Hej!
Jag tänkte att vi kan ha en mötesplats för att diskutera livet med ADD/ADHD som vuxen. Både styrkor och svagheter. Bekymmer man stöter på hemma eller på jobbet. Tips på att få vardagen att fungera, mediciner, boktips osv. Hur utvecklar man de positiva sidorna?
Alla är välkomna! Med eller utan diagnos. Anonym eller inte 
För att diskutera symptom på ADD hänvisar jag till den här tråden: www.familjeliv.se/Forum-4-50/m55084114.html
Tack!! Klart ni får, denna tråden är super :) En sak jag undrar, hur klarar ni andra förändringar, hur flexibla är ni liksom? Har det med adhd att göra? Ett exempel! Vi är bjudna på fest, och stod och talade med svärmor som plötsligt berättar att middagen skall vara barnfri så vi får skaffa barnvakt. Sonen på två år känner vi ingen som kan vara barnvakt till och vill inte ha en främling, och Loppan på nio månader har jag aldrig lämnat ifrån mig mer än någon timme ens till pappan, så vill inte alls lämna bort henne. Jag tror dock inte jag reagerade särskilt normalt när jag fick höra att det skulle vara barnfritt. Totalt adrenalinpåslag, kändes som golvet försvann. Blev totalt tunnelseende, allt blev som helt suddigt och varken hörde eller såg de andra. Ville bara gå och grina ögonen ur mig. Stirrade förmodligen med vild blick och sa något om att vi skulle prata om det senare. Wtf? Så reagerar jag på typ allt jag inte är beredd på, som ett rådjur på motorvägen! Hej malinmicke! När är mötet?
Vet inte ännu. Dom ska ju kolla igenom alla saker vi gjort. Men i slutet av sep trodde dom
I torsdags var jag på första besöket hos psykolog för en första bedömning, OM de ska utreda mig.
På tisdag har de sitt veckomöte och psykologen skulle ta upp mitt ärende där.
Jag fick svara på massor med frågor, typ intervju, som hon förde in i ett frågeformulär, fick med mig samma hem såg jag nu samt ett som ska besvaras utifrån min barndom och ett som någon nära anhörig/vän ska besvara (den vet jag inte vem som ska besvara, jag vill inte dra in släkt och familj i detta, mina bästa vänner som känner mig utan och innan bor långt ifrån mig och andra känner inte mig tillräckligt bra, jag mörkar mycket för andra)
En fråga jag fick där var _varför_ jag kommer nu? (är 40+, kan tänka mig att de funderar varför jag inte kan fortsätta fungera som jag gjort hittills, jag har tagit mig ur många svåra situationer själv, så varför inte fortsätta, tycker ja ju faktiskt även själv) Ja, för att jag vill ha slut på kaoset, sa jag.
Nu i efterhand kommer jag ju på vad som lett fram till detta äntligen.. Jag har hunnit beta av barnens behov, deras liv och tillvaro fungerar bra så jag behöver inte finnas där varje sekund, behöver inte koncentrera mig på dem helt och hållet nu, de har dessutom växt upp, et par av dem har flyttat hemifrån så nu FINNS det tid för mig, att tänka efter, att hinna andas.
Varför kom jag inte på det där? Varför kommer jag alltid på sånt efteråt..
En fråga som jag har till er är OM de beslutar sig för att utreda mig, kan mitt arv hindra att jag skulle kunna få medicinering? Jag har fullt med alkisar i släkten, inte bara 2-3 st totalt utan _många_ i varje generation. Själv dricker jag alkohol ca 1-2 ggr/år, 1-2 glas vin dessa gånger just pga släktens benägenhet att dricka för mycket, att aldrig kunna hejda sig.
//fortsatt anonym här om det går bra för er del
Det är så tråkigt att förståelsen för ADHD är låg i samhället. Vet inte hur många gånger jag hört följade:
"Men alla har väl lite ADHD - det är väl inte så farligt..."
"Det är bara att skärpa sig och jobba hårdare"
osv, osv.
Jag har så svårt att bemöta den här typen av kommentarer. Oftast blir det att jag förminskar mina egna problem och tänker att "ja men jag är väl hopplös och lat då". Fan. Hur bemöter man den här typen av kommentarer på ett bra sätt?
bra fråga :( "jamen jag är också glömsk", eller "sån kan jag också vara" och allt snack om att "gömma sig bakom en diagnos". Jag har ju inte ens en diagnos än, men det är ju en jäkla skillnad på att glömma bort sin tvätttid och glömma ge barnen mat liksom... Vet inte heller vad man säger, eftersom det känns som att man behöver komma med en lång utläggning för att få folk att förstå, och då är det enklare att låta det passera. Innan jag av en slump gjorde ett självskattningstest hade jag massa fördomar själv. Jag trodde att alla med adhd typ klättrade i gardinerna och så. När jag gjorde testet var det med tanken "haha, här får jag inte ett enda rätt" och gjorde det typ för att se hur långt ifrån jag var. Tji fick jag, hehe! Blev jätteförvånad över frågorna och att se att de ju beskrev mig! Totalt. Och nu står jag o kö för utredning och är stensäker på att jag är en i gänget ;) så jag kan ju inte vara allt för sur för att folk inte har koll eftersom jag ju först nu är påläst själv. Men det hade ju varit bra om man lärde sig om olika funktionshinder i skolan så förståelsen var bättre. :(