Ingen hade varit gladare än jag om DU inte var pappa till vårat barn!

Ingen rolig situation, kan man förstå. Hoppas det känns lite bättre nu när du fick skrika av dig...

Jaa så skönt så! Mycket man känner men som man inte får säga!

Naturligtvis kommer många män som har en tveksam relation till barnets mamma att vilja ha en faderskapsbekräftelse – män kan ju till skillnad från kvinnor aldrig vara säkra på att de är barnets föräldrar, med mindre än att en faderskapsutredning görs.

Mao, han kräver ingen annan säkerhet än den du fått gratis pga. av din biologi

Angående rättigheter så får mammor alla rättigheter i present, utan annan prestation än att föda barnet, medan pappan antingen måste "godkännas" av  mamman, eller gå till domstol.

Mao, han kräver inget annat än samma rättigheter som du fått i present av staten för att du råkar ha en snippa, och inte en snopp, mellan benen.

 Inte heller behöver du bjuda in pappan till ditt ditt hem. Låt barnet umgås hos pappan.

Mao, samma möjlighet som du anser att bara du ska ha rätt till. 

Anledningen till att du reagerar med sån våldsam aggression är att du i grunden ser barnet som din personliga egendom, och därför tycker att det är "orättvist" att pappan vill ha samma rättigheter som du. 

Men, du har själv försatt dig i den här situationen, som valde att skaffa ett barn med den mannen, så varför klagar du på att pappan vill ha samma rättigheter som du.

TS vet nog bäst själv varför hon är förbannad...

Lustigt att pappor alltid får reagera hur de vill. De får bli förbannade, känna sig överkörda, påtvingade faderskap och Gud vet allt. Kvinnor ska minsann inte pipa över nånting eftersom de alltid får skylla sig själva pga sina val.

Du försöker dig på den gamla vanliga "kvinnor är alltid offer, män alltid förövare"-taktiken konstaterar jag.

Vilket i det här sammanhanget är bullshit:

Kvinnor har ju de facto fler möjligheter, dels vad gäller möjligheterna att avbryta en graviditet, och i all synnerhet när det gäller vårdnaden, som kvinnor får till skänks, men som män måste få genom mammans goda vilja eller genom domstolen.

Den som har större valmöjligheter har också större ansvar för sina val, konstigare än så är det inte.

Jag anser inte att någon är ett offer i en sån här situation. Offer är man om man blivit utsatt för något man inte kunnat påverka själv. Du läser mellan raderna fast det inte står nåt där.

Så bara för att kvinnor har större valmöjlighet får de inte tycka att situationen suger och bli förbannade?

Jo, absolut, alla har rätt att att känna ilka, sorg, frustration, och alla de känslor man som människa kan ha.

DÄREMOT, har man som förälder ett ansvar att särskilja de känslorna från hur man hanterar relationen till den andra föräldern.

Det är INTE ok att utmåla den andra föräldern som ett svin, bara för att den råkar ha en annan åsikt, eller för att den föräldern vill ha del i barnets liv på samma villkor som man själv har. 

Dessutom finns det en annan aspekt på det här, som åtminstone jag tycker är värd att tas på allvar: Det sägs ju ibland som om det vore den självklaraste av sanningar att man ska ge utlopp för sina känslor.

Problemet med det är att all modern psykologisk forskning visar att de som ger utlopp för sina aggressioner, snarare än att lära sig idka emotionell självkontroll, och självreglering, inte blir av med sina aggressioner, utan tvärtom ÖKAR aggressionerna. 

Att uppmuntra TS känslor, där hon önskar att någon annan varit pappa, är fruktansvärt kontraproduktivt. Tänk dig att pappan har motsvarande "hjälpsamma" och "förstående" människor, som uppmuntrar honom att önska att någon annan varit mamma (eller ännu värre, om föräldrarna säger sådana saker till varandra)

Då ska barnet ha två idioter till föräldrar vars attityd mot den andra föräldern kommer att spegla att den föräldern är oönskad.

Sorry, men barnet kommer att uppfatta det, och för barnet finns bara just dessa två föräldrar, som barnet älskar och som har en unik plats.

Att känna, och ännu värre, visa, förakt för den andre föräldern är otroligt skadligt för barnets självkänsla.

Javisst, alla vi föräldrar som inte har en toppenrelation till den andra föräldern kan känna sådana känslor som TS, men att elda på de känslorna är en återvändsgränd som bara leder till ökad irritation och ännu sämre föräldrarelation. 

Så himla bra skrivet!

Vänta nu... Nu utgår ni ifrån nån sorts kärnfamiljssituation där TS blivit arg på den andre "föräldern". När jag läser inlägget läser jag: Kommer ibland och leker pappa, tjatar om sina rättigheter utan att tänka på att det faktiskt handlar om barnets rättigheter och bästa, kommer och häslar på då och då etc. Vad i detta tolkar ni paragrafryttare som en vanlig familjebild? Jag tolkar det som en oplanerad graviditet, en biologisk far som halvhjärtat kommer ibland och däremellan tjatar om sin viktighet fast han inte är villig att ge kontinuitet och ta fullt ansvar, och en TS som trots detta ger sitt barn möjlighet att träffa sin biologiske far, men enda sättet då han och barnet förmodligen inte har en egen relation p g a att han bara kommer då och då inte är möjligt att låta barnet vara hos honom. 
Jag vet precis hur den sitiuationen är, och det är såhär, en förälder BLIR man, man är inte det genom en spermie. Barnets bästa är att ha en relation med båda föräldrarna, men som sagt, några besök då och då gör en inte till pappa, man är visselrigen biologisk sådan, men den titeln förtjänar man. Klart det är frustrerande att det ses som en rättighet hos sådana personer att vara en pappa, men ingenstans om vilket privilegium det är och vilket ansvar de måste ta. Nä HA bara tack. Ni vet inget om vad TS genomlever, och jag tolkar det som att hon trots allt helvmesyr från denna "pappa" kämpar för att han ska ha en relation, för hon tänker på barnets bästa.

Det säger nog mer om dina egna erfarenheter. Det enda som framgår i TS bild är att hon lämnat pappan och att han är den som driver på för att ha tillgång till barnet.

TS däremot säger att hon "hade hellst velat be dig [honom] dra åt helvete o kom aldrig mera tillbaka!!!

Mycket tydligare än så blir det inte