Hej!
Jag tänkte att vi kan ha en mötesplats för att diskutera livet med ADD/ADHD som vuxen. Både styrkor och svagheter. Bekymmer man stöter på hemma eller på jobbet. Tips på att få vardagen att fungera, mediciner, boktips osv. Hur utvecklar man de positiva sidorna?
Alla är välkomna! Med eller utan diagnos. Anonym eller inte 
För att diskutera symptom på ADD hänvisar jag till den här tråden: www.familjeliv.se/Forum-4-50/m55084114.html
Jag funderar också över för- och nackdelar med att få en diagnos. Jag är själv helt övertygad om att jag har ADD, och det var oerhört skönt att komma underfund med det. Att äntligen få känna igen sig och veta att man inte var ensam om att funka såhär. (Eller inte funka, beroende på hur man ser det...)
Men jag är så rädd att jag skulle gömma mig bakom en diagnos. Och att andra ska tro att jag gömmer mig. Det har inte gått mer än några veckor sedan polletten trillade ner för mig, och än så länge blir jag ju bara lättad själv när jag kommer på mig själv med mina ADD-typiska beteenden. Men samtidigt känns det som att gränsen mellan att se ADD som en förklaring och att se det som en ursäkt är hårfin – särskilt för utomstående som inte vet så mycket om sjukdomen. I mitt huvud är det skönt med förklaringen, men om jag uttrycker det i ord låter det bara som en dålig ursäkt att fortsätta bete sig annorlunda än andra.
Å ena sidan vill jag inget hellre än att få diagnosen; jag vill berätta för mina närmaste (bortsett från sambon för han vet såklart), och det gör jag inte utan att veta. Och jag vet att med en diagnos skulle jag kunna få hjälp att avsluta min utbildning; jag har fjuttiga 8 högskolepoäng kvar av drygt 300 men jag klarar inte att fixa dem på egen hand.
Men samtidigt är jag som sagt rädd. Rädd för att gömma mig bakom diagnosen, medvetet eller omevetet. Och ja, jag är även rädd för stämpeln. Rädd att folk ska behandla mig annorlunda.
Jaja... nu svamlar jag, och naturligtvis minns jag inte ens vad poängen med svamlet skulle vara. Som vanligt! 
P.S. Angående en eventuell framtida diagnos så ligger det lååångt in i framtiden, eftersom jag inte ens har lyckats samla mod (eller var det få tummen ur?) och ringa husläkaren för den första bedömningen. Men jag tänkte att jag gör det imorgon... kanske 
.
Om det är fler här som käkar sertraln så vill jag varna er för märket "sertalin teva". Det innehåller ett blått färgämne "E132" (indigokarmin) som är känt för att kunna framkalla allergier som klåda och andningssvårigheter. Jag själv fick grym klåda på rygg och armar efter att jag började äta dem 
Jag tycker det känns otroligt onödigt att stoppa i sig mer färgämnen än nödvändigt och jag fattar inte vitsen med färgade tabletter (!?), framförallt inte när det gäller tabletter som man ska äta dagligen under en lång tid..
.
Anonym (odiagnostiserad) och Anonym (egen): Jag har gått och går med samma funderingar som ni. Och det är inte för inte som jag är lite orolig att jag ska gömma mig bakom diagnosen för jag har gjort det förr. Eller, nej, inte gömt mig, snarare "blivit" min diagnos. Jag kände mig stämplad som psykiskt sjuk och tänkte att jaha men då kan jag lika gärna leva ut all galenskap jag har inom mig. Omedvetet och medvetet använde jag också min diagnos som en förklaring i tid och otid till mitt beteende och mående. Detta tolkades av andra (dåvarande sambon speciellt) som en ursäkt, jag blev ständigt missuppfattad. Det sista jag ville var att bli sedd som ett offer, som svagare än andra etc men det var ofrånkomligt för att helt enkelt inte blev trodd och tagen på allvar.
Nu är det lite samma sak. Jag har inte fått min diagnos än, men är under utredning. Jag känner mig inte rädd över att jag ska gömma mig bakom min diagnos och använda den som ursäkt. Jag tar detta på fullt allvar och utreds för att jag vill veta vafan det är för fel på mig och hur jag kan bli en bättre människa och jag är fullt införstådd i att det kräver en hel del jobb, att medicinering inte är allt. MEN jag känner inte att jag bli tagen på allvar av mina närmaste och det är riktigt frustrerande. För att ta min sambo te.x. Ibland tycks han vara väl införstådd i problematiken och jag känner mig förstådd och allt det där. Men så ibland är det som om han tror att jag skyller allt på min ev ADHD när jag bara förklarar mina tillkortakommanden.
Andra som läser detta nu tänker säkert att: Jo visst, hon säger hon använder det som en förklaring men hur kan hon veta det?
Jag vet det därför jag rannsakat mig själv såååå många ggr och rannsakar mig själv dagligen. Jag känner till mina sämre sidor och brister och jag kan ärligt erkänna dem och stå för dom, till skillnad från vissa andra i min omgivning. Jag slår inte ifrån mig kritik så fort jag nås av den, inte innan jag smakat på den. Men jag kan ärligt säga att ibland önskar jag att jag var en falsk och feg jävel som ville ha diagnos just av den anledningen-för att använda den som ursäkt, för att slippa ta ansvar och allt det där för jag inbillar mig ibland att saker och ting å ena sidan då skulle vara enklare. Jag är så ofantligt jävla KUKtrött på att förklara mig om och om igen, på att ALDRIG bli tagen på allvar, ständigt missförstådd. Jag orkar snart inte mer men så fort man yttrar dessa ord blir man kallad offer så lika bra att hålla käft där också.
Det är inte bara fördelar med diagnos. Jag förstår att ni tvekar och tvivlar. Däremot önskar jag att det inte behövde vara så. En diagnos bör inte ses som en stämpel utan mer som en slags guide, något att utgå ifrån men absolut inget att stanna vid eller gömma sig bakom. Det är efter diagnostisering som det riktiga arbetet börjar. Det är åtminstone så jag ser det och så jag förklarat det för andra. Trots det blir jag inte trodd. Trots min öppenhet, ärlighet och självdistans är vissa skeptiska. Kanske just därför? Jag vet inte. Men jag vet en sak: Jag tänker inte försätta mig i samma sits en gång till. Om jag står där sen med diagnosen ADHD på pappret redo att ta itu med mig själv en gång för alla och kanske börja medicinera, gå i terapi igen etc så vill jag fan inte höra från någon, allra minst mina närmaste, att jag använder diagnosen som en jävla ursäkt. Det må låta hårt men jag kommer klippa en sådan kontakt direkt men jag ser ingen anledning till varför man ska bemöda sig förklara för dessa idioter hur läget är. Så, om ni någon gång bestämmer er för att bli diagnostiserade, tänk på att det i första hand är för er egen skull ni gör det, ingen annans. Om ni väljer att berätta om det för någon är upp till er. Jag förstår om ni inte skulle göra det.
Anonym (odiagnostiserad) och Anonym (egen): Jag har gått och går med samma funderingar som ni. Och det är inte för inte som jag är lite orolig att jag ska gömma mig bakom diagnosen för jag har gjort det förr. Eller, nej, inte gömt mig, snarare "blivit" min diagnos. Jag kände mig stämplad som psykiskt sjuk och tänkte att jaha men då kan jag lika gärna leva ut all galenskap jag har inom mig. Omedvetet och medvetet använde jag också min diagnos som en förklaring i tid och otid till mitt beteende och mående. Detta tolkades av andra (dåvarande sambon speciellt) som en ursäkt, jag blev ständigt missuppfattad. Det sista jag ville var att bli sedd som ett offer, som svagare än andra etc men det var ofrånkomligt för att helt enkelt inte blev trodd och tagen på allvar.
Nu är det lite samma sak. Jag har inte fått min diagnos än, men är under utredning. Jag känner mig inte rädd över att jag ska gömma mig bakom min diagnos och använda den som ursäkt. Jag tar detta på fullt allvar och utreds för att jag vill veta vafan det är för fel på mig och hur jag kan bli en bättre människa och jag är fullt införstådd i att det kräver en hel del jobb, att medicinering inte är allt. MEN jag känner inte att jag bli tagen på allvar av mina närmaste och det är riktigt frustrerande. För att ta min sambo te.x. Ibland tycks han vara väl införstådd i problematiken och jag känner mig förstådd och allt det där. Men så ibland är det som om han tror att jag skyller allt på min ev ADHD när jag bara förklarar mina tillkortakommanden.
Andra som läser detta nu tänker säkert att: Jo visst, hon säger hon använder det som en förklaring men hur kan hon veta det?
Jag vet det därför jag rannsakat mig själv såååå många ggr och rannsakar mig själv dagligen. Jag känner till mina sämre sidor och brister och jag kan ärligt erkänna dem och stå för dom, till skillnad från vissa andra i min omgivning. Jag slår inte ifrån mig kritik så fort jag nås av den, inte innan jag smakat på den. Men jag kan ärligt säga att ibland önskar jag att jag var en falsk och feg jävel som ville ha diagnos just av den anledningen-för att använda den som ursäkt, för att slippa ta ansvar och allt det där för jag inbillar mig ibland att saker och ting å ena sidan då skulle vara enklare. Jag är så ofantligt jävla KUKtrött på att förklara mig om och om igen, på att ALDRIG bli tagen på allvar, ständigt missförstådd. Jag orkar snart inte mer men så fort man yttrar dessa ord blir man kallad offer så lika bra att hålla käft där också.
Det är inte bara fördelar med diagnos. Jag förstår att ni tvekar och tvivlar. Däremot önskar jag att det inte behövde vara så. En diagnos bör inte ses som en stämpel utan mer som en slags guide, något att utgå ifrån men absolut inget att stanna vid eller gömma sig bakom. Det är efter diagnostisering som det riktiga arbetet börjar. Det är åtminstone så jag ser det och så jag förklarat det för andra. Trots det blir jag inte trodd. Trots min öppenhet, ärlighet och självdistans är vissa skeptiska. Kanske just därför? Jag vet inte. Men jag vet en sak: Jag tänker inte försätta mig i samma sits en gång till. Om jag står där sen med diagnosen ADHD på pappret redo att ta itu med mig själv en gång för alla och kanske börja medicinera, gå i terapi igen etc så vill jag fan inte höra från någon, allra minst mina närmaste, att jag använder diagnosen som en jävla ursäkt. Det må låta hårt men jag kommer klippa en sådan kontakt direkt men jag ser ingen anledning till varför man ska bemöda sig förklara för dessa idioter hur läget är. Så, om ni någon gång bestämmer er för att bli diagnostiserade, tänk på att det i första hand är för er egen skull ni gör det, ingen annans. Om ni väljer att berätta om det för någon är upp till er. Jag förstår om ni inte skulle göra det.
Hej på er!
Jag är en kvinna på 33 år som är under utredning just nu. Jag väntar på attt läkaren ska sammanställa resultaten och delge mig vad det gav.
Jag är gift har 3 barn varav ett har adhd och de andra två är osäkert i dagsläget.
Jag kände igen mig själv i alla böcker och kurser jag gått/läst om adhd fast tror jag har add.
Hoppsan nu blev det lite flummigt...
Jag har iaf svårt att strukturera upp vardagliga saker som städning, matlagning (blir lika förvånad varje dag när det är dags att göra mat*s*)
Har svårt att slutföra saker men påbörjar mycket= blir mycket påbörjat och lite slutfört...
kan börja laga mat för att sedan glömma bort riset och vika tvätt ist. Och rätt som det är så dammsuger jag fast jag skulle dukat...hmm ja antingen är jag sinnesförvirrad eller så är jag som jag är:)
Det får vi se om ett par veckor.
Från det att jag ringde så tog det 2 veckor innan jag var där första gången.
Hej alla! :)
Hittade den här tråden och tänkte följa den :) Har haft diagnos på bipolär i ca tre år och förra året fick
jag diagnosen ADHD. Har levt ett otroligt kaotiskt liv och aldrig förstått mig på mig själv. Har gjort otroligt
korkade val i livet, och haft daglig ångest och depressioner i stort sett hela livet. Har även haft problem med
alkohol sedan 13 års ålder men tack och lov har jag tagit mig ifrån det! Fick patalogiska rus och slutade
riktigt illa en gång när jag tog min bil och körde ca 140 rakt in i skogen. Som tur var hade jag änglavakt
och började verkligen tänka om i mitt liv.
Mitt största problem är arbetsminnet. Det ligger verkligen i botten. Har heller aldrig lyckats bli klar med något.
Har försökt mycket, som att plugga, arbetsträning, extrajobb m.m men har aldrig lyckats slutföra det. Det blir
helt enkelt för mycket i skallen och stressen tar över och förstör.
Har väldigt svårt att varva ner. Är i princip aldrig trött, eller känner då inte av det så har levt med sömnproblem
i årtal. Och stressen är ett stort problem. Måste ha det väldigt lugnt och dagarna på rutin för att inte hjärnan
ska koka över. :P
Oj lite mycket negativt, men jag ser verkligen inte diagnosen som enbart dåligt. Det jag är väldigt intresserad
av ger jag 110% och väldigt lätt att lära mig i det. Konst är en stor del i mitt liv, och något jag hoppas att jag kan
jobba inom när jag hittat en medicin som funkar.
Ska snart pröva Metamina och hoppas och ber att den ska hjälpa mig att kunna koncentrera mig bättre och hålla fokus, känna mig mindre stressad och mer organiserad. Någon som äter Metamina här?
Oj vad långt och flummigt det blev, men i korta drag beskriver det mig :)
Jaha....var till läkaren igår för sista samtalet och den kliniska bedömningen i basutredningen...och det var ord och inga visor....
Utredaren hade hittat 4 av 5 kriterier för borderline och det sista framkom vid samtalet idag, så borderline light eller vad man ska säga, samt att jag har drag av asperger, och uppfyller även ett par kriterier för narcissist med dragning åt heriodronist + lite symtom på Dissociativ Störning...ska nu vidare med ADHD-utredning samt kanske även Asperger....
MYCKET att ta in blev det...