Jag känner samma sak. Dels har jag social fobi men det har blivit bättre med åren och jag kan se fram emot ett nytt jobb där jag får en ny början där jag tänker att jag ska göra allt perfekt. Men ganska snabbt så försvinner den känslan och jag vill sluta. Dels pga att jag blir uttråkad och känner att jag inte utvecklas som jag vill (INGET jobb kan tillfredställa mig på det planet) men även för att alla småfel som man gör i vardagen, de bygger jag på varandra och sen känner jag att jag gjort bort mig på just den arbetsplatsen. Jag tror att alla pratar om mig och tycker jag är dålig osv. Så då vill jag byta jobb för att få börja om och göra allt perfekt från start. Kan tillägga att jag utbildat mig till mitt drömyrke men det hjälper inte. Tycker det är roligt en vecka bara...

En annan del av det för mig är att hemmet är min trygghet. Att behöva gå hemifrån tar mycket på mig psykiskt eftersom allt utanför hemmet är otryggt. Så har jag varit sedan jag var liten. Förstod inte varför jag grät varje dag jag skulle till skolan, tills en kurator sa till mig att det inte är "gå till skolan" som är problemet, utan att lämna hemmet. Jag får småångest av att bara gå till en kompis. Föredrar att umgås hemma hos mig, annars är jag hellre ensam.

Jag undrar hur jag ska stå ut med detta i längden. Jag är bara 27år, har hela livet framför mig att arbeta och det ger mig panik. Jag står inte ut och förstår inte hur andra kan göra det. Jag har timanställning för att det gör att jag iallafall klarar det bättre. Jag är inte bunden till något, jag kan tacka nej och stanna hemma om jag vill. Det är oregelbundet så jag fastnar inte i samma rutt osv. Men jag HATAR att jobba! Trots att jag faktiskt är en ambitiös person.

Jag tror nästan att det är mer än social fobi eftersom man trots allt klarar av att vara social på hemmaplan.

Jag pratar inte heller så mycket. Inte pga fobin egentligen utanför att jag inte är en pratsam person helt enkelt. Däremot blir det ett fobimoment eftersom att jag vet att andra förväntar sig att jag ska prata precis som de gör. Och jag har inte den sociala kompetensen. Jag föredrar att umgås i grupp för jag kan lyssna då när de andra pratar, men samtidigt försvinner jag och de glömmer att jag ens är där. Och det är också jobbigt. Men jag börjar försöka lägga märke till vad andra människor pratar om och använda det själv. För jag har inte det naturligt i mig.

På jobbet så brukar jag fråga om jobbsaker, hur det går med ditten och datten. Men efter det så blir det tyst. Kanske har någon sagt att de skulle på fest och då kan man fråga hur det gått med det. Men annars står det still i mitt huvud. Med mina riktiga vänner är det inget problem. De vet att jag är sån och har ändå valt att vara min vän. Men jag inbillar mig att mina kollegor tycker jag är dryg och tråkig.

I ärlighetens namn har jag inte så många vänner. Det händer att folk vill vara det i början men de tröttnar när jag aldrig svarar i telefonen och alltid har undanflykter när vi ska träffas.

Under hela grundskolan så hade jag tre riktiga vänner. Tog nog ganska lång tid innan vi blev vänner men sen höll vi samman. När vi sökte in till gymnasiet så sökte vi alla till samma skola. Problemet var att jag kom in, men mina vänner gjorde inte det. Så jag var helt ensam. Hela första året så hade jag inga vänner alls. Mina klasskamrater visste inte ens mitt namn. Skolkade mycket, och gick aldrig in i lunchsalen för jag skämdes över att vara så ensam. Funderade på att hoppa av varje dag. Grät på rasterna.

Som tur var fanns det andra outsiders, som också hamnade utanför pga att de skolkade så mycket (inte av samma orsak som jag). Vi blev alltid satta i samma arbetsgrupper, och trots att vi nog inte hade varit vänner annars så drogs de ensamma till varandra. De andra var mer sociala än mig så de drog in mig i gemenskapen till slut. Vi hade ju då hittat något gemensamt iallafall, att vara outsiders som sket i skolan.

Efter gymnasietiden har jag inte fått några nya vänner på det sättet. Och jag är ändå 27år. Det mina vänner har gemensamt är att de alla är storpratare. Tyvärr är det lätt för tysta personer att bli utnyttjade i såna vänskapsrelationer, för de pratsamma tycker om att höra sin egen röst. Därför tycker de om de tysta personerna som bara lyssnar men inte kräver något i gengäld. Jag har haft det problemet att när jag väl behöver prata av mig med vännerna så lyssnar de inte, för vi har inte den sortens relation. Jag rubbar balansen om jag försöker ta en paus från lyssnarrollen, och det känns som att relationen blir förvirrad av det. Så ibland känns det som att allt handlar om dom, inget om mig. Men jag har själv orsakat det.

Det jag ville komma fram till är att du kanske har fokuserat på fel sorts människor att bli vän med? En person som är som mig hade jag aldrig kunnat vara vän med. Då sitter vi två stycken knäpptysta. Så jag behöver sociala vänner. Och de sociala behöver en tyst vän som lyssnar. Man kompletterar varandra. Sen finns det undantag, där jag träffat någon person som jag känt jag klickat med från första början. Där det inte alls är svårt att prata och där relationen känns jämbördig. Så allt handlar nog om personkemi. Även om min kemi inte tycks passa med så många andras.

Jag har accepterat att jag är den tysta, och att det är ok. När jag var yngre så kändes det viktigare att vara som alla andra, men nu ser jag istället att alla är olika. Och detta är jag. En del av det tror jag beror på att min mamma aldrig lärt mig HUR man ska bete sig bland folk, och vad man pratar om. Visserligen har mina syskon blivit normala trots samma uppväxt, men jag kan många gånger känna att "aha, är det så man ska göra" om saker som andra alltid vetat när det gäller det sociala samspelet. Min mamma pratade inte heller med mig på det sättet utan ignorerade mig mycket så jag har inte fått det sociala hemma heller.

Alltid en början. Sen underlättar det om man är ärlig om sitt problem inför sina vänner. Då har de mer överseende och kanske kan tänka sig att göra saker mer på ditt sätt så att du känner att du klarar av det.

Jag tror vissa av oss är medfött defekta kanske. Hela familjen är normala och friska, sen kommer jag med alla möjliga sorters psykiska problem på en gång.

Jag är socionom och har arbetat på olika behandlinshem. Det är det jag klarat bäst. Speciellt om jag får vara timanställd och jobba lite olika tider. Ibland natt, ibland dag. Man är ganska fri att hitta på vad man vill på arbetstid. Känner bara ibland att jag inte gör något vettigt utan bara "hänger" där.

Nej det är kvalificerat arbete, endast socionomer, behandlingsassistenter och beteendevetare brukar få arbeta där. Det är ju som att arbeta i en hemmiljö. Även om det ska vara behandling så är det inget man gör hela dagarna, utan en stor del av tiden så gör man sånt som man gör i en familj. Det passar mig bättre än ett vanligt jobb, känns inte lika jobbigt att gå iväg när jag ska till mitt "andra hem" och min "andra familj". Det är ett mysigt jobb, men ibland kan jag få lite ångest över att man inte gör MER. Vill göra riktigt behandlingsarbete hela tiden för att känna att jag faktiskt arbetar. För det känns inte som ett jobb när man bara umgås med folk hela dagarna. Det är trevligt, men jag kan mer än så. Så jag blir lite uttråkad, även om det egentligen är ett sådant jobb som ÄR bra för såna som mig. Man kan ju inte få allt perfekt.

Precis! Jag känner så, att jag känner mina kollegor och klienter bättre än jag känner mina vänner snart för jag spenderar mer tid med dom. Ens jobb blir verkligen ens liv, och det blir ens identitet. På ett sätt känner jag ibland att det är bra att bara hålla superhögt tempo och jobba så mycket som möjligt för då hinner jag inte reflektera över hur jobbigt jag tycker det är, hur tråkigt det är, att jag är fast osv.

Ja då anställs man som behandlingsassistent. Grundlönen är ofta runt 20-21 000 i månaden för heltid, men som timanställd får man ofta mycket ob-timmar. Klarar man på att endast jobba helger egentlgen. Jobbar inte heltid men kommer upp i 20 000 oftast ändå. Bra deal.

Nja, tex om det kommer med en ny i gruppen så kan de till slut säga "men prata med h*n då!", och det gör ju det bara värre såklart. Men om vi är själva så säger de inget. De pratar, jag lyssnar och säger det jag känner för men sen är det inte mer med det. Jag orkar inte prata så ofta med dom pga detta, så de är vana vid att jag är dålig på att svara i telefon osv. Men jag har sagt att jag är inte en social person, och att det handlar om mig och inte om dom. De verkar förstå då. Har vänner som verkligen tar hänsyn till detta. Det är lättare när man är öppen om det, och accepterar att det är sån man är. Alla är vi olika.

Jag har aldrig haft problem att få ihop timmar faktiskt. Jag brukar alltid ställa upp när de ringer och då blir man deras första-handsval. Ibland jobbar man kanske 7 dagar på en vecka och är sen ledig en hel vecka. Ibland jobbar man bara helgerna osv. Jag är nöjd med att jobba 2-3 dagar per vecka i snitt, och det brukar vara lugnt. Jag har ingen familj heller så att jobba helg är bara bra för mig, och natt är ännu bättre. Älskar natt-jobb. Det är tyst och lugnt och ingen som kräver något av mig. Vill ha ett riktigt nattjobb på kanske 50-75%. Det hade varit perfekt.

Ja det blir ju så, men de som inte klarar av det, de kommer sorteras ut. Jag har inget behov av en massa vänner eftersom jag inte orkar med dom iallafall. Är nöjd med de få jag har nu som vet och accepterar mig som jag är. Jag är också ärlig om att jag inte vill planera saker, och de får bli arga om de vill, men bättre att säga så än att lova något man inte kan hålla.

Ironiskt egentligen att jag jobbar med socialt arbete när jag är så extremt osocial!

Jag har varit ledig från jobb en hel vecka nu. Så skönt! Men det gör att det känns ännu svårare när man väl måste tillbaka. Man inser ju hur skönt livet är utan den pressen.

Nja nu har det varit för att de inte haft behov av mig där. När de väl ringer in en mycket så vågar man inte säga nej eftersom man vet att man inte är garanterade timmar och man behöver sin lön. Så ofta låter jag dom styra fullt ut när jag ska jobba. Visst kan man tacka nej ibland, men det blir problem om man gör det för mycket. Men det är bättre än en vanlig fast anställning iallafall.