får ångest av att jobba... på alla jobb

Jag är lite som dig. Jag är 30 år gammal, högutbildad och har ångest på alla jobb. Jag har också bytt jobb rätt många gånger och jag sjukskriver mig minst ett par dagar varje månad för att överhuvudtaget orka med livet. Jag kan inte sova på nätterna och försover mig ofta. I perioder har jag känt att livet inte är värt att leva p.g.a. att jag måste jobba. Att jobba deltid har inte heller hjälpt. När jag har varit mammaledig har jag alltid mått bra, så det tycks handla om jobbet. Jag hade mycket frånvaro redan under skoltiden, men klarade mig alltid ändå med bra betyg, så därför lät man mig hållas. För min del tror jag det beror mycket på en känsla av otrygghet. Jag har överhuvudtaget svårt för att någon bestämmer över mig, har svårt med grupper (jag får vanligtvis hälften av mina kolleger emot mig) och känner mig låst och otrygg. Hemma känner jag mig trygg och så länge jag själv kan bestämma hur ofta och vart jag vill åka (vänner, aktiviteter osv.) så går det hur bra som helst. Jag har haft en svår uppväxt, vilket säkert är en del av anledningen till allt detta. Man kunde kanske tro att jag inte fungerar i övrigt, men min ångest syns inte utåt. När jag har gått i terapi har också terapeuterna sagt att de varken kan se eller känna min ångest. Jag är normalfungerande i övrigt, på alla sätt, ansvarsfull, aktiv och social. Nu har jag börjat studera igen, jag hoppas att ett karriärbyte ska kunna underlätta min situation.

Jag har ingen lösning på detta, men jag tror att du kanske behöver börja med att fundera över vilken känsla arbetet väcker hos dig. Är det otrygghet, maktlöshet? Och har du prövat terapi eller att byta bransch? Att jobba deltid?

Det är ju oerhört intressant att höra att vi är så många som upplever arbetet på samma sätt! Inte trodde jag att jag var helt ensam i universum, men inte heller att det skulle dyka upp så många likasinnade i en tråd som denna!

Jag har som sagt också börjat studera igen, precis som flera andra också tydligen har gjort. Jag läser på distans och precis som någon annan beskrev så går det hur bra som helst eftersom jag själv väljer hur och när jag studerar. Jag studerar på långt mer än heltid och det går utmärkt, så det är inte kapaciteten som brister, utan det är ångesten som förtar mig när jag annars måste jobba.

Att öppna eget skulle verkligen vara någonting för mig. Jag tror att jag är tillräckligt strukturerad, intresserad och skulle kunna jobba hårt men också sätta gränser. Problemet är att det jag skulle vilja öppna eget inom kräver att jag först arbetar kanske 10-15 år till, för att jag ska få kunder. Hur jag ska klara av att jobba så många år först, utan att göra mig ovän med hela min yrkeskår och bränna alla möjligheter till eget företag senare, det är för mig en gåta!

Student: jag var precis som dig under hela skoltiden, måste ta ledigt när det blev för mycket lektioner. Böcker och tentor är inget problem, men lektioner helt oöverkomliga. Under universitetsstudierna var frånvaron lägre eftersom undervisningen var mindre, men under gymnasietiden, som innebar 40 timmar skola i veckan, hade jag galet mycket frånvaro. Sedan jag börjat jobba har jag varit borta mindre, jag pressar mig helt enkelt mer, men jag har fortfarande frånvaro ett par dagar varje månad, vilket kolleger och chefer irriterar sig på.

Student: Jag blev också understimulerad när jag var mammaledig utan något att göra. Ett tag gick det bra och det var nyttigt att varva ner, men sedan fick jag tråkigt. Det var en nödvändig upplevelse för mig, att märka att jag faktiskt kunde sakna att jobba. Tristessen och tanken på att jag inte kan leva med ångest varje dag har sedan fått mig att börja studera igen.

Jag har jobbat deltid tidigare, i perioder och då har det inte hjälpt. 80 % arbetstid är fortfarande alldeles för mycket för mig. Jag kan lika gärna jobba heltid. Jag tror ångesten har mera med känslan av att ofrihet och maktlöshet att göra, än den reella arbetstiden. Nu när jag har barn kan jag dock tänka mig att 80 % kanske ur den synvinkeln kunde ge mig mindre ångest.

Samebutsame: att jobba skift är faktiskt någonting jag kunde tänka mig också, tyvärr finns inte den möjligheten varken i min tidigare bransch eller min nya.

Chinchilli: gud, så jag hoppas att jag också kommer trivas med mitt jobb när jag studerat färdigt denna gång! Du ger mig lite hopp i varje fall :)

Själv satsar jag på ett jobb som chef, jag hoppas på att det ska ge mig en känsla av större kontroll och mindre maktlöshet (och som minst bättre betalt för att vantrivas). Jag är lite ledartypen, har svårt att hantera att någon bossar över mig. Jag förstår ju att jag förmodligen kommer ha en chef också som chef och dessutom ett större ansvar och mer press, men...jag hoppas ändå att det ska passa mig bättre. Någonting måste jag göra för att förändra min situation, men jag vill inte ta ett "sämre" jobb (lägre betalt, sämre villkor) utan jag studerar för att ta mig "uppåt" och hoppas på att också gilla jobbet bättre om jag känner att det jag gör faktiskt är väsentligt. Jag vill känna att jag behövs, men också att jag värderas.

Jag har ingen diagnos i varje fall. Jag är lite tvångsmässig överlag, men jag tror inte jag skulle uppfylla kriterna för någon särskild diagnos (förutom klinisk depression, som jag säkert skulle kunnat diagnostierats med när det varit som värst). Jag har dock alltid dragits med en flytande ångest, så länge jag kan minnas. Jag vantrivdes redan på dagis.