ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Jag är singel och har barn och jag har varit singel sen jag fick barn. Jag tänker som du att de är bättre att vara singel än att mitt barn får lida av jag kastar mig upp och ner i en relation.

Jag lägger längre ingen energi på att jag fastnar lite för någon, blir intresserad eller får en ego boost, jag bara släpper det, skit svårt att förklara hur. Min dotter är mitt ankare, den som mer eller mindre håller mig kvar på planeten jorden allt som oftats. Jag försöker tänka och se allt ur hennes perspektiv och med det i bakhuvudet så håller jag mig undan relationer.

Jag hoppas och tror att jag någon gång skall kunna ha en vettig vuxen relation, men det måste vara med rätt man, det är mkt som måste klaffa och det får helt enkelt ta den tid det behöver. Om jag är 50 när jag möter in någon mannen i mitt liv så kommer jag ändå vara glad och tacksam över att jag fick möta honom.

Även om jag ser det rent ekonomiskt så vill jag aldrig att en man försörjer mig, jag vill inte vara beroende alls på det sättet, inte heller vill jag vara en belastning på någon annans fot. Så med min inte så fina ekonomi alltid vill jag inte ha någon som skall rädda mig eller styra upp mitt liv och bara där skär det sig då Jag är envis, väldigt envis, snöar in fullkomligt på det jag bestämmer mig för oavsett om det är till det bästa eller inte.

Jag vill inte ha in någon i mitt kaos till hem med saker överallt, inte det är det är smutsigt eller äckligt, jag är petig som få med sånt, bara rörigt med saker överallt, jag är som en hamster spara spara kan vara bra att ha eller den köper vi och nu står jag här med 30 vaser, vad fan skall jag med dom till?

Jag behöver få tag på någon lista vad som är realistiskt att ha i klädväg till en treåring, hur många badlakan, mindre handdukar, sängkläder behöver man ha när man är två personer, jag är övertygad om att jag har för mkt av det mesta, gardiner, dukar, allt som tar plats som jag egentligen inte har eller kunde använt till annat. Ändå hatar jag att slänga hela saker, jag mer eller mindre vägrar slänga hela saker.

Det är så jag funderar på att starta en tråd här på FL och fråga folk vad som är realistiskt att ha hemma i husgeråd. När man har så mkt kläder, handdukar och annat att man inte behöver tvätta på veckor egentligen, då har man för mkt, jag fattar det, jag förstår det, men jag gör eller kan inte göra något åt det.

OCH nu har jag gnällt om något helt annat, förlåt allihop

Åhh vad roligt skönt att de skall börja hända något.

Nu har jag dödat 1½ timme med hög musik och cola, dags att ge sig ut i blåsten och hämta avkomman.

Skall försöka hitta tillbaka sen och försöka läsa ikapp mig

Har bara ögnat igenom lite, men kanon juh!!! Har inte ro att läsa nu, får bli en dag när min hjärna inte är som ett inferno av saker jag måste göra och få gjort ( som nu) ändå vet ja att ja inget kommer få gjort nu när jag är barnledig, blir så trött.

På söndag kommer ångesten över allt jag inte gjort som jag borde gjort äta upp mig, men jag får bara inte ryckt upp mig

Nå du har iaf fått svar på en fråga och det är inte illa det! Jag vill också ha det, ett svar på vad som felas, som gör mig annorlunda, det är svårt att slåss och kämpa när man inte vet vad man kämpar emot, förutom det konstanta kriget med och mot sig själv då!

Fick du något mer svar, vad exakt som är ditt problem?

Haha. Nej inte ett dugg ensam. Kompisar och familj brukar skämtsamt kalla mig den eviga tonåringen och det är till viss del helt sant också på ett sätt iaf ännu. Är 34. Hat mörkt störs och barock humor, både galghumor, ironi och sarkasm älskar jag. Väldigt rå men hjärtlig.

Äter ingen medicin ännu så jag har inte provat. Men för vänner fungerar det fint.

Har aldrig tänkt att det kan bli som du skriver men nu blev jag ju orolig för det :-/

Nå får fråga när jag skall dit i augusti. Jag vet inte hur man dricker mindre mängder hahaha

Nå har jag lyckats tygla mitt humör utan medicin så skall jag väl fixa det med medicin. För flippade jag jämt utan alkohol också bara att tålamodet blev kortare med alkohol än annars. Idag väljer jag oftast att bara gå eller ge fan i att gå ut om jag känner mig det minsta taggad.

Det är sjukt jobbigt ibland för iaf jag menar det ju inte illa, men tycker ju vissa saker blir stört och sjuk roliga i mitt huvud och så kläcker man det och andra ser ur som spöken, vissa blir arga osv. Skämtade en gång om att starta bordell och låt min och kompisen döttrar jobba i den och försörja mig och vännen så vi kunde gå i pension. Sånt får man inte skämta om i icas kassakö, allt blev knäpptyst, helt sjukt, det var först när allt blev tyst som jag och kompisen som också har adhd och störd humor fattade att något gått "fel". Vi tittade på varandra med breda leenden och bara OPS det var jajjabajja det där ja, tror vi skall gå ut nu liksom.

Tänkte på det här med rutiner, alltså jag har alarm för allt varje dag mer eller mindre. Ändå känns det lite som att jag slåss mot väderkvarnar när jag försöker få min vardag att gå ihop.

Får nöta in rutiner och ändå så rasar allt mellan varven som ett korthus, sömn, mat, städ, tvätt ja allt, alltså rutinen med allt. Oftast tappar jag fotfästet de helger jag är barnledig eftersom jag då faktiskt inte behöver ta hänsyn till annat än mig själv och djuren och hunden skiter i om hon får en promenad kl 03 på natten innan jag lägger mig. Jag äter ännu mindre för det är ju ingen mening med att laga mat till bara mig, jag överlever ju utan mat iaf, samma med sömnen, blir inte trött, lägger mig när andra går upp osv. Riktigt jobbigt.

När jag varit sambo så har det där med sömn och rutin att lägga sig fungerat för då följer jag den andres rutin oftast förutom när jag är inne och grejar med något projekt typ målar eller så, för då är jag helt fast och insnöad i den världen.

Hur tusan gör andra??