Någon som har lust att diskutera agerande och förhållningssätt vid konkreta situationer?
Jag skulle gärna vilja diskutera med andra hur man på bra och respektfulla och kloka sätt hanterar olika situationer som dyker upp dagligen när man har småbarn. Min dotter är två år och tre månader och detta är väl säkert väldigt vanliga situationer för de flesta familjer med barn i samma ålder. Och behöver ju därför hanteras på bra sätt. Jag håller på och läser lite böcker av kloka författare (Juul, Lars Gustafsson m fl) men de hanterar ju sällan konkreta situationer.
Andra får gärna ta upp andra situationer och händelser gällande era små barn
1. När hon ”inte samarbetar” vid påklädning, tex overall, innan man ska iväg till dagis, typ springer iväg och leker eller blir arg för något man själv inte förstår och bara slänger sig på golvet, vrider och ålar sig. Jag försöker vara lugn, ropar på henne flera gånger, förklarar att vi ska iväg osv för att till slut bli ruskigt irriterad och känna hur mitt tålamod försvinner väldigt mycket snabbare än vad som är rimligt. ( Jag vill säga att jag sällan i dessa situationer är stressad pga klockan utan mer för att lillebror tre månader ligger redo att gå och ligger och skriker för att vagnen inte börjat röra sig, ibland har han hunnit somna innan vilket är väldigt skönt men irriterad blir jag ändå för det känns ju som att hon bara krånglar). Jag försöker förklara pedagogiskt att vi blir varma och svettiga inne med alla kläder, att lillebror skriker för att han vill att vi ska gå eller liknande. Vi lämnar ute så att inte ta på alla kläderna är inte ett alternativ.
2. Hon vill ha något som hon inte får, men som är något hon får ibland. Tex att dricka mjölk varje gång hon är törstig men vi vill lära henne att hon ska dricka vatten när hon är törstig mellan måltiderna. Dottern blir jättejättearg/ledsen över detta. Just detta kommer hon ju lära sig rätt snart förhoppningsvis när man får vad men liknande situationer lär ju snart komma.
3. Hon vill göra något på en gång som hon får göra men inte just då. Jag står och diskar och hon kommer då på att hon vill stå och leka med vattnet (vilket hon ofta gör) men jag vill diska klart först. Lyssnar i princip inte på att man säger att hon får vänta, tittar inte på mig och om jag tvingar henne att titta på mig när jag lugnt säger att jag vill diska klart och hon får vänta lite tittar hon bara på mig med helt neutralt, som att hon inte hör eller inte förstår eller bryr sig om vad jag säger. Hon fortsätter att knuffa sin pall mot mina ben för att jag ska flytta på mig och lämna plats för henne och blir till sist arg när hon förstår att jag menar allvar.
4. Jag gillar att sjunga och sjöng massor för dottern framför allt första året, då gillade hon det jättemycket. Sista halvåret-året har det blivit mycket mindre sång. Vi spelar alltid en cd-skiva med barnvisor i bilen dock och den vill hon alltid höra. Hon är aktiv och med i sångstunderna på förskolan. Men tycker av någon anledning jätteilla om när vi sjunger hemma, säger direkt nej ganska irriterat om jag börjar sjunga och upprepar det om jag fortsätter. Men jag anser mig ha rätt att få sjunga för lillebror, tex för att trösta honom när han är less på vägen till eller från dagis. Vad säga/göra?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-02-25 20:50
Vill förresten bara lägga till att tråden ligger under AP för att jag inte vill få in metoder som time out, belöningssystem och liknande utan som sagt respektfullt agerande á la Juul m fl.
.
). Han gör det ju inte för att trotsa eller bråka med oss. Barn i den här situationen behöver nog bara ännu mer förståelse och stöd från oss föräldrar.