• Äldre 9 mar 20:52
    12218 visningar
    33 svar
    33
    12218

    Fil kand i psykologi och starta eget???

    Svår fråga men intressant.

    Har du någon utbildning i terapi eller behandling? Eller har du endast forskningsförberedande utbildning?
    Vad är det för typ av samtal du tänkt erbjuda?

    Du har inte rätt att kalla dig psykolog. Kanske beteendevetare men frågan är om det är etiskt rätt? Jag vet inte. Det beror på vad du ska ha för typ av samtal.

    Det är otroligt viktigt att vara öppen med sin kompetens när det gäller samtal så att det inte kommer någon till dig som tror att du har den kompetens som en psykolog eller psykoterapeut har. Det låter kanske självklart men det finns så många människor idag som erbjuder olika typer av samtal och behandling utan utbildning i det och det är svårt att hitta rätt konsult eller behandlare för folk i allmänhet. Folk vet inte vad de olika titlarna står för. Vissa vet förstås men många vet inte.

    Sedan OM du tänkt bedriva någon form av behandling så måste du nog kolla lagar som gäller för hälso- och sjukvård, även i privat regi. 

     

  • Äldre 10 mar 00:21
    #10
    Astarte skrev 2011-03-09 22:03:46 följande:
    Varför inte bara kallade dig fil. kand i psykologi? Det låter väl bra. I marknadsföringen kan du skriva "fil. kand. i psykologi med specialinrikning mot. . . ". En sak jag tänkte på var att jag undrar hur bra det kan fungera om man är för ung. Personligen skulle jag aldrig vända mig till en samtalsperson som var. . tja. . under 30. Fördomar, så klart, men jag skulle inte det.

    Du har inte möjlighet att börja driva den på deltid och se hur det går?
    Varför skulle du inte vända dig till någon under 30? 
  • Äldre 11 mar 16:16
    #12
    Astarte skrev 2011-03-10 19:54:21 följande:
    Det är ju jag som är fördomsfull, men det känns som om de yngre inte gärna kan veta. . typ. Jag får inte så mycket förtoende för dem som är yngre än mig själv, inte vad det gäller sånna saker som att coacha och guida i livet. Det är en annan sak med andra kompetenser, som läkare eller så, men just "samtalspartner" skulle jag inte gå till en under 30.
    Ja, när det gäller coaching kan jag förstå det. Men känner du så för att gp till en ung psykolog också? Jag menar, det är skillnad på en coach som ska ge råd och på en psykolog som ska lyssna, ställa frågor och komma med reflektioner utifrån kunskap om det mänskliga psyket.
  • Äldre 11 mar 22:53
    #14
    Astarte skrev 2011-03-11 22:28:25 följande:
    Jag skulle vara lite skeptisk till någon som var 25-30, men jag skulle ju inte ställa in bara för att personen visade sig vara ung. Sedan beror det ju på vad man söker för också, tänker jag. Bota tvångstankar är nog lättare än att hatera personer som befinner sig i kris eller har genomgått ett trauma. Jag känner i och för sig likadant för unga präster. De som kommer och är under 30 (ja, ungefär, såklart) blir jag kritisk till. Jag valde själv att inte bli präst i den åldern, just för att jag kände mig för ung.
    Är du präst nu?

    Tyvärr tror jag att många överskattar ålderns betydelse. Jag säger inte att livserfarenhet är oviktigt. Det är självlkart något man kan använda sig av och som påverkar ens professionalitet men det är bara en del av det. Utbildning och yrkeserfarenhet har större betydelse än några år, tror jag. Dessutom finns det ju inget som säger att en 32-åring har mer erfarenhet av t ex kriser och motgångar än en 28-åring, även om sannolikheten naturligtvis är aningen större. Så visst ligger det något i det du säger och du har rätt att känna så, du är inte alls ensam om det, men jag tror åldern överskattas och jag tycker det är synd.
  • Äldre 14 mar 19:31
    #17
    khartoum skrev 2011-03-13 15:46:52 följande:
    Det finns människor som levt ett helt liv men inte lärt sig något och det finns motsatsen.
    Jag hoppas att det finns en öppenhet mot alla professionella att se professionen utifrån det man önskar sig av den.
    Jag har äntligen (!) blivit lite äldre, men stångades länge med att inte bli tagen ritktigt på allvar för att jag oftast var yngst i gänget.

    Nu har jag en annan position och är återigen bland de yngsta, men i alla fall tillräckligt gammal för att inge förtroende.

    Jag skulle själv också ha viss skepsis mot en mycket ung psykoterapeut eftersom det nog krävs viss livserfarenhet för att också göra ett bra jobb, men som sagt, jag hoppas att jag också är förståndig nog att se skillnaden.

    Nu är jag ett par år äldre än de jag leder, men jag är också ca 15 år yngre än min äldsta medarbetare. Jag upplevs nog som vuxen nog för mitt jobb och det känns skönt.

    Men nu arbetar jag inte med något av det som ts beskriver, utan personalledning.
    Jag kan absolut förstå att det finns en skepsis mot yngre terapeuter men tyvärr tror jag sällan att den är befogad då man jobbar utifrån den kunskap man fått i och med sin utbildning och sin förmåga till empati och samarbete. Det är självfallet något som man utvecklar under sin karriär men faktum är att det finns studier som visar att unga och nya terapeuter gör ett lika bra jobb som äldre. Troligtvis kompenserar man genom att man har en färsk utbildning som man kommer ihåg (man arbetar mer utifrån vetenskap och så gott det går utifrån den erfarenhet man har), är ödmjuk inför situationen och kanske jobbar extra hårt (första 1-2 åren kanske man inte heller har riktigt lika många patienter som sina kollegor och varje patient får därmed mer tid.
  • Äldre 14 mar 19:37
    #18

    Hoppas det går att läsa det där. Ser nu i efterhand at jag hade lite otur när jag skrev.

    Jag undrar om TS dyker upp mer

  • Äldre 14 mar 19:40
    #19
    Cloudy skrev 2011-03-14 15:25:28 följande:

    Jag pluggar just nu till beteendevetare och skulle satsa på steg 1 och ev steg 2 innan jag ens gav mig i kast med att ge terapi till människor som mår dåligt.

    Det är ett för tunnt underlag helt enkelt och detsamma tycker jag om din fil kand i psykologi och socionomer.
    Alla som ger terpi eller jobbar som kuratorer ska enligt mig minst ha steg 1-utbildningen i bagaget anser jag.


    Här är jag nog av en annan åsikt. Kuratorer ger inte terapi och behöver således inte ha psykoterapeututbildning. Det viktiga är att veta sina gränser så att man kan hänvisa till någon annan om det behövs. Kuratorer kan mycket väl erbjuda med stödsamtal, krissamtal och hjälpa till med adminstration och socialt stöd men de kan givetvis inte ge behandling och psykoterapi.
  • Äldre 14 mar 20:09
    #22
    BeatriceL skrev 2011-03-14 19:51:57 följande:
    Kuratorer har väldigt ofta steg 1 utbildning, och jag skulle definitivt inte rekommendera att man varkeen arbetar med samtal eller går till nån för samtal som inte har steg 1. Den är otroligt viktig.

    Själv är jag snart färdigutbildad psykolog och kan bara säga att innan man gått steg 1 så vet man egentligen inte vad man gör... det blir en enorm skillnad bara man påbörjat den. Sen det här med ålder... jag är en av de äldsta på utbildningen, snart 32 år, och anser inte att jag lyckas så mycket bättre än de som är yngre. Hur man är som terapeut har absolut ingenting med livserfarenhet att göra utan hur bra man är på att lyssna, stötta och analysera. Det är inte meningen att man ska jobba utifrån egen personlig erfarenhet, utan utifrån vetenskpligt bevisade metoder.
    Nu tror jag du missförstod mig men jag var kanske inte tydlig nog. Jag tycker givetvis inte att någon som inte har utbildning för det ska bedriva terapi (se mitt förra inlägg och mina tidigare inlägg). Steg 1 innebär att man har utbildning i att bedriva terapi under handledning. Steg 2 så har man ytterligare kompetens i psykoterapi.

    Det finns dock kuratorer som erbjuder samtal av olika slag. Detta är inte behandlande, terapeutiska samtal utan är ofta samtal som rör kontakter med myndigheter (socialtjänst, försäkringskassa mm) samt stödsamtal vid kriser (dödsfall, abort, missfall, sjukdom). Psykologer och psykoterapeuter är överkvalificerade för att ge stödsamtal. Psykologer och psykoterapeuter har inte den utbildning i myndighetsfunktioner som kuratorer har. Det gäller för båda att veta sin kompetens. Att säga att kuratorer inte kan erbjuda någon typ av samtal tycker jag är att underskatta dem. De kan självfallet erbjuda samtal utifrån sin kompetens och med ett helt annat innehåll än en psykolog erbjuder.
  • Äldre 14 mar 20:13
    #23
    Danitra skrev 2011-03-14 19:57:03 följande:
    BeatriceL skrev 2011-03-14 19:51:57 följande:
    Kuratorer har väldigt ofta steg 1 utbildning, och jag skulle definitivt inte rekommendera att man varkeen arbetar med samtal eller går till nån för samtal som inte har steg 1. Den är otroligt viktig.

    Själv är jag snart färdigutbildad psykolog och kan bara säga att innan man gått steg 1 så vet man egentligen inte vad man gör... det blir en enorm skillnad bara man påbörjat den. Sen det här med ålder... jag är en av de äldsta på utbildningen, snart 32 år, och anser inte att jag lyckas så mycket bättre än de som är yngre. Hur man är som terapeut har absolut ingenting med livserfarenhet att göra utan hur bra man är på att lyssna, stötta och analysera. Det är inte meningen att man ska jobba utifrån egen personlig erfarenhet, utan utifrån vetenskpligt bevisade metoder.
    Jag instämmer! Jag tycker att det borde vara mycket mer begränsat i kring vilka som får behandla med terapi än hur det är idag. Jag läser också till psykolog och jag känner mer och mer hur lite jag kan om hur man ska möta människor i samtalsterapi på ett bra sätt! 
    Kuratorer utan psykoterapeutisk utbildning erbjuder samtal men inte terapi. Det är en väsentlig skillnad. Med "samtalsterapi" antar jag att du menar psykoterapi? Det är för psykologer och psykoterapeuter att erbjuda. Men kuratorer kan erbjuda samtal med ett innehåll som är relevant utifrån deras utbildning. Precis som präster utan steg 1 kan.
  • Äldre 14 mar 20:21
    #25
    BeatriceL skrev 2011-03-14 19:51:57 följande:
    Kuratorer har väldigt ofta steg 1 utbildning, och jag skulle definitivt inte rekommendera att man varkeen arbetar med samtal eller går till nån för samtal som inte har steg 1. Den är otroligt viktig.

    Själv är jag snart färdigutbildad psykolog och kan bara säga att innan man gått steg 1 så vet man egentligen inte vad man gör... det blir en enorm skillnad bara man påbörjat den. Sen det här med ålder... jag är en av de äldsta på utbildningen, snart 32 år, och anser inte att jag lyckas så mycket bättre än de som är yngre. Hur man är som terapeut har absolut ingenting med livserfarenhet att göra utan hur bra man är på att lyssna, stötta och analysera. Det är inte meningen att man ska jobba utifrån egen personlig erfarenhet, utan utifrån vetenskpligt bevisade metoder.
    Ang. åldern. Det tror jag vi är ganska överens om om du ser vad jag skrivit tidigare. Jag tror inte heller det är så stor skillnad beroende på hur gammal man är. Däremot tror jag erfarenheten har betydelse. Man arbetar utifrån vetenskapliga metoder och beprövad erfarenhet. Mem som sgat som finns det studier som visar att nya terapeuter/psykologer gör ett lika bra jobb som unga så på något sätt kompenserar man. Sen håller jag inte med dig om att personliga erfarenheter inte har betydelse. Det tror jag faktiskt att det har. Jag tror att även om det inte alltid är värt priset så lär man sig något när man är med om svåra händelser, något som också utvecklar ens empati.
  • Äldre 14 mar 20:23
    #26
    Danitra skrev 2011-03-14 20:14:52 följande:
    Jo, jag menar just TERAPI.
    Ok, jag trodde du sa emot mig Att man inte kan erbjuda terapi om man inte är utbildad för det är ju rätt självklart. Däremot kan man nog erbjuda samtal med relevant innehåll. Bara man är tydlig med sin kompetens.
  • Äldre 14 mar 20:36
    #28
    Danitra skrev 2011-03-14 20:25:19 följande:
    Fast idag är det fritt fram för vem som helst att behandla depressioner, barndomstrauman och andra allvarliga situationer. Och allt för många gör det också. SÄtter diagnoser gör dom också i vissa fall.
    Ja och som jag skrivit många gånger så ska man inte syssla med det om man inte har psykoteraoeutisk utbildning.
  • Äldre 14 mar 20:55
    #30
    Danitra skrev 2011-03-14 20:37:39 följande:
    Nej, precis. Ville bara visa att vi håller med varandra.
  • Äldre 27 mar 17:49
    #33
    Gladiator skrev 2011-03-27 16:43:27 följande:
    Hej!
    intresant diskussion.

    Jag är snart 26 har haft ganska många jobb antingen har jag inte trivst eller så har det blivit arbetsbrist och då åker man ju först. Av min erfarenhet tar det ca 2 år innan man kommit in i hur allt funkar och är självgående någorlunda.

    Jag anser då att en psykolog som är över 30 har mer erfarenhet av både livet och jobbet som psykolog. Men jag skulle inte heller vilja ha en för gammal psykolog, för har en kännsla av att psykologer som är över 50 inte riktigt kan säta sig in i hur det är att växa upp i dag, för samhället har förändrats så mycket sen dom växte upp. Lika så invandrare dom har ett annat tänk, som inte känns bekvämt.

    Jag har gott hos psykolog i 3 år, och är inte bra än.
    För min del beror det nog lite på typ av problem hur stor betydelse psykologens ålder har. Sen är den svår att bedöma. Eller kollar ni på birthday.se?

    Ang. att förstå hur det är att växa upp i samhället idag så håller jag delvis med dig men dels kan psykologen skaffa sig en del kunskap om olika uppväxtförhållanden och samhällen (olika delar av landet, områden i världen, vad som hände när och var etc) och dels tycker jag inte att en psykolog måste förstå allt utan att man tillsammans ska försöka förstå och framförallt att psykologen ska hjälpa patienten att förstå.
Svar på tråden Fil kand i psykologi och starta eget???
Logga in
Bli medlem