Min familj ger mig ångest

Julaftons kväll och här sitter jag med ångest.

För att göra en lång historia kort: Jag tycker inte om att umgås med min familj eftersom det får mig att känna mig ensam. Jag har inget gemensamt med de här människorna, vi har inte samma etik och moral och jag förstår mig helt enkelt inte på dom.
Så många gånger som jag önskat att jag vore mer som dom, för då hade jag ju inte haft ont av att allt ska kretsa kring en själv.

Det är så tröttsamt att ha dessa energitjuvar kring sig att jag efter några timmar ihop med dom mår fysiskt illa. Vilket i sin tur medför en hel drös med andra känslor; ilska, besvikelse, nedstämdhet, irritation, hopplöshet och framför allt ångest.
Är det okej att inte tycka om sin familj? 

Jag har försökt säga upp kontakten med min familj flera gånger, men den terror jag då utsätts för gör att jag till slut inte orkar mer och låtsas att allt är bra igen.
Finns det fler som har det så här?!

Jag har en fantastisk sambo, som i sin tur har en helt underbar familj. Där känner jag mig hemma och alltid välkommen. Vi brukar fira hos honom, men nu ska vi ha barn när som helst och tyckte det var bäst att fira hemma. (Sambons familj bor längre bort, min närmre). 
Han är det finaste jag har, men fastän vi varit tillsammans länge nu så skäms jag fortfarande för min familj inför honom...