Bara läst TS.

Jag är också adopterad. Är nu 27 år gammal och jag förstår inte alls vad du menar med "de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv."

Enligt dig ska då ALLA som blivit adopterade genomgå psykologiska problem. Kan säga reda nu då att du har fel. Jag har inte haft några som helst psykologiska problem. Mina adoptivföräldrar har varit ärliga från början med att jag är adopterad. Jag fick dessutom tidigt frågan om varför jag såg "annorlunda" ut eftersom jag har många yngre kusiner. Då förklarade jag, eller mina föräldrar helt enkelt varför. När de eller jag frågade vad adoption innebar så blev det förklarat. Men några psykologiska problem har jag aldrig haft. Jag har dessutom aldrig undrat varifrån jag kommer.

"VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes."

Detta är frågor jag inte har funderat över. Jag vet varför jag lever. Jag vet också att jag lämnades till barnhemmet för att mina biologiska föräldrar inte hade möjlighet att ta hand om mig. Men varför de inte hade möjlighet har jag i nte funderat mer över. Lite tillit får man ju ändå ha. Om de ansåg att det var det bästa för mig så var det nog så. Att gå runt o tänka "de ville nog egentligen inte ha mig" är ju till att göra det svårare för sig själv. Jag har aldrig känt det som ett misstag att jag föddes och jag har aldrig känt mig bortkastad. Tvärtom har jag känt att de gjorde det för att de värnade om mig.

Du skriver att du blivit kallad "guling" och "risätare". Detta har ju knappast med adoptionen att göra. Detta hr med elaka människor att göra. Människor som är översittare och som tror att det är ok att mobba andra. Det hade lika gärna kunnat heta "glasögonorm", "fetto", "halta lotta", eller vad som helst. Folk hittar alltid nåt att hacka på om de verkligen vill.

Så du får nog tänka om. Det är inte så att du på något sätt dragits till andra adopterade som mår dåligt just för att du gör det? För jag känner också många adopterade och umgås med en del också och ingen av dom har några psykiska men eller psykologiska problem av dom.

Jag anser att man kan se det på två sätt. Antingen kan man se negativt på det hela och bli förnärmad, ledsen, arg etc. på att folk antar att man är "utlänning". Eller så kan man välja att inte ta åt sig och småle åt det hela. Jag har träffat på lika många människor som antar att jag är adopterad och kan svenska och ser mig som svensk, som människor som antar att jag är utlänning som inte pratar svenska.
Bor i en kommun som blivit extremt invandrartät de senaste 15 åren. Detta har medfört att folk har gått från att anta att jag är adopterad och svensk till att istället förutsätta att jag är en invandrare som bryter elle rinte förstår svenska alls. Men skulle jag tagit åt mig av allt detta hade jag blivit djupt olycklig. Jag väljer att istället för att bli förorättad, se det komiska i situationen när någon kommer fram och börjar prata engelska medmig för de antar att jag inte kan svenska. Givetvis svarar jag på engelska för att sedan prata flytande svenska med kompisen bredvid mig och skratta i smyg åt människan som står med hakan vid knäna

Allt blir vad man gör det till. Du kan välja att gräma dig över att din mamma inte ville ha dig och att hon slängde dig i papperskorgen, eller att faktiskt se sidan att det fanns de som faktiskt ville ha dig och som tackar sin lyckliga stjärna för att din mamma kastade bort dig så de fick chansen att få just dig som sin egen.

Jag har precis (i juni) fått mitt första barn. En liten flicka blev det och för första gången kan jag jämföra likheter. Jag blir så glad när jag upptäcker än det ena och än det andra som liknar mina egna drag. Detta är en helt ny upplevelse för mig. Mina kompisar tycker inte detta är lika fantastiskt för de är uppväxta med att vara lik någon eller att någon är lik dom. Hade jag inte varit adopterad hade jag aldrig fått uppleva den unika känslan som jag får bara av att se lillan rynka på ögonbrynen på samma sätt som jag gjorde som liten. Det hade inte blivit lika speciellt.
Att dessutom kunna vara stolt när folk berömmer henne för hennes fina hy och vackra hår, som jag vet att hennes indiska påbrå är orsaken till. Och veta att det är genom mig hon fått detta påbrå som gör att okända människor helt stannar upp i stress och jäkt bara för att berätta för mig vilket vackert barn jag har.

Så tänk på detta istället för att koncentrera dig på det dåliga. Tänk så mkt mer du kanske uppskattar, som andra går miste om för i deras värld är det så vanligt.

Jag förstår inte varför det är så hemskt att nån pratar engelska med dig? Om du nu varit blond och blåögd hade du ändå lika gärna kunnat vara finsk, norsk, tysk, dansk, osv. Och varför är det så viktigt att vara just svensk. När folk frågar om du är kines, varför är det så hemskt att svara "nej jag är korean". Eller bara svara "nej, jag är svensk". Det finns många svenskar som inte ser "typiskt" svenska ut och som också blir tvivlade på i samhället.

Varför bry sig så mycket om vad alla andra tycker? Det har jag aldrig förstått, oavsett om personen är svensk, utländsk, adopterad eller biologisk. Varför ska man låta andra styra sitt liv. Som du säger så kommer du ju även i Korea att bli sedd som utlänning för där kan du inte språket. Så även om utseendet är "rätt" är språket fel. Och så är det ju för många.
En svensk som råkar ha bruna ögon och mörkt hår blir tagen för t.ex. bosnier eller alban eller liknande bara för att h*n ser ut så. Men om personen i fråga skulle åka till detta jugoslaviska land skulle de ändå inte bli accepterade för de kan inte språket. I slutändan tror jag inte det finns någon som blir 100% accepterad överallt. Alla har vi nåt "fel". Ingen är perfekt

Detta lät direkt nedlåtande. Jag inbillar mig ingenting. Jag frågade dig om VARFÖR det är så viktigt att vara som alla andra? Har aldrig förstått mig på folk som tvunget vill smälta in i den stora massan.Man vill väl inte bara vara en anonym prick? Man vill väl bli sedd för den unika människan man är?

Jag har blivit kallad för svartskalle, svarting, blatte osv. Jag har också blivit ombedd att "åka hem".
Men det är ju detta jag har försökt säga innan. Hade det nu inte varit detta så hade de kallat mig för andra saker t.ex. fetto, svinto, tjockis, glasögonorm osv.
Vill folk retas/mobbas så gör de det. De hittar alltid en anledning och allt som oftast går de på den del av utseendet som de kan. Så även om du sett svensk ut hade de kanske retat dig ändå. Eller om du hamnat på en annan ort så hade du inte blivit retad alls.

Sen kan man välja själv hur man vill se världen. Man kan göra som du och ta på sig offerrocken, gräva ner sig själv och tänka "OJ så DÅLIGT jag mår"! "Buhu, den o den tycker inte om mig!" *SNYFT*
Eller kan man tänka "OJ så BRA jag har det för jag får äta mig mätt varje dag, jag har föräldrar (om än inte biologiska) som tycker om mig, jag bor i ett land med ett socialt skyddsnät som faktiskt räddar mig från att gå under helt även om katastrofen skulle vara ett faktum, osv".
Man kan välja vad man vill se. vill man bara se elände o tycka synd om sig själv eller vill man se det positiva?

Jag ger blanka fan i vad Nisse på hörnet tycker om mig. Rör mig inte i ryggen. Mår han bra av att tro att jag är utlänning så får han väl göra det.

Ja, folk och då särskilt barn kan vara riktigt elaka. Det är som att de bestämmer sig för ett "offer" och efter det väljer ut nåt att mobba dom för. Det är konstigt. Jag har många gånger undrat vad som har fått dom att välja just den personen. Undrar vilka kriterier dom går efter.