När vågar man prova igen?

Inte jag men en vän... förlorat barn och fått missfall, en gång så hon, man tar ett djupt andetag och bara slutar tänka...

Wow, det är något du måste känna efter själv.

Vi miste en dotter i mars 2009 och var gravida igen 12 februari 2010 och miste en dotter igen 2010 i slutet på juli.

Men...det enda vi ångrar är att vi inte började tidigare.
Vi skulle försöka igen nu i december men jag hade för dåliga värden så vi gör IVF i januari istället.
(jag hade myom emellan och tre operationer mm mm)

Men svaret på din fråga finns inuti dig.

Jag kan bara delge mina tankar;
Min omgivning är konsekvent (vi ska gå in i den nya (8 graviditeten) så snart vi bara kan.)
(läkare, barnmorskor, psykologer. osv) säger:
Vad ska ni vänta på? Bättre tider? Det finns inget att vänta eller fundera på.

Många undrar också om man inte har bearbetat färdigt. Men jag tror att det är tvärtom..att man kanske kommer längre i sin bearbetning om man blir gravid snabbt. Att det kan underlättar bearbetningen. Att den nya graviditeten blir en del i processen.

Jag tror inte att du blir mindre rädd och orolig om du väntar längre, tbvärtom kanske oron växer.
Det beror helt på hur du är..

Hur känner du? När vill du börja?

Det är nog väldigt personligt och det finns verkligen inga rätt eller fel.

Vi miste vår dotter 3/1 2011 och var då i v 22. Nu är jag gravid igen, 8+1. Jag är jätte glad över denna graviditet men det är klart att den har dragit upp en massa känslor kring Doris och jag har kännt bland annat skuldkänslor över att vara gravid igen. Och jätte nervös att det ska gå fel igen men barnmorskan var väldigt förstående och sa att vi kommer få gå på regelbundna kontroller hos specialistmödravården från v14-15 och tidigare om vi vill.
Jag kände att jag ville bli gravid så snart som möjligt för jag vill så gärna uppleva kärleken till ett barn igen, och denna gång vill jag ta med mig mitt barn hem. Det känns läskigt med en graviditet men förhoppningsvis går det bra denna gång.

Jag har fått blandade kommentarer om hurvida vi bör vänta eller inte. Läkaren på förlossningen sa att det är bara att försöka igen så snart vi känner oss redo fysiskt och psykiskt, om det så är om en månad eller ett år. Medan psykolog och en barnmorska tyckte att jag skulle vänta för att låta såren läka. Men jag tror att jag fått en del sånna kommentarer p.g.a att jag är så pass ung. För oss kändes det rätt att försöka så fort som möjligt eftersom vi kände att det inte finns något "rätt" tillfälle för oss.
Som sagt så finns det inget rätt eller fel och för mig känns det väldigt naturligt att vara rädd att försöka igen om man har mist sitt barn tidigare.

Jag har svårt att beskriva hur jag kände inför en ny graviditet, men jag skrev ett brev till Doris (som finns på min blogg) natten efter hennes födsel som beskriver bra hur jag känner inför henne och känslorna jag vill uppleva igen.

melers.blogg.se/2011/february/bara-en-gang-till-snalla.html

Jag beklagar verkligen din sorg, jag vet hur förjävligt det är. Själv förlorade jag min son i mars i år, jag var i vecka 42 och dagen innan planerad igångsättning så kände jag bara att något var fel... 
Jag och min sambo pratade om syskon redan den dagen då vi fick beskedet, man var i sån chock så vi pratade om mycket. Ibland har vi pratat så mycket om syskon till vår son, Noa, att vi har fått dåligt samvete men det är ju inte bara saknaden efter honom vi har vi har ju även saknaden efter att få vara föräldrar, för vad är en mamma utan ett barn att ta hand om?! Jag personligen hade massa föreställningar om att jag måste ha kommit tillbaka till mitt "vanliga" liv igen och börjat jobba/plugga men jag insåg ganska snabbt att det inte alls behöver vara så.
Eftersom att jag lever tillsammans med en annan kvinna så är det inte bara för oss att "köra" utan vi behövde ju gå via en fertilitetsklinik och sånt var lite struligt, nu föll det sig så att när vi pratade om det som mest så ringde de till oss och frågade om vi hade fått vårt barn och jag berättade då vad som hade hänt och de skulle då ordna en återbesökstid. Kan inte påstå att de har skött det jätte bra och de har absolut ingen rutin eller "plan" när sånt här händer som tur är så har vi fått jätte bra hjälp av vår läkare från förlossningen. 
Vi hade velat försöka redan vid min förra ägglossning men då hade de underbemannade! så vi hoppas på denna, vi känner oss jätte redo för att bli gravida igen även om jag är livrädd för allt. Jag tror det är som någon annan skrev att man måste känna efter själv och inte tänka så mycket.
För mig är tanken på ett liv utan levande barn så fruktansvärt tung så en niomånadersgraviditet känns som rena barnleken i jämförelse. Jag tror dock att det kommer att vara jobbigt att återigen vara gravid men samtidigt så ser jag alternativen som så mycket värre. Jag tror även att det kan vara lättare om man blir gravid, man har något nytt att hoppas på och se fram emot...
Men som sagt det bästa är nog om du ser till dig själv och hur du/ni känner...