får ångest av att jobba... på alla jobb

Jag känner samma sak. Dels har jag social fobi men det har blivit bättre med åren och jag kan se fram emot ett nytt jobb där jag får en ny början där jag tänker att jag ska göra allt perfekt. Men ganska snabbt så försvinner den känslan och jag vill sluta. Dels pga att jag blir uttråkad och känner att jag inte utvecklas som jag vill (INGET jobb kan tillfredställa mig på det planet) men även för att alla småfel som man gör i vardagen, de bygger jag på varandra och sen känner jag att jag gjort bort mig på just den arbetsplatsen. Jag tror att alla pratar om mig och tycker jag är dålig osv. Så då vill jag byta jobb för att få börja om och göra allt perfekt från start. Kan tillägga att jag utbildat mig till mitt drömyrke men det hjälper inte. Tycker det är roligt en vecka bara...

En annan del av det för mig är att hemmet är min trygghet. Att behöva gå hemifrån tar mycket på mig psykiskt eftersom allt utanför hemmet är otryggt. Så har jag varit sedan jag var liten. Förstod inte varför jag grät varje dag jag skulle till skolan, tills en kurator sa till mig att det inte är "gå till skolan" som är problemet, utan att lämna hemmet. Jag får småångest av att bara gå till en kompis. Föredrar att umgås hemma hos mig, annars är jag hellre ensam.

Jag undrar hur jag ska stå ut med detta i längden. Jag är bara 27år, har hela livet framför mig att arbeta och det ger mig panik. Jag står inte ut och förstår inte hur andra kan göra det. Jag har timanställning för att det gör att jag iallafall klarar det bättre. Jag är inte bunden till något, jag kan tacka nej och stanna hemma om jag vill. Det är oregelbundet så jag fastnar inte i samma rutt osv. Men jag HATAR att jobba! Trots att jag faktiskt är en ambitiös person.

Jag tror nästan att det är mer än social fobi eftersom man trots allt klarar av att vara social på hemmaplan.

Jag pratar inte heller så mycket. Inte pga fobin egentligen utanför att jag inte är en pratsam person helt enkelt. Däremot blir det ett fobimoment eftersom att jag vet att andra förväntar sig att jag ska prata precis som de gör. Och jag har inte den sociala kompetensen. Jag föredrar att umgås i grupp för jag kan lyssna då när de andra pratar, men samtidigt försvinner jag och de glömmer att jag ens är där. Och det är också jobbigt. Men jag börjar försöka lägga märke till vad andra människor pratar om och använda det själv. För jag har inte det naturligt i mig.

På jobbet så brukar jag fråga om jobbsaker, hur det går med ditten och datten. Men efter det så blir det tyst. Kanske har någon sagt att de skulle på fest och då kan man fråga hur det gått med det. Men annars står det still i mitt huvud. Med mina riktiga vänner är det inget problem. De vet att jag är sån och har ändå valt att vara min vän. Men jag inbillar mig att mina kollegor tycker jag är dryg och tråkig.

I ärlighetens namn har jag inte så många vänner. Det händer att folk vill vara det i början men de tröttnar när jag aldrig svarar i telefonen och alltid har undanflykter när vi ska träffas.

Under hela grundskolan så hade jag tre riktiga vänner. Tog nog ganska lång tid innan vi blev vänner men sen höll vi samman. När vi sökte in till gymnasiet så sökte vi alla till samma skola. Problemet var att jag kom in, men mina vänner gjorde inte det. Så jag var helt ensam. Hela första året så hade jag inga vänner alls. Mina klasskamrater visste inte ens mitt namn. Skolkade mycket, och gick aldrig in i lunchsalen för jag skämdes över att vara så ensam. Funderade på att hoppa av varje dag. Grät på rasterna.

Som tur var fanns det andra outsiders, som också hamnade utanför pga att de skolkade så mycket (inte av samma orsak som jag). Vi blev alltid satta i samma arbetsgrupper, och trots att vi nog inte hade varit vänner annars så drogs de ensamma till varandra. De andra var mer sociala än mig så de drog in mig i gemenskapen till slut. Vi hade ju då hittat något gemensamt iallafall, att vara outsiders som sket i skolan.

Efter gymnasietiden har jag inte fått några nya vänner på det sättet. Och jag är ändå 27år. Det mina vänner har gemensamt är att de alla är storpratare. Tyvärr är det lätt för tysta personer att bli utnyttjade i såna vänskapsrelationer, för de pratsamma tycker om att höra sin egen röst. Därför tycker de om de tysta personerna som bara lyssnar men inte kräver något i gengäld. Jag har haft det problemet att när jag väl behöver prata av mig med vännerna så lyssnar de inte, för vi har inte den sortens relation. Jag rubbar balansen om jag försöker ta en paus från lyssnarrollen, och det känns som att relationen blir förvirrad av det. Så ibland känns det som att allt handlar om dom, inget om mig. Men jag har själv orsakat det.

Det jag ville komma fram till är att du kanske har fokuserat på fel sorts människor att bli vän med? En person som är som mig hade jag aldrig kunnat vara vän med. Då sitter vi två stycken knäpptysta. Så jag behöver sociala vänner. Och de sociala behöver en tyst vän som lyssnar. Man kompletterar varandra. Sen finns det undantag, där jag träffat någon person som jag känt jag klickat med från första början. Där det inte alls är svårt att prata och där relationen känns jämbördig. Så allt handlar nog om personkemi. Även om min kemi inte tycks passa med så många andras.

Jag har accepterat att jag är den tysta, och att det är ok. När jag var yngre så kändes det viktigare att vara som alla andra, men nu ser jag istället att alla är olika. Och detta är jag. En del av det tror jag beror på att min mamma aldrig lärt mig HUR man ska bete sig bland folk, och vad man pratar om. Visserligen har mina syskon blivit normala trots samma uppväxt, men jag kan många gånger känna att "aha, är det så man ska göra" om saker som andra alltid vetat när det gäller det sociala samspelet. Min mamma pratade inte heller med mig på det sättet utan ignorerade mig mycket så jag har inte fått det sociala hemma heller.

Alltid en början. Sen underlättar det om man är ärlig om sitt problem inför sina vänner. Då har de mer överseende och kanske kan tänka sig att göra saker mer på ditt sätt så att du känner att du klarar av det.

Jag tror vissa av oss är medfött defekta kanske. Hela familjen är normala och friska, sen kommer jag med alla möjliga sorters psykiska problem på en gång.

Ja då anställs man som behandlingsassistent. Grundlönen är ofta runt 20-21 000 i månaden för heltid, men som timanställd får man ofta mycket ob-timmar. Klarar man på att endast jobba helger egentlgen. Jobbar inte heltid men kommer upp i 20 000 oftast ändå. Bra deal.

Jag är 27 och känner igen mig delvis Jag är iofs längre på en arbetsplats som längst 4 år, men d har jag samtidigt haft andra jobb elle pluggat. Det som gör att jag orkar med mitt jobb nu ä just att jag även plugar och ser det som ett hopp om framtiden. När ja tänker efter så är ja nog rädd att mitt job ska bli mitt liv Ja tycker det är fruktansvärt att ja är på mitt arbete mer än med min familj och mitt barn. Kan få ångest för det, det är som om man lever i jobbet.
Ens jobb blir ens liv och har man inte ett jobb man stortrivs med känns ens liv meningslöst ibland.