Vad för fobi har du?
Ja, frågan lyder: Vad för fobi har du, om du har?
Min(a) är:
Emetofobi
Tandläkarskräck
Klaustrofobi
Höjdskräck
Sen är jag rädd för vissa småsaker som insekt och småkryp.
Vad har NI?
Ni får gärna vara anonym om ni vill =)
-
-
-
Svar på tråden Vad för fobi har du?
-
Getingar, håller mig inne under sommaren pga dem. I den mån det går då alltså.
-
Förut hade jag svårt med prickiga kläder men det har gett med sig. Exempel är vattkoppor , molusker. En gång var det bilder på en hårtransplantation i en tidning. Massa små hål i skallen. Jag rev sönder tidningen. Fattar inte vad det kommer från...
-
Läste nyss på wikipedia om fobier, bibliofobi var en av de konstigaste - böcker... Att ha fobi för böcker? Har någon hört talas om det?
-
Nåt som är lite elakt är att fobi för långa ord kallas hippopotomonstrosesquippedaliofobi
-
Kimofdrac: fobi för utvecklingsstörda. Kan du utveckla lite? Om du vill :) nyfiken ...
-
Jag har en, numera ganska så bortarbetad, fobi för missbildade. Det inbefattar då personer som fötts sådana, som utvecklat någon form av deformering (exempelvis att skelettet växt konstigt) och som råkat ut för någon olycka och exempelvis förlorat en kroppsdel eller fått brännskador.
En gång när jag var nio år så fick jag syn på en kvinna med en stump till arm på ett badhus och jag fick en sådan chock att jag låg och skakade under en handduk i flera timmar. Hade feber också. Så fort jag tittade fram lite så såg jag bara stumpar på alla människor i badhuset. Helt förstörd var jag.
Det var den "värsta" reaktionen jag haft på att se en missbildad, men det har även varit gånger som jag varit ganska förstörd, som exempelvis en gång när mamma hade en enarmad vän på besök. Jag var väl kanske 11 år och stod ute på altanen och stortjöt och vägrade komma in för att hon satt i vardagsrummet.
Det var först när jag var äldre och hon var på besök hos min familj i en vecka och jag sakta men säkert fick vänja mig vid hennes arm som jag började bearbeta min fobi.
Sedan började jag kolla mycket på dokumentärer om folk med olika sorts missbildningar för att liksom vänja mig vid alla sorters utseenden. Så nu är jag ganska botad. Jag kan dock fortfarande känna hur det hugger till i mig och jag blir lite knäsvag ifall någon ser ut att sakna en arm eller så. Och fram till för kanske fem år sedan (när jag var 20) så kunde jag fortfarande be familj och vänner att kontrollera så det inte fanns några missbildade i bassängen om vi var och badade och så för jag ville inte överraskas av en stump när jag simmade runt.
Förlåt om jag förolämpat någon med missbildningar. Jag har självklart ingenting emot er som personer. Min fobi hade jag gärna valt bort om jag kunnat... -
När jag var yngre (från 10 års ålder upp till 15 års ålder) var det en utvecklingsstörd man som väntade vid samma busshållplats som jag. Han tog på mig, luktade på mig, sa att jag var fin o.s.v. Han var runt 45 skulle jag gissa på.Lindis1974 skrev 2011-06-21 23:52:32 följande:Kimofdrac: fobi för utvecklingsstörda. Kan du utveckla lite? Om du vill :) nyfiken ...
Detta skedde dagligen och vi var helt ensamma där, så jag har blivit rädd för synbart utvecklingsstörda p.g.a det. Det är jättejobbigt och absolut inget jag vill känna, men jag får panikångest av att vara nära någon med en synbar utvecklingsstörning. -
Sådana där fobier är ju riktigt jobbiga då det rör andra människor. Såklart man inte vill såra någon man kan ju inte rå för sin fobi.
Hoppas det blir bättre. -
Måste bara säga att jag tror jag var värre än dig, så du kan vara lugn. När jag var liten efter diskoteksbranden i GBG tyckte jag att en kille blev snyggare efter branden :( hans ansikte hade smält bort.pluvdo skrev 2011-06-21 23:57:42 följande:Jag har en, numera ganska så bortarbetad, fobi för missbildade. Det inbefattar då personer som fötts sådana, som utvecklat någon form av deformering (exempelvis att skelettet växt konstigt) och som råkat ut för någon olycka och exempelvis förlorat en kroppsdel eller fått brännskador.
En gång när jag var nio år så fick jag syn på en kvinna med en stump till arm på ett badhus och jag fick en sådan chock att jag låg och skakade under en handduk i flera timmar. Hade feber också. Så fort jag tittade fram lite så såg jag bara stumpar på alla människor i badhuset. Helt förstörd var jag.
Det var den "värsta" reaktionen jag haft på att se en missbildad, men det har även varit gånger som jag varit ganska förstörd, som exempelvis en gång när mamma hade en enarmad vän på besök. Jag var väl kanske 11 år och stod ute på altanen och stortjöt och vägrade komma in för att hon satt i vardagsrummet.
Det var först när jag var äldre och hon var på besök hos min familj i en vecka och jag sakta men säkert fick vänja mig vid hennes arm som jag började bearbeta min fobi.
Sedan började jag kolla mycket på dokumentärer om folk med olika sorts missbildningar för att liksom vänja mig vid alla sorters utseenden. Så nu är jag ganska botad. Jag kan dock fortfarande känna hur det hugger till i mig och jag blir lite knäsvag ifall någon ser ut att sakna en arm eller så. Och fram till för kanske fem år sedan (när jag var 20) så kunde jag fortfarande be familj och vänner att kontrollera så det inte fanns några missbildade i bassängen om vi var och badade och så för jag ville inte överraskas av en stump när jag simmade runt.
Förlåt om jag förolämpat någon med missbildningar. Jag har självklart ingenting emot er som personer. Min fobi hade jag gärna valt bort om jag kunnat...
Jag skäms för det, vet inte varför jag tyckte så -
Nej precis, men så är det inte alla som förstår att man verkligen inte kan hjälpa det utan tror att man är trångsyntLindis1974 skrev 2011-06-22 00:01:56 följande:Sådana där fobier är ju riktigt jobbiga då det rör andra människor. Såklart man inte vill såra någon man kan ju inte rå för sin fobi.
Hoppas det blir bättre.