktigt att jag inte har samma förmåga som en person utan ADHD har, jag har ju bara haft min hjärna och inte haft någon annan att jämföra med och provat hur det känns med den hjärnan som är "normal" jämfört med min ADHD hjärna. Så jag har liksom bara tänkt att ok det är bara o kämpa för att ge upp och vara sjukskriven osv det är inte ok, man ska må bra och vara duktig liksom, känt att det liksom varit skämmigt att inte orka och inte klara allt.

Vore nog en bra lösning för mig att kunna jobba deltid på mitt jobb och kunna erhålla sjukpenning/sjukersättning för resterande tid upp till heltid för att det ska kunna funka i långa loppet på sikt.

Har en fundering angående det här med ADHD-mediciner.

Förut tyckte jag de hjälpte mig bra... nu tycker jag det känns som de inte alls fungerar längre...  :-/ är det normalt? eller inbillade jag mig bara att de fungerade förut? Känner att jag har fortfarande lika kasst tålamod, lika ljudkänslig, stresskänslig, är lika impulsiv och humöret åker samma bergodalbana...

När jag kände att de fungerade kände jag mig att jag blev lugn på nåt vis, lugn men vaken, inte lika ljudkänslig längre. Nu känner jag inte den känslan längre.. känner inte nåt nästan.

Kan man utveckla tolerans mot Concerta så man inte känner av nåt efter ett tag? eller är det pga min utmattning som de inte känns eller vad kan det vara?

Nåt jag har märkt med mig själv är att jag nu när jag känner av utmattningssymptomen så känns det som att min ADHD-medicin inte fungerar längre som förut störs av ljud och är okoncentrerad och stressad men blir bara mer vaken.

Något annat jag känner av är det här med tid... ska jag göra något en viss tid på dagen är jag stressad hela dagen över det. Som idag ska jag med dottern till bup kl 15, känner sån stress redan över det och oroar mig att komma försent. Hon ska hämtas från skolan och vi ska till tunnelbanan och det är så många moment innan som stressar också. Har fortf tid på mig men istället för att ta det lugnt så stressar jag som tusan på insidan nu. Kan inte bara sitta o ta det lugnt o kolla på tv eller nåt... känner mig mkt mer rastlös och stressad än vanligt.

Ska det inte bli bättre av medicinen?? Ska man inte tåla lite mer? det gjorde jag ju förut tyckte jag, nu känner jag mest hjärtklappning som tusan när jag stressar och även annars men vid stress är det än värre.

Hej .Får jag hoppa in här? Jag har ADHD , har inga barn än men vi försöker.
Ni som har barn här inne, har ni stött på fördommar om att man inte ska skaffa barn när man har denna diagnos?
Hur funkar ni i vardagen, jobbar ni fulltid/Halvtid/Sjukskriven, är ni singel/pojkvän/flikcvän/sambo/gift hur funkar ni i en relattion ?

Tack så jätte mycket för ditt svar.
Jag har precis blivit arbetslös, har jobbat halvtid i en presentaffär under 2år, det började som arbetsträning men sen utvecklades jag så mycket och "bodde in" mig så jag fick anställning. Nu funderar jag på försöka läsa til undersköterska på komvux för af och fkassan vet inte var det ska göra med mig just nu. Då ska jag läsa något ämne itaget inte i full takt. Jag har fått väldigt många åsikterom att vi vill /försöker skaffa barn , folk som tyvker vi är dumma och för det vidare, och sen jag inte har ett fulltids jobb eller klarar ett så tycker dom att då klarar jag inte av barnet fulltid heller. Väldigt sårande att höra, och särskillt med tanke på att min man inte har några problem och vill han skaffa barn med mig ändå han vet vilka problem jag har och vilka problem ett barn kan tillföra våran relation och livet i sig så borde folk vara nöjda med det. Alltid är det någon som ska lägga sig i. vi har försökt att få barn i 3år nu , så vi ingår i en utredning. Jag är gick och har varit illsammans med min man i 7år och det funkar bra, han har lärt känna mig och mina allter-egon under åren :Phaha

Jag väntar på utredning men kan känna igen mig mycket i det du skriver. Jag tycker att jag är en bra förälder med en enorm portion tålamod i vissa avseenden och andra inte. Det känns som att jag orkar till en viss gräns men när det är stopp är det fullstopp... Jag skulle gärna vilja ha fler barn men jag är så jäkla rädd för att inte orka. Och det känns som att jag vill bli bekväm i mig själv för att orka med fler barn. Ibland blir det som att jag bara "stänger av" och distanserar mig. Orkar inte ens leka med min son och alla krav omkring mig känns oöverkomliga.

Pluggar idag på heltid (ja, det är tanken iaf men jag öppnar knappt böckerna...) och i perioder har skolan varit väldigt tuff. Då har jag noll tålamod och yr runt som en skållad råtta. Då känner jag ibland att det hade varit skönt att slippa ha barn och avundas alla på utbildningen som bara behöver fokusera på skolan. Jag klarar liksom inte av att jag aldrig får en lugn stund. Dagarna då jag ska plugga sitter jag mest hemma och tänker på allt jag måste göra och plötsligt är klockan "dags att hämta på förskolan"- tid. Ågren!

Det är så mkt slitningar mellan mig och min man. Han tycker jag är för negativ, för deprimerad, jag är otålig och kan inte se här och nu utan har för mkt planer inför framtiden som jag otåligt vill förverkliga och det är frustrerande hur otålig jag är. Tycker inte om att vara såhär otålig, det har skapat mkt problem även för mig själv. Medicinen hjälper med mkt saker men den hjälper mig inte att vara mindre otålig med saker som jag vill ha.

Har försökt förklara så mkt för min man men det känns ändå som att han inte kan förstå mig och det gör mig ledsen och just nu tycker jag vi bara bråkar mest hela tiden och jag känner mig deprimerad (även mer nu pga pms).

Känner mig så ensam...

Har skrivit i tråden tidigare om mina funderingar och ville bara säga att utredningen visar att jag har ADD. Känns skönt att ha fått ett svar.