fluu skrev 2014-09-09 15:58:28 följande:
Äh, du kanske slipper. Tänk inte så mycket skulle mitt råd vara till mig själv för ett år sedan ;)
Ett bra råd
Nu när jag tänkt lite så tror jag att jag hade en sån period när det liksom drog igång med utredning och sånt på allvar. Att jag tänkte att jaha handikappad alltså = meningslös och utan funktion = värdelös osv. Världen var väldigt svart där ett tag och det blev inte bättre av min mammas ord i stil med, men tänk om du aldrig kan ta körkort när du får en diagnos. Eller jag tror du inbillar dig så mycket och att du prompt skall ha en diagnos ( som om jag kunde knata in till vården och liksom kräva en bara sådär för att jag ville, för att ja det verkar kul typ )
Var mycket sånt från min morsa. Vi rök ihop i telefonen två gånger, hon skrev ett brev, där hon startade med att det kan hända att du bryter med mig nu men jag måste bara och så bla bla bla. Där det stod att jag var ömsom lat, och just det där med att det verkar som att jag prompt vill ha en diagnos och massor av annat. När vi talade i telefonen efter det och då var hon så inställd på att jag skulle börja förklara mig, kanske vara irriterad osv. Men jag skrattade, så när hon började dra upp saker så sa jag bara du mamma, du får tro precis vad fan du vill, det är helt okej för mig faktiskt och hon bara men jag tänkte vi kunde diskutera det här. Jag är ledsen mamma men det finns inget att diskutera, jag har adhd och as och du vill inte tro på det och det är okej för mig, det är helt meningslöst att diskutera för jag får liksom inte mindre adhd eller as för det, problemen är liksom medfödda, du vet inbakade från start när just jag blev till. Hon var nog beredd på mycket den gången men inte det där, inte att jag bara dissade, satte ner foten och liksom ryckte på axlarna samtidigt.
Förstår henne där, då diskutera är något vi gör i min familj, allt och inget och mycket och länge. Så har det alltid varit. Från första början så sa jag till henne att om jag har adhd så har du det också, sug på den en stund. När min utredning väl var klar och jag ringde henne för att berätta lite om resultaten på de olika testerna så säger min mamma men jaaa det är ju självklart, så tänker ju / fungerar ju alla. Nej mamma, så tänker och fungerar inte alla, men du och jag gör det. Vi fungerar så, men långt ifrån alla fungerar så... Någonstans tror jag det har gått in. På vägen förlorade jag en av mina bästa vänner som var just min mamma. Samtidigt så har jag lagt det bakom mig till viss del och jobbar på vår relation, kanske går den att laga. För efter de här vändorna är hon inte längre helt omöjlig, alltid något att glädjas åt.
Jag tror bara hon har svårt för att hennes äldsta fantastiska barn, som var så lillgammal, så klok, som alla sa kunde bli vad hon ville, som alltid fanns, som blev vuxen så fort, som alla lägger sin lit på, bollar med osv har ett handikapp. För jag har alltid satt min familj före mig själv, både mina syskon och min mamma. När jag rasade ihop och slutade funka så var alla i min familj trasiga och trassliga pga anhöriga som dött osv. Att den resan där sen visar att jag har adhd och as rubbade nog min mamma en del och hennes självbild också. Så nu är hennes äldsta dotter sjukskriven, funkar inte som förr och kan inte pressa sig som förr, min mamma har svårt att ta in det, plus att hon bor 70 mil bort hon har noll insikt i min vardag och mitt liv, så som man ändå får om man bor nära. För henne är det svårt att acceptera, detta handikapp, att mina två systrar är sjuka har varit lättare för henne utan problem. Men inte att jag den starka är det. Det spelar liksom ingen roll hur sjuk jag är, förkyld, lunginflammation allt sånt har alltid bara varit lathet, hypokondri, "hitte på2 för min mamma bara när det gäller mig. När min vänsterarm slutade fungera som den skulle, så hittade jag också på, ända fram tills jag blev tvungen att opereras. Då kopplade hon att jaha det är alltså något fel på den. Efter det så skulle den laga sig själv tydligen.
Den är fortfarande trasig eftersom nerverna är skadade och det inte går att laga så att säga, så nu 12 år senare efter utlåtande från neurologen på sahlgrenska, ja då kan min mamma acceptera att den nog är trasig på riktigt hehe.
Det är först som äldre, de sista åren jag har insett hur alla ta min styrka och kraft för given, fråga häxan, ge häxan det där, vi kan vara hos häxan, häxan fixar det där. Idag säger jag nej jag fixar inte det där, ni får lösa er skit själva. De är lite bortskämda tror jag med att jag alltid funnits där, alltid släppt vad jag har för händer för att hjälpa till där jag kan. Jag hjälper fortfarande till där jag kan så länge jag anser att det inte tar mer energi ifrån mig än jag har och så länge effekten av det inte påverkar mitt barns vardag, för det är där jag väljer att prioritera min energi helt enkelt.
Det är ju liksom bara jag som stör mig på röran och bara jag som skapat den och får ta tag i den. Nåja dottern bor ju här också, men hon är ju liksom härdad från start. Så jag behöver ju inte känna att jag belastar andra.
).
