Kan inte komma över tokig förlossning och orolig för framtida.

Tänkte bara berätta lite om mina förlossningserfarenheter, hoppas det kan hjälpa någon..? Har haft lite olika erfarenheter.

Min första förlossning startade med vattenavgång. Man såg att min pojke hade bajsat i fostervattnet, varpå jag blev igångsatt. För att göra en lång historia väldigt kort: jag hade värkar med 1 minuts mellanrum under 14 timmar (!!), medan jag öppnades väldigt långsamt. Mycket frustrerande och ansträngande. Det hela slutade dock med vaginal förlossning (med hjälp av lustgas och epidural - tack och lov för epiduralen!). Sett i retroperspektiv kan jag säga att det gjorde ont som f*n, men smärtan liknar ingen "vanlig" smärta tycker jag, eftersom smärta normalt sett förknippas med något "dåligt", att man skadat sig på något sätt. Här resulterar ju smärtan i en otrolig gåva på slutet, och på något sätt kändes den (smärtan..) så naturlig att man liksom står ut pga. det. Att det SKA kännas så. På det hela taget tycker jag att det var en bra förlossning, eftersom allt slutade väl, min pojke kom ut hel och frisk, och är världens finaste. Efteråt syddes jag en hel del, (fick höra senare att jag haft en "sy-galen" barnmorska, som sytt mer än nödvändigt, vilket var tråkigt eftersom stygnen gjorde nästan lika ont som förlossningen.. (kunde inte sitta på flera veckor, hårda trådar stack ut och rörde vid trosorna osv..AJ! Fick till slut åka till gyn och ta bort stygnen, vilket gjorde helt sjukt ont.) Men men.. Bara att gilla läget..

Förlossning nr 2: började med vattenavgång och täta värkar. Åkte till BB, där värkarna snabbt blev tätare och kraftigare. Var öppen någon cm har jag för mig, men av någon anledning (fick aldrig reda på vad som hände egentligen??) så startade mina krystvärkar alldeles för tidigt, långt innan jag var tillräckligt öppen för att få ut min flicka. MB sa till mig, med ganska brysk röst (en ung, nyexaminerad tjej) att "hålla tillbaka krystvärkarna", vilket bara kan betyda EN sak: hon har aldrig haft några! Hålla TILLBAKA krystvärkar?!? Skulle vilja se den som kan göra det. Hur som helst så kämpade jag med just det, i säkert 1-1½ timme, och kan ärligt säga att det var det värsta jag någonsin gjort. Grät och försökte förmedla till MB att jag inte kunde hålla tillbaka värkarna, att jag kommer att skada bebisen, men hon var rätt hård mot mig, vilket för mig kändes som att hon inte förstod eller lyssnade. Jag kände mig överkörd. Till slut stod det klart att varken min flicka eller jag mådde bra eller orkade fortsätta. Det blev akut snitt. Jag blev först skiträdd, grät och trodde allt skulle gå åt pipan. Är otroligt rädd för sprutor, nålar, knivar - allt vasst.

MEN: Jag måste verkligen ge en eloge till personalen. Från den sekund då beslutet togs om snitt, tog det bara någon minut innan jag var i op.rummet, man satte en bedövningsspruta i min rygg (mitt under en värk...jippie), och sedan någon minut till - sen var hon ute, min tös! Jag var helt utslagen, kunde inte hålla henne, men fick pussa och se henne en stund. Kan medge att det inte slutade som jag hoppats eller trott, men å andra sidan: allt gick bra, mitt barn kom ut, helt och friskt, och jag repade mig så småningom.

Min utvärdering:
Vaginalt: Det är en speciell känsla att föda vaginalt, det ger onekligen ett lite speciellt "band" till bebisen, som kanske inte skapas i precis samma utsträckning vid ett snitt. Men ont gör det.. Allt har ett pris, antar jag. Ja, man kan spricka, mer eller mindre, men man överlever. Jag sprack mycket, precis som jag var rädd att jag skulle göra, och syddes med alldeles för många stygn, som sedan plågade mig en tid. Men NU är jag okej igen, och så länge jag kan repa mig, känns det ändå okej.

Snitt: När det blir akut känns det givetvis lite traumatiskt, och nästan som att man blir snuvad på en "riktig" förlossningen, MEN: rent smärtmässigt föredrar jag nog snittet, trots allt. Även om det gjorde ont som tusan en tid efteråt. (Fick gå och "bära" på magen flera veckor efteråt, alltså hålla upp den med händerna när jag gick, då det kändes som en påse sten hängde från magen..) Likaså känns det riktigt skönt att veta att det FINNS metoder och kunniga människor till hands, om det behövs.

Jag överväger just nu att skaffa mitt tredje barn, och medger att förlossningarna orsakar mig lite oro - hur kommer det att gå denna gången? Slutar allt väl..? Men på det stora taget, så litar jag ändå rätt mycket på min, barnets och personalens förmåga att hantera situationen, och för mig är det allra viktigast att barnet kommer ut och är friskt och helt. Allt annat kan man hantera sen, när det viktigaste är över.
 
Smärta avtar, sår läker, minnen bleknar - men lyckan över ett barn består, för alltid!
Var inte rädda för varken snitt eller vaginal förlossning, de har båda sina för och nackdelar, men vad som än händer kan vi hantera det, på bästa sätt, efter bästa förmåga. Vi är ju KVINNOR! Heja, heja!

(Givetvis förstår och vet jag att det finns många kvinnor som haft det ännu värre än jag, och där det inte slutat väl, och för dessa kvinnor kan jag inte göra mer än att sända mina djupaste sympatier. Vad jag försöker åstadkomma med mitt inlägg, är att säga att även om det inte går som man tänkt, även om allt känns traumatiskt, att det går alldeles för fort, att man inte hinner med, inte lyckas göra sig hörd / förstådd, så ordnar det sig ändå, i slutänden. Bebben kommer ut, man läker och en vacker dag är det vardag och man upptäcker att man överväger att göra om allt igen...Helt galet!)