Vill att alla som kämpat med IVF och äntligen lyckats ska kunna känna sig hemma här!
Hit vill jag även ha alla från ursprungliga tråden: www.familjeliv.se/Forum-7-134/m55236143.html
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-04-08 17:30
Bara för att det finns en ursprungstråd betyder det inte att vi inte vill ha andra IVFare hit, tvärtom! ALLA är välkomna. Ju fler desto roligare!
Min Ludvig nattar vi 15 till 30 minuter. Sen lägger vi honom i sin sämg där han pladdrar på en stund o krånglar runt lite. Efter max 10 min sover han. Första passet mellan 3-6 timmar. Tycker det funkar bra. Dock lägger vi oss samtidigt som honom så nästa steg blir väl att lägga honom tidigare o efter det i eget rum. Är bara inte beredd ännu att offra några sovtimmar. Sover han vill jag passa på haha. Bra med tips om resevagnar, måste skaffa en sån :)
Vi har försökt att börja lägga minstingen tidigare än oss, vid halvåtta, åtta efter hon ammat och fått ersättning. Ibland har det funkat att lägga henne säga en godnattrramsa och sätta på en speldosa och så har hon somnat av sig själv. Ibland är hon missnöjd och vill komma upp en stund till och kanske få extramat så det är väldigt olika. Hon brukar sedan sova i cirka 5-6 timmar och sedan tre till efter mat.
Gloxi: Det är helt olika från barn till barn. Jenni var så enkel när hon var liten, bara lägga ner i sängen så somnade hon själv men det förstörde maken fort. Han ville inte att hon skulle somna ensam utan var med henne tills hon somnade så nu får vi inte lämna rummet innan hon sover o tiden blir bara längre o längre...
Andra barn behöver få somna i famnen länge. Vet helt normala barn som velat somna i famnen tills de är närmare året. Så lyssna inte på BVC utan kör på det som fungerar för ert barn!
Barn är så olika!! Våra somnar med oss i sängen. Så just nu har vi som så att jag går och lägger mig allt mellan 20-21 beroende på när de är trötta. Då går jag och lägger mig med Luca, när han har somnat kommer maken in med Adrian och så somnar vi. När maken går och lägger sig hämtar han Luca och så sover de i gästrummet. Eftersom de hela tiden ligger i olika faser så har vi svårt att de ska sova i samma rum då de väcker varandra när de är ledsna och jag tror inte de har så ont av det men jag blir så stressad på natten om den ena vaknar att han ska väcka den andra och händer det så får inte jag sova nånting. Av ren självbevarelsedrift så har vi delat på dem och oss. Tanken är att vi sk göra en enda stor säng av deras spjälsängar så får de ha närheten av varandra som trygghet, men just nu gallskriker de om vi försöker lägga ner dem. Adrian har alltid haft ett behov av närhet, han har alltid somnat hos mig, sovit på mig etc. När Luca var 2-4 månader kunde vi bara lägga ner honom, hålla i handen och sjunga lite så somnade han men det ändrade sig.
Jag resonerar som så att även om de kommer vara svårsomnade när de är äldre så ska de iallafall få all trygghet och närhet jag kan ge dem.
De fyller 1 år om tre (!!!!!!!!!) veckor och vi har gått igenom alla möjliga sorters rutiner och faser ang sömnen 
Tusen tack tjejer för era input angående sömn. Jag skall försöka slappna av för det kunde ju ha varit mycket värre. Hon sover trots allt både i vagnen (om man går) och i bilen, samt att vi kan lägga henne i spjälsängen på kvällen när hon sover djupt. Det är bara lite meckigt att få ihop sömnen på dagen om man skall göra något. Men, det ger väl sig när hon får rutiner.
Sunseed, är allt väl med dig? Det var ett tag sedan du skrev. Hoppas att det inte har hänt något.
Sun, såg nu att du har skrivit i den andra tråden, så lugna puckar.
Och så läser jag och lär vad ni skriver om här, men jag har ju inte så mycket att tillföra angående sömn. Däremot suger jag åt mig som en tvättsvamp.
En fråga till er som är lite mer framöver än vad jag är. Alltså ni har gått igenom det här som jag är mitt i.
Kände ni ökad nedstämdhet i slutet? Jag är i vecka 33+2 nu och har varit riktigt grinig och deppig. Nu är det givetvis så att min långvariga sjukdom kan vara en förklaring eftersom jag är mer eller mindre instängd hemma sedan 1,5 månad. Jag har försökt vara ute lite men hela kroppen verkar nedsatt så jag börjar hosta som en galning. Så självklart påverkar det mitt mående att jag känner mig inspärrad och missnöjd. Man letar liksom saker att städa och väggarna kryper inpå.
Men rent allmänt. Har ni känt av lite mer nedstämdhet eller andra känslor i slutet? Brukade det variera eller höll det i sig hela vägen i så fall?
Sunseed: precis så var de för mig. Jag hade en fruktansvärd foglossning som gjorde mig väldigt isolerad (det var halt, bilen var sönder, jag var tvungen att använda kryckor i perioder). Jag tror att det var runt v 30-31 som jag fick en svacka, jag var, precis som du beskriver det, nedstämd. Jag hade också då en väldig separationsångest från magen, ville vara gravid lääänge (men det gick över efter några veckor då magen sa pang och blev så stor att den liksom hängde mellan benen )
Det går över, mycket är säkert hormoner, men det gör ju inte känslorna mindre riktiga för det.
Kan ni försöka hitta på ngt kul du och din man, ngt du kan planera och se fram emot (bio, restaurang, etc)?
Kolla på roliga serier så du får skratta, ring en vän du inte pratat med på länge och snacka gamla minnen i flera timmar.... Men det viktiga är att det går över och snaaaaart är din bebis här