Rekomenderad åldersgräns för adoption kränkande

Jag kan tycka att det "tokiga" med åldersgränsen är att många lländer godkänner föräldrar som är bra mycket äldre än 42 år som vill adoptera, och ännu fler godkänner sådana föräldrar för att adoptera äldre barn eller barn med sn. Jag tycker att det hade varit bättre att dessa barnen fått föräldrar som är lite äldre, än att behöva leva resten av sitt liv på barnhem.

Ja, jag tror att det är skillnad, framför allt när det gäller första barnet. Dock finns det tydligen forskning som visar att om barnet är över tre så spelar bakgrunden större roll än åldern (hos barnet) för hur svårt det blir med anknytning och annat som kan skapa problem vid en adoption. En sjuåring som bott i fosterhem eller med fungerande biologiska föräldrar har lättare att knyta an till nya föräldrar än en fyraåring som bara bott på barnhem. Tyvärr är det väl inte möjligt att ge medgivande för "barn på tre till åtta år som bott i en riktig familj". Det skulle inte fungera i praktiken. Men om man vill adoptera från ett land där de flesta barn bor i fosterfamilj så behöver alltså inte en sjuåring vara svårare att bli förälder till än en fyraåring.

Jag tror dock att oftast det kräver mycket av en förälder för att adoptionen av en tioåring verkligen ska bli bra, men just att inte ha fyllt 43 vid ansökan om adoption behöver inte vara den viktigaste egenskapen. Att vara stabil, ha möjlighet att tillbringa mycket tid med barnet, att ha ro i sig själv, att veta mycket om barn och deras utveckling etc kan vara betydligt viktigare än ålder vid en sådan adoption. Jag skulle nog inte våga mig på det själv, men jag är övertygad om att det finns en och annan 43-åring eller äldre som skulle klara det.

Det en utredare kan titta på är ju annars hur de blivande föräldrarna mår och vilken ork de har just då. Det finns inget som säger att den som är frisk och kry som 42-åring kommer att vara lika pigg 15 år senare. Att 57-åringar börjar bli lite trötta är väl inte helt ovanligt. Ändå är det självklart att 42-åringar ska få adoptera småbarn och därmed vara tonårsföräldrar när de är runt 57. Däremot vill vi inte låta 46-åringar adoptera en åttaåring. För mig är det inte helt logiskt.

Jag är för åldersgränser. Jag tror inte att det gagnar de barn som adopteras om de får föräldrar som är bortåt 50 år äldre än de själva. Jag tror att tonåringar generellt behöver ha föräldrar som fortfarande orkar tampas med dem och när det gäller adopterade barn så kan det behovet ibland vara ännu större än bland bio-barn. Å andra sidan ser jag, genom mitt engagemang i en socialnämnd, hur familjehemsföräldrar i 50-årsåldern ofta klarar att ta emot riktigt svåra barn. Det här är sällan vilka föräldrar som helst. De brukar ha stor erfarenhet av både egna och placerade barn och genom att de får betalt för sitt uppdrag kan en förälder ofta vara hemma med barnet. Jag tror - hoppas - att inte vilken 47-åring som helst skulle ansöka om adoption av en sjuåring och jag är övertygad om att skickliga utredare kan se ganska väl vem som klarar att ta emot ett "äldre" barn. Det räcker inte att bara ha viljan. Dock tror jag att det finns familjer som skulle klara av det och det är synd att dessa inte får chansen. Åldersgränser är bra, men inte om de blir för rigida.

Och för att anknyta lite bättre till TS så tror jag inte att den som hunnit bli över 43 medan den "testat allt" nödvändigvis blir en bra adoptivförälder. Att se adoptionen som sista utväg är ingen bra grund, oavsett om man är 33 eller 43. Dock har 33-åringen fördelen att hon kan hinna tänka efter och kanske komma fram till att en adoption är vad hon verkligen önskar sig. Då blir det förmodligen bra.

Jag blir också jätteförvånad, och fundersam, när jag hör om "stora" barn som inte blivit adopterade som små. Kanske är jag cynisk men jag får alltid för mig att det är något lurt med dessa barn. Det finns ju mängder av föräldrar i Sverige, USA och ja, överallt som är beredda att hugga direkt på ett friskt barn... Så varför finns det 5 åringar för adoption som "missats" då de bar yngre?