Hur har er syn på livet ändrats sen ni blev änglaföräldrar?

nej jag känner likadant, man tar inget för givet, man är alldrig garanterad något man lever på lånad tid och jag tänker varje gång jag vart arg på barnen att tänk fall det är sista gången vi ses skulle jag kunna förlåta mig själv om det här var de sista orden hon hörde från mig.

Jag är rädd för att behöva lämna mina barn själv förtidigt att gå miste om deras uppväxt.

samtidigt får man ta sina känslor och tankar med måtta barnen behöver ha sin självständighet för att utvecklas och lyckas i livet vi kan inte alltid vara där och beskydda dem.

många kramar.

Jag har också ändrat inställning, är livrädd att min make ska dö, kollar ibland att han andas på natten

Jag värderar inte jobbet lika högt, för mig har det bara blivit ett arbete, jag blir inte lika upprörd för sådana saker längre.

Jag blir irriterad på folk som river upp himmel och jord för att deras barn är förkylda och får det att låta som att barnen kommer dö.

Jag uppskattar inte alls materiella ting lika mkt som innan, skulle byta ut allt vi har för att få tillbaks vår älskade dotter.

Jag är tvärtom inte alls lika rädd för att dö, kanske för att jag inte har något barn i livet. Nu hoppas en liten del av mig att om jag skulle dö kanske jag får träffa henne igen

Jag var rädd för att jag skulle känna så som ni beskriver efter att min son gick bort. Men jag känner inte något mer så än innan Tille gick bort. Ibland kan jag få en såndär obehaglig känsla att något kan hända. Men jag är inte överbeskyddande på något sätt.

Däremot så har jag ändrat inställning till hur jag ser på jobbet och vad som är viktigt i livet.

Kramar till alla änglaföräldrar

/Therese

Jag har inte blivit överbeskyddande men visst kollar jag ibland att mina levande barn andas när de sover. Däremot kan jag få panik om jag blivit arg på sonen och kanske varit onödigt hård eller orättvis. Vill bara njuta av alla stunder vi får tillsammans.

Men framförallt har jag omvärderat vad som är viktigt i tillvaron och känner aldrig prestationsångest eller stress över materiella ting längre. Uppskattar de små sakerna mycket mer och har inget till övers för kallprat, skitsnack och annan social samvaro utan egentlig mening.

Kram

it mer överbeskydddande mot barnenn sen vi misste Engla. Men framför allt har jag lärt nig att värdesätta fet jag har. Carpe diem är min melodi.

Lägger till "OM" i alla mina tankar. "Vad trevligt det ska bli ikväll, OM vi ens kommer fram".
Tar inget för givet, och är ständigt på min vakt.
Känner mig fruktansvärt liten när jag har jobbiga dagar.

På jobbet är det inte en enda som har frågat mig något om Stella, och det är SÅ JOBBIGT.
Alla låtsas som ingenting=(
Jag tycker om att prata om henne, även om det är jobbigt ibland.. Alla är så rädda för att säga något fel...

Har aldrig funderat på att avsluta mitt liv, men har många gånger tänkt att det vore skönt om livet avslutade mig.
Är inte alls rädd för att dö.
Skulle jag kunna byta plats med henne så skulle jag göra det=(

Men vi måste kämpa på för deras skull. Vi måste leva för dom.

Sockerråtta skrev 2011-01-06 21:56:37 följande:

Jag har också ändrat inställning, är livrädd att min make ska dö, kollar ibland att han andas på natten

Jag värderar inte jobbet lika högt, för mig har det bara blivit ett arbete, jag blir inte lika upprörd för sådana saker längre.

Jag blir irriterad på folk som river upp himmel och jord för att deras barn är förkylda och får det att låta som att barnen kommer dö.

Jag uppskattar inte alls materiella ting lika mkt som innan, skulle byta ut allt vi har för att få tillbaks vår älskade dotter.

Jag är tvärtom inte alls lika rädd för att dö, kanske för att jag inte har något barn i livet. Nu hoppas en liten del av mig att om jag skulle dö kanske jag får träffa henne igen

Känner igen mig mycket i det ni skriver. Jag lägger också till "OM" framför mycket. Tar absolut ingenting för givet nu. Jobbet kan jag omöjligt värdera lika högt som innan, min hela livsinställning har ändrats.

Jag har aldrig heller funderat på att avsluta mitt liv, men när jag har mått som sämst i sorgen så har jag hoppats på att jag bara ska "självdö" om jag lägger mig ner på golvet. Kanske att jag får träffa min son igen då. För jag har bara ett barn och han lever inte längre. Men som du säger Prydh - vi måste kämpa vidare för våra barns skull.

Något annat som har förändrats - till det mer positiva - är att jag uppskattar saker mer idag. Jag kan stanna upp och njuta när jag mår bra, av solens strålar, en bra låt på radion, min sambo och familj. Men det är klart - det sker ju bara när jag har mina bra dagar

Kramar

Första 2-3 veckorna grinade jag efter att jag hade lämnat sonen på dagis, fick upp massa skräcksenarion i huvudet hur han skulle skada sig och jag skulle förlora honom också. Jag ville knappt låta honom vara i ett annat rum utan att ha koll på vad han gjorde. Det släppte tack och lov!

Men jag prioriterar annorlunda nu.
Jag uppskattar det jag har på ett helt annat sätt. bryr mig mindre om matriella saker.
Jag känner mig säkrare och tryggare i mig själv numera, hetsar inte upp mig över småsaker och väljer helt klart mina fajter på ett annat sätt speciellt när det gäller min stora son.