Hur är man singel? Jag vet inte hur man gör :(

För bara 14 månader sedan träffade jag min sambo. Vi flyttade ihop i september förra året och vi var så galet kära i varandra. Vi bråkade ALDRIG om något, och livet var helt underbart. Sen kom vintern och allting bara dog. Problemen packar på sig och vi bråkar precis hela tiden, om allt och inget. Det är säkert bara en period, har jag tänkt. Men perioden verkar inte gå över och många av problemen går inte att lösa oss emellan.

Så nu sitter jag här ensam ikväll, medan min sambo är på fest med sina gamla kompisar. En återförening och jag var också bjuden, men tackade nej i sista sekund. Jag kan inte sitta och låtsas vara glad när det är totalkatastrof egentligen.

 Jag har kikat på lägenheter och jag funderar på hur man ska dela upp saker. Det nog är dags att lämna nu. Det är alldeles för mycket som inte fungerar...

Exempel 1: Igår kväll fick min sambo för sig att ta hem en kompis och dricka lite. Självklart säger jag, men lova att ni inte spelar hög musik när jag går och lägger mig, eftersom att jag har massor att göra imorgon (studerar 150%). Självklart, svarar han. När det sedan är dags för mig att sova så säger jag att "snälla, höj nu inte musiken när jag lagt mig. Du lovade ju". Varpå han svarar att "Men jag har inget att passa imorgon. Jag måste väl få ha roligt?". Vi blev osams förstås.

Det är det stora problemet egentligen tror jag, att han dricker alldeles för mycket. En enda dag denna vecka lät han bli spriten. När vi blev tillsammans visste jag att han drack lite grann emellanåt, men inte att han gjorde det så här mycket.

Exempel 2: Min sambo äger ett hus, som vi bor i. Han dör hellre än gör sig av med det, så jag finner mig i det, fast vi inte har råd egentligen och trots att hela mitt studielån bara försvinner in i hans amortering och räntor. Jag som har en liten dotter måste gå med henne till dagis 15 minuters promenad varje morgon, innan jag tar bussen till skolan, eftersom att jag saknar körkort. Nu tog jag upp när vi gjorde budgeten, att vi måste prioritera körkort åt mig. "Var ska vi få dom pengarna ifrån?" säger han. Och jag föreslår då att vi sparar mindre till semestern och betalar mitt körkort i år. Körkortet är trots allt ganska viktigt, viktigare än semester, då vi bor 2,5 mil  utanför stan ifrån min skola. "Jag ska åka på semester med mina barn" svarar han. Det är alltså inte våra barn, utan hans. Han vägrar alltså gå med på att prioritera mitt körkort och tycker att jag gott kan gå. "Det är väl inte så farligt". (Att jag har varit sjukt med luftrörsinflammation precis hela vintern är inget han bryr sig om direkt heller).

Allt är skit och jag avskyr det allra mesta med allt detta. Jag ser inte ens något fint i honom längre. Inte ett dugg. Men jag vet inte hur man är singel? Hur gör man? Hur orkar man sitta alldeles ensam varje kväll, utan den där närheten?

Det gör mig livrädd... Hur gör man?