jag käkade det och jag blev jättedålig, det tog ett bra tag innan jag mådde bättre och ett eller två år tills jag slutade med medicinen, och då slutade jag själv utan någon läkare. Jag kände ingen skillnad efter att ha slutat.
Det här va några år sen och jag minns inte riktigt, men tiden innan jag fick diagnosen så minns jag att jag var hemskt rädd. Jag tyckte det var jättehemskt att träffa människor och jag var jättetrött. Jag var oxå (hur fånigt det än låter) rädd för jordens undergång. Allt kändes hopplöst.
När jag började äta medicinen så blev jag mycket sämre, jag klarade inte ens att gå utan för dörren. Jag klarade inte av att träffa någon eller ta hand om mig själv eller barnen (jag hade hankat mig fram innan). Jag hade stor tur som hade barnens pappa som tog hand om allt och lät mig vara ifred (jag tillbringade all min tid framför datorn och väntade på att veckorna skulle gå och jag må bättre).
Jag minns inte riktigt när allt var... om det var innan eller efter jag började med medicinen... jag tror det var efter men jag vet inte om det var pga medicinen eller om jag helt enkelt fortsatte att bli sämre medicinen till trots...
jag minns apatin,att inte kunna känna, inte ens kärleken till barnen (som jag avgudar). jag fick tvinga mig att titta på dom och tvinga mig att le. Tänka hela tiden. Nu ler hon, då ska jag le tillbaka. nu har jag lett, då kan jag titta bort och slippa göra det igen på en stund. Jag gråter fortfarande när jag tänker på det. mina stackars barn förtjänade en mycket bättre mamma. Det enda som fick mig att inte ta livet av mig var vetskapen av att det var en sjukdom och att det inte var "jag" som mådde dåligt
En vän till mig käkade sertralin för ett tag sen och hon mådde genast mycket bättre.
Mitt enda tips är att prova, men kom ihåg att det finns annat om det inte funkar. Var inte rädd för att byta, det är inte värt att gå på medicin som gör illa värre.
