Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Jo men jag kommer helt enkelt inte ifrån tanken att det var ett misstag att jag ens föddes...varför existerar jag? Varför lever jag? Var håller jag hemma egentligen? Var är min mamma och pappa och varför övergav de mig? Dessa saker tänker jag på varje dag...

Jag är pessimistisk av naturen på grund av mitt miserabla liv så jag tänker alltid det värsta om allting, jag är en väldigt olycklig person och allt dåligt med adoptioner finns inom mig, känslan av att vara utstött, främling, annorlunda, oönskad finns i  mig hela tiden.

Jag bor i ett mindre samhälle i Norrland och här är folket inte lika moderna som i övriga Sverige troligen, här talar inga killar öppet om känslor utan man är bög eller fjolla om man gör det.

Kanske bäst att flytta till en annan stad i framtiden där toleransen är högre, jag hoppas att jag kan bli lycklig, har inte varit det på länge nu.

Men vad bra då kan du jargongen här ;)

Trevligt att du tror på mig :) Kanske fjollträsk inte är så illa som de säger här :D

Jag har blivit kallad för svartskalle, svarting, blatte osv. Jag har också blivit ombedd att "åka hem".
Men det är ju detta jag har försökt säga innan. Hade det nu inte varit detta så hade de kallat mig för andra saker t.ex. fetto, svinto, tjockis, glasögonorm osv.
Vill folk retas/mobbas så gör de det. De hittar alltid en anledning och allt som oftast går de på den del av utseendet som de kan. Så även om du sett svensk ut hade de kanske retat dig ändå. Eller om du hamnat på en annan ort så hade du inte blivit retad alls.

Sen kan man välja själv hur man vill se världen. Man kan göra som du och ta på sig offerrocken, gräva ner sig själv och tänka "OJ så DÅLIGT jag mår"! "Buhu, den o den tycker inte om mig!" *SNYFT*
Eller kan man tänka "OJ så BRA jag har det för jag får äta mig mätt varje dag, jag har föräldrar (om än inte biologiska) som tycker om mig, jag bor i ett land med ett socialt skyddsnät som faktiskt räddar mig från att gå under helt även om katastrofen skulle vara ett faktum, osv".
Man kan välja vad man vill se. vill man bara se elände o tycka synd om sig själv eller vill man se det positiva?

Jag ger blanka fan i vad Nisse på hörnet tycker om mig. Rör mig inte i ryggen. Mår han bra av att tro att jag är utlänning så får han väl göra det.

Men det man gör när man adopterar eller blir fosterhem - det är ju att man tar hand om ett barn som har det dåligt. Det var kanske snarare så jag menade. Jag försökte anlägga barnperspektivet på frågan.
Om man nu är ofrivilligt barnlös och har en stark barnlängtan, då tycker jag personligen att det är mer reko rent moraliskt att välja att bli fosterfamilj i första hand framför en internationell adoption. Det enda motivet för att välja adoption framför att bli fosterhem måste ju vara rent egoistiskt - att man vill att det barn man tar hand om blir avskuret från sitt ursprung, så att man får känna sig som de enda föräldrarna. Just samma grej - bl a, utöver rasism etc - som orsakar psykisk ohälsa hos de adopterade.
Jag tror säkert att psykisk ohälsa är vanligare bland fosterbarn. Men jag tror knappast att det beror på att de, till skillnad från de adopterade, har mer kontakt med sin biofamilj... det är väl ett välkänt faktum idag att barn som ej har möjlighet att bo med sina bioföräldrar mår bäst om kontakten med dem upprätthålls.
Mer sannolikt att det har andra orsaker, eller hur? Kan t ex bero på att det ofta går väldigt långt innan ett barn omhändertas i Sverige, och att barnet därför blivit traumatiserat under längre tid, medan adopterade kanske oftare överges i späd ålder.

Ang själva adoptionsprocessen, du uttalar dig väldigt generellt där med tanke på att adoption sker från ett stort antal olika länder. Och den ser ju väldigt olika ut i olika länder, eller hur? Jag är ingen expert på området, men har sett/läst en del reportage om att internationella adoptioner inte alltid går så exemplariskt till som du beskriver - ens idag.

Du blandar fortfarande ihop begreppen. Övergivna och föräldralösa barn behöver trygghet, ett eget hem och en egen familj. Motivet att vilja adoptera är för att man vill bli förälder, inte göra en insats. Adoption är en win - winsituation. Familjehemsplaceringar är ingen bra lösning för ett övergivet eller föräldralöst barn. De här barnen finns, och de behöver föräldrar - nya föräldrar. Tänk tanken för ett ögonblick: en tragedi inträffade och dina barn blev föräldralösa. Det fanns inga släktingar som kunde ta sig an dem. Skulle du vilja att de fick växa upp på ett barnhem, eller skulle du vilja att de fick nya föräldrar? Skulle det vara bättre med familjehem, en placering som skulle omprövas med jämna mellanrum och som de aldrig kunde vara säkra på att de fick stanna kvar i, än ett adoptivhem. Vad vore bäst för dem?

Forskning har visat att det går bra för ungefär 75% av alla adopterade. De mår ungefär som alla andra, med de ups and dows som hör livet till. Ca 25% har någon form av problem som de behöver hjälp med. Det kan handla om psykisk sjukdom, men också om t.ex. inlärningssvårigheter. Vidare har forskningen visat att adoption är den överlägset bästa lösningen för ett föräldralöst barn. Uppväxt på ett barnhem för att sedan som ung vuxen kastas ut i samhället utan pengar eller familjetillhörighet, kanske utan utbildning, utan jobb, utan hem innebär en dyster framtid. Det är inte lätt att klara sig på egen hand i ett samhälle och i en kultur där familjebanden betyder allt.

På grund av det begränsade utrymme man har på FL kan man bara uttala sig kortfattat och generellt. Jag hänvisar till FN:s barnkonvention www.barnombudsmannen.se/Adfinity.aspx?pageid=... och Haagkonventionen www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970191.htm , som Sverige och 81 andra stater har undertecknat. Om du seriöst är intresserad av att lära dig något om internationella adoptioner tycker jag att du ska börja läsa här www.mia.eu.

Hej en förklaring är att jag har dyslexi, där av att det blir svårt ibland.
Nej det är vi som har en dotter inte hon.

I och med påtryckningar från familjen till den grad under uppväxten, att min man ska ta över företaget efter sin pappa. Och andra påtryckningar att man aldrig får misslyckats aldrig vara sjuk, aldrig visa känslor. Att ställa upp för familjen innebär enbart pengar inga känslor. Dom är jätte bra och snälla på det sättet.

Dom ställer aldrig upp för barnbarnen med sina kroppar som barnvakt, men ger dom gärna resor pengar mm. (dom är barnvakt minst en gång i veckan åt svågernsbarn). Våra barn känner inte dom, dom kommer inte hit och vi har svårt att ta oss till dom eftersom min man måste medicineras för att orka träffa dom.

När dom då kommer så gnäller dom bara på min man hela tiden. Och dom sätter fortfarande stor press på han. Ringer dom och ber om hjälp måste min man åka dit oftast på engång, det betyder övermedicinering. Jag har försökt att förklara det för dom men det bryr dom sig inte om.

Och säger man stackars mig, vad har jag gjort för fel. Till en son som mår skit. (det var en liten del av vad som sas).

Jag tycker att det låter som att ni haft och har det jättetufft. Ledsen att din man mår så dåligt, måste vara oerhört jobbigt för honom och även för hela familjen. I mina öron låter det som att hans föräldrar inte kunnat se hans behov utan sett mer till sina egna. Tyvärr är det inget som bara förekommer i adoptivfamiljer, jag har en vän med biofamilj där jag kan se väldigt många paralleller till det du berättar. Höga prestationskrav ifrån föräldrarna som är svåra att leva upp till och svårt att få uppskattning och kärlek bara för att man är som man är. Min vän får också pengar men det är inte det hon vill ha mest, hon skulle vilja ha bekräftelse, uppskattning och kärlek helt enkelt. Det är alltid tragiskt, adopterad eller ej. Men någon gång måste man gå vidare och för att göra det tror jag att man måste sätta en gräns mot sina föräldrar. De kommer förmodligen aldrig att förändras och han kommer förmodligen aldrig att få det han vill ha av dem, tyvärr. Jag hoppas att han kan få hjälp att orka förlikas med detta faktum för att orka gå vidare med sitt liv och inte bry sig lika mycket om vad de tycker och tänker. Det är ju hans liv, han är vuxen och tycker de saker om hans liv som han inte gillar så får det stå för dem helt enkelt. Sen är det självklart en oerhörd sorgeprocess men min vän har fått hjälp att börja ta sig igenom detta och jag ser att han börjar må bättre och att pikar och kommentarer från hans föräldrar inte biter på samma sätt som tidigare, att han börjar hitta styrka i sig själv och sin familj istället. Jag hoppas innerligt att din man kan få hjälp att göra likadant.