Anonym skrev 2011-04-15 07:03:30 följande:
Hej TS, det du ska titta närmare på är kanske att börja behandla din fobi med KBT (kognitiv beteendeterapi) på samma sätt som man behandlar skräck för hissar, spindlar osv dvs lära sig att stå ut med och hantera sin ångest.
Eftersom du alltid (hittills) ohämmat har givit efter för din ångest, och kastat in handsken, så har du förmodligen ingen aning om vad det faktiskt innebär att ha varit på samma arbetsplats i t ex 3 år eller 5 år.
Dels kanske du kan titta närmare på det här med KBT (via din vårdcentral) och dels kanske du också vid din höga ålder (36 år) måste börja finna dig i möjligheten att ha ett jobb under en längre tid eftersom det förmodligen kommer bli allt svårare att hoppa runt som timanställd eller springvikarie ju äldre du blir - både det att du själv inte riktigt orkar med det, och att arbetsgivare ställer sig tveksamma när de ser dit brokiga förflutna. Tänk dig själv en 52-åring som haft t ex 25 olika korta jobb på ett par månader vardera, som springvikarie eller timanställd för enklare uppgifter, och däremellan långa perioder av arbetslöshet. Det är DET som borde ge dig den verkliga ångesten och motivera dig att gå till vårdcentralen redan denna vecka för att höra dig för om KBT.
Kanske skulle du ha ditt jobb på t ex Poolia eller någon liknande firma som erbjuder dig omväxling men ändå under hatten av att vara tillsvidareanställd. Har du provat det?
Rådet till dig nu är dock att se det som ett experiment, en utmaning, om du kan vara kvar på det här jobbet i sex månader. Gör vad du kan för att uppnå det. Det kan hända, att när sex månader gått till ända, ser du att det inte var så farligt alls. Det är de där första 2-6 månanderna som alltid är värst, men eftersom du sällan haft jobb längre än så, får du bara del av den "tråkiga" ångestframkallande biten medan man skolar in sig på jobbet.
En annan idé är att du gör något helt annat , yrkesmässigt, ifall det är yrket i sig som framkallar din ångest. Om det är arbetskamraterna, tag ett ensamjobb. Om det är kontor, tag ett jobb som kyrkovaktmästare. Om det är bristen på kollegor, ta ett jobb där det finns många kollegor.
Jag förstår absolut rådet du ger TS, men om TS är som mig så skulle experimentet att hålla ut i sex månader lika gärna kunna sluta med en klinisk depression. Jag hade en deltidsanställning i ett år en gång (det längsta jobb jag någonsin haft) och jag förstörde mig själv totalt av det och blev heltidssjukskriven i flera år. Rådet att söka professionell hjälp håller jag absolut med om. TS, boka tid på din vårdcentral och berätta exakt hur det ligger till och se till att få remiss till öppenvårdspsykiatrin. Däremot vill jag råda dig till att lyssna på din kropps signaler på hur du mår och inte försöka spela duktig på bekostnad av din egen hälsa (där ditt psykiska mående ingår). Forstätt inte spinga maraton med ett brutet ben - det blir fan så mycket svårare att läka och du kanske aldrig blir helt återställd.
QueenK skrev 2011-04-15 03:12:56 följande:
Är det någon av er som funderat på att starta eget? Jag känner igen mig i era beskrivningar och det passar även in bra på min sambo. Vi är båda väldigt intresserade av att driva företag eftersom det skulle passa oss väldigt bra. Då har man kontrollen över jobbet istället för tvärtom på flera sätt.
Entreprenörer skulle nog också ha samma problem som ni beskriver här om de inte drev sina företag.
Jag har många gånger funderat på att starta eget. Det är egentligen det jag vill. Men det jag vill syssla med kräver ett ordentligt startkapital och jag är inte direkt kreditvänlig när det gäller några större lån, och egna sparade pengar finns inte. Jag är nog inte tillräcklig entreprenör för att se hur det ska gå till, rent praktiskt.
