Decnet skrev 2011-02-28 01:16:46 följande:
Kunde inte ha sagt det bättre själv.. Jag vågar väl såga mänskligheten och säga det att människan har inte det i sig än så länge, att just kunna per naturel anpassa sig utefter avvikelser och se det med accepterande ögon före att betona avvikelsen..
När man som idiot betonar avvikelsen i negativt format och dessutom gör resterande i grupp medvetna om avvikelsen föds också mobbnings-syndromet.. tyvärr..
En klänning som folket på 2011 inte är beredda (än så länge) att se på en man exempelvis är bara ett av miljontals exempel den enskilda inte kan "acceptera" som avvikelse på något som man "i alla tider" har sett i andra miljöer..
Jag håller inte riktigt med dig. Jag tycker människor är ganska förlåtande och förstående i regel. Sen handlar det ju självklart om olika kulturer i samhället. När jag läste på universitetet för ca fem år sedan, var det en man i trettioårsåldern som rörde sig i samma lokaler som vi. Han hade skägg, och klänningliknande plagg varje dag. I den miljön blev det snarast något positivt. Jag såg aldrig någon reagera negativt mot honom, bara tvärtom.
Om han hade gjort samma sak samtidigt som han försökte klättra i leden som kristdemokrat politiker, så hade det kanske inte gått lika smidigt dock...
Sen är det ju som sagt barn vi pratar om här. Vi brukar ju i andra fall vara mer förlåtande när det gäller barn. Det är väl ganska få som inte förstår att barn är nyfikna och utforskande av naturen. Barn kan ju på det sättet komma undan med att göra saker som hade varit en social katastrof om vuxna gjorde (ta av sig nakna på födelsedagskalas, börja gapa mitt i konversationer, leka med maten, o.s.v.) Men när det gäller kläder skall vi av någon anledning vara mer begränsande än vi är mot vuxna?
Decnet skrev 2011-02-28 01:16:46 följande:
Ekvationen är jävligt enkel och det bottnar i människans sätt att anpassa sig och fördömma det okända och outforskade. För majoriteten är det jävligt främmande att plötsligt se någon som man är van att se i 100% av fallen på annat territorium.. Ett fåtal individer och gränsbrytare skulle exempelvis gå fram och skaka hand med utomjordisk "blob" före att sätta en kula i pannan på skiten för att man är rädd för det/den..
Människans rädsla för det okända anser jag mer eller mindre helt vara en myt. Tittar man historiskt så har nästan alla kulturer och samhällen varit väldigt öppna för influenser utifrån och väldigt nyfikna på andra kulturer. Så länge det inte är något som står direkt i motsats till egna traditioner eller lagar. Titta t.ex. på hur Columbus påstås ha blivit välkomnad på de första öarna han kom till.
Jag kan ge exempel från min egen tid på lågstadiet (som knappast är vetenskapliga men som skvallrar om varför jag tänker som jag gör).
När de allra första utomeuropeiska invandrarna (dom var två st) kom till vår skola (runt 1985) så blev de välkomnade som kungligheter. En status som höll i sig. På högstadiet hade min skola stora problem med nazister, men de vågade aldrig ge sig på dessa två för de var för populära.
När jag gick i trean var det väl ingen i min klass som stack ut klädmässigt, ingen verkade brys sig nämnvärt. Visst, man vill ju ha en viss ryggsäck och ett par killar hade tagit hål i örat, men mer än så var det inte. Då började det en ny kille i klassen. Han körde 80-talshårdrockstuket helt ut. Zebra-tights, stor spretig hockeyfrilla och sönderrivna tröjor. Inte blev han mobbad dock, utan tvärtom.
Det är ju ofta de som vågar sticka ut som blir populärast i en grupp.
Det är sällan det okända vi är räddast för. Fienden, vad det än kan vara (transvestiter eller invandrare eller moderater eller kommunister eller muslimer, ateister eller kristna eller feminister), är ofta väldigt väldigt väl definierad.
Decnet skrev 2011-02-28 01:16:46 följande:
Att barnen gör revolt är heller inte någon svår ekvation. Att beräknande gå in för att bryta de trender och ideér som man varit itutad redan från början som härstammar i moraliskt och etiskt rätt och hävda att polariteten är det riktigt initiativet på grund av tröttheten i att följa både lagar, standarder och tekniskt sett det rutinmässiga livet man utsätts för som barn.. men för att återgå till första "kapitlet" i texten så är första generationen (som födde principen bakom ett speciellt beteende) inte accepterande av avvikelsen förrens den har blivit en normalitet i samhället och att "fler än en" har hakat på den såkallade "trenden"..
...typ..
Att göra revolt mot föräldrarna är ju faktiskt ett gansk nytt och väldigt västerlänskt fenomen. Det var få som gjorde detta för tvåhundra år sedan. Jag har mina teorier om varför, men det passar inte direkt in i tråden.
Visst, dom flesta av oss har nog gjort revolt. Men samtidigt kan nog de flesta av oss (som gillar våra föräldrar) lägga handen på hjärtat och erkänna att föräldrarnas grundvärderingar har smittat av sig. Så jag tror absolut att det lönar sig att lära sina barn att bli toleranta.
