Anonym (Alle) skrev 2011-05-18 12:08:04 följande:
Känner igen sig? Det är ju jag i mångt och mycket!
Det du har påbörjat är en ADHD-utredning - jag väntar på att få påbörja min.
Men jag hade höga poäng på screeningen.
Det som jag har gjort kallar de där jag går för BAS-utredning, där de gör en genomgång och utredeer med hjälp av feta frågeformulär och självskattningsformulär, om det finns någon annan problematik.
Jag fick veta att jag i alla fall inte har OCS, PTSD eller är Bipolär *ler snett*
Men fick ju som jag skrivit längre upp, en packe oväntade diagnoser i knät - Borderline light med drag av Asperger, Narcissist med Histroniska drag samt att jag har en dissociativ störning - Fan, jag är ju knäpp på riktigt....
Hehe! Det måste ha varit en chock att få så många diagnoser, eller? Knäpp på riktigt eller kanske det bara är så att man har en annorlunda hjärna tänker jag!
"The thing that sometimes drives me hazy. I´m I or the other ones crazy?" Kanske är det just vi som är normala, och alla som klarar av att leva i detta samhälle är onormala, men ändå tillhör normen. Kanske genom att uppmärksamma det med diagnos gör att samhället nu måste jobba på att förändras så att det kan anpassas åt alla!
I början av min sjukskrivning som också blev en tid på psyk, inlagd i 2 månader, så började man prata om bipolär, men efter att ha pratat med anhöriga så fick dom inte riktigt ihop ekvationen. Jag hade mycket runt omkring mig, och hade lyckats ta mig ur ett våldsamt förhållande, så anledningen till mitt bryt hade kanske sina förklaringar. Så jag har gått i terpi, psykodynamisk och kognitiv. Jobbat som bara den för att komma upp på fötter, ta mig vidare. Nu när det är stabilt, när jag har förutsättningarna, så börjar man se vad som är vad kanske. Innan har det varit svårt att veta vad som är äpplet och vad som är trädet.
När psykologen nämnde ADHD höll jag på att trilla av stolen. Har aldrig ens tänkt i dom banorna. Jag hade den där mediala bilden av ADHD och kunde inte alls se mig som ett bråkigt och störigt barn.
Började läsa om hur det funkar för flickor med ADHD och då klickade det.
Läkaren berättade att det har upptäckts på senare tid att man, när det kommer till kvinnor, blandat ihop bipolär med ADHD. Att man i en del fall, trott att det varit bioplär, när det egentligen är ADHD.
Jag har ju alltid varit upp och ner som en jojo. Upp som en sol, ner som en pannkaka och det kan ju skifta på bara några timmar. Men jag hade aldrig haft så svåra depressiva perioder som den förra sommaren. Det var en krisrelaterad depression, men efter att ha provat både, SSRI, SNRI och TCA-preparat så insåg jag att det inte hjälpte. Det tog bara bort min drivkraft på något konstigt sätt och jag kände det som om min hjärna var trög. Det var hemskt. Istället för att hjärnan går i 700 så gick den inte alls. Sa då till läkaren efter flera månader att jag "ville ha tillbaks min hjärna". Hon höll med, det funkade dåligt. Så jag fasade ut medicinerna och började KBT (privat, för kön var lång och jag hade ingen lust att vänta (vänta är inte min grej för övrigt, har jag insett. Tycker alltid att jag ska få gå före i kön, ser alltid till att få komma fram
)). Gick i terpi 2 ggr i veckan samt stödsamtal genom soc och kurator genom öppenvården. Nu skulle jag bli bra, fort som satan!
Så på öppenvården blev jag ett huvudbry, för jag var annorlunda. Jag lyckades ta mig upp på fötter snabbare änn kanske många andra. På mediciner ville jag dö, men när jag slutat vägrade jag ge upp. Ville inte vara deprimerad. Jag slutade med alla mediciner. Ingen mer benzo, inga sömntabletter, inga antideppresiva, inga mediciner för biverkningarna. Jag var "ren" på 1 månad och jag slet för att rodda allt. Det som tydligen facinerade, var att när jag väl bestämt mig för att fixa en sak, tycktes jag klara det så bra, men en helhet blev det aldrig utan väldigt spetsinriktat. Det var också svårt att förstå om det var stressen som gav alla symptom, eller någon annan underliggande orsak. Vad var vad? Varför kunde jag inte sova?
Men jag har aldrig kunnat sova insåg jag så sent som för en vecka sen när jag läste min dagbok från när jag var liten. Hålla en röd tråd, kanske hade det med att jag var undernärd. Men jag kunde fortfarnde inte hålle en röd tråd när jag gick upp i vikt igen. Speedad, ja, var kom min hyperaktivitet från? Vardagsglömsk. Stress kanske. Mitt inre har alltid varit kaotisk, men kanske har det med min barndom att göra?
Det hjälper inte att man har en mamma som får Marilyn Mason att framstå som fullständigt normal. Min mamma vägrar att tro på ADHD, men slänger andra diagnoser efter mig som AS och CDD, borerline mm. Men det tror inte läkaren och psykologerna änn sålänge.
Det som jag upplever är att jag mår bäst när jag har mycket att göra. Dvs saker som är intressanta och utvecklande. Att gå hemma och städa, plocka och laga mat är så tråkigt att jag dör och då villar jag bort mig. Tvätta fönstrena kan kännas lika viktigt som att laga mat, och då får jag panik. Vilket ska jag göra först? Så kan det sluta med att jag limmar stolarna istället.
Jag behöver supermycket stimulans, då känner jag mig glad, men så är jag nog för utbränd, för jag är död i 2 dagar efter att jag varit i sociala sammanhang, eller något annat som kräver mycket tankemöda. Så lite kraft har jag aldrig haft innan. Då kunnde jag nog köra på lite mer. Och när jag var trött, pressade jag mig ännu hårdare, tills jag åkte på en killerass förkylning, eller något annat som gjorde mig sängliggande och inte ens då kunde jag ligga och sova.
Jag känner lite att nu får det vara bra med all galenskap och allt kaos. Jag är så trött på att vara ojämn i mitt humör. Visserligen har jag en stor portion humor, och kan driva om mina störda beteenden och det blir en hel del roliga anekdoter från mitt vardagsliv. Min impulskontroll är sådär bra ju...eller jag har knappt någon sådan alls känns det ibland som. Pekade finger åt en tant härmodagen för att jag blev sur på henne (40-talister retar ihjäl mig ibland
). Sa till en gubbe "har du inte fått kuk på länge eller?" för att han var jobbig mot mig i affären (han var faktiskt dum i huvudet på riktigt).
Tro mig, jag försöker verkligen att hålla tillbaks. Jag menar, jag har lärt mig vad som är socialt accepterbart. Jag fattar att jag inte alltid måste försvara mig. Jag vet att världen inte går under om någon tränger sig före mig. Jag fattar att det är fult att tävla hela tiden. Men jag måste prestera, annars känner jag mig helt värdelös. Fast även om jag är bäst, så varar den känslan aldrig mer än några minuter, för sedan tycker jag ändå att jag är sämst. Jag har ju inte åstadkommit något vettigt i mitt liv.
Hur fungerar ni som mammor, ni som har barn?
Jag undrar om det finns någon barnanpassad bok om hur det är att leva med en mamma som har ADHD.
Min dotter tycker att jag är fruktansvärt glömsk. Jag kan helt glömma av matsäck och allt sånt, men när jag kommer ihåg det så blir det en matsäck som är rustad för krig, våtservetter, 65 olika snacks etc. Mat...ja antingen är det hemodlat eller pizza. Kanske kommer vi hem med badskum, när vi egentligen skulle handla lunch. Ibland vaknar man upp och ens familj är mer stökig än the Osbournes, ibland känns ens barn som von Trapp och jag vill sjunga Edelweiss för att allt är så bra och jag är lika präktig som Julie Andrews. Skolan får skriva postitlappar till mig, annars glömmer jag att läsa infon. Kan ju egentligen läsa, men måste dom skriva det så att det ser så tråkigt ut? Min dotter är lika virrig och dagdrömmande som mig, så kul när man letar efter saker, och ingen minns vem som slarvade bort det. Kul när man glömt av sig och fått för sig att stryka underkläder kl 2 på natten och vaknar som ett trött vrak som ser ut att ha ramlat ner från fulträdet och inte alls kan fokusera på vad barnen säger.
Min vardag fungerar väldigt dåligt och egentligen behöver jag en fru som håller ordning och reda på mig. För övrigt behöver jag en man också, som kan försörja mig, eller kanske en revisor, en kock mm, som kan dölja mina brister. :-P
