Anonym (ida) skrev 2011-04-16 22:06:07 följande:
Jag känner samma sak. Dels har jag social fobi men det har blivit bättre med åren och jag kan se fram emot ett nytt jobb där jag får en ny början där jag tänker att jag ska göra allt perfekt. Men ganska snabbt så försvinner den känslan och jag vill sluta. Dels pga att jag blir uttråkad och känner att jag inte utvecklas som jag vill (INGET jobb kan tillfredställa mig på det planet) men även för att alla småfel som man gör i vardagen, de bygger jag på varandra och sen känner jag att jag gjort bort mig på just den arbetsplatsen. Jag tror att alla pratar om mig och tycker jag är dålig osv. Så då vill jag byta jobb för att få börja om och göra allt perfekt från start. Kan tillägga att jag utbildat mig till mitt drömyrke men det hjälper inte. Tycker det är roligt en vecka bara...
En annan del av det för mig är att hemmet är min trygghet. Att behöva gå hemifrån tar mycket på mig psykiskt eftersom allt utanför hemmet är otryggt. Så har jag varit sedan jag var liten. Förstod inte varför jag grät varje dag jag skulle till skolan, tills en kurator sa till mig att det inte är "gå till skolan" som är problemet, utan att lämna hemmet. Jag får småångest av att bara gå till en kompis. Föredrar att umgås hemma hos mig, annars är jag hellre ensam.
Jag undrar hur jag ska stå ut med detta i längden. Jag är bara 27år, har hela livet framför mig att arbeta och det ger mig panik. Jag står inte ut och förstår inte hur andra kan göra det. Jag har timanställning för att det gör att jag iallafall klarar det bättre. Jag är inte bunden till något, jag kan tacka nej och stanna hemma om jag vill. Det är oregelbundet så jag fastnar inte i samma rutt osv. Men jag HATAR att jobba! Trots att jag faktiskt är en ambitiös person.
Detta inlägg lät som att jag hade kunnat skrivit det!
Just så känner jag; när jag börjat på ett nytt jobb får jag ofta för mig saker efter en tid, att folk pratar om mig, att jag är utanför, att jag inte passar in, att jag gjort bort mig, att jag inte duger osv.....det sätter igång efter ett tag. Då behöver jag byta ställe. Knasigt nog.
Så länge jag får göra "nya intryck" och träffa nya människor, men även få byta arbetsplats så mår jag ok.... Jag mår enormt dåligt av att "sitta fast" på samma ställe....känner mig som låst....att jag inte kan påverka, att folk gaddat ihop sig emot mig....att de pratar om mig, osv...
I verkligheten pratar folk sällan om mig, för jag får oftatst goda relationer med folk/kollegor. Ändå kan jag få känslan av att jag bara måste BORT.....
Jag vet inte vad det är....alls. Förstår inte... En extrem rastlöshet i alla fall.
Men saken är att jag tror inte att dagens arbetsliv är konstruerat för alla människor. Vi är alla stöpta i samma form, och variationerna är inte alltför stora i lönearbetet. Man kan inte arbeta hemifrån/dag/natt hur man vill...till exempel om man har panikångest en dag kan man inte jobba hemifrån kanske....och är man en nattuggla vill chefen på banken kanske inte att man klampar in kl 22.00 på kvällen? Samhället är väldigt mycket uppbyggt efter att vara på plats och 08.00-17.00. Och det passar mig inte ALLS. :(
Frågan är: vad ska man jobba med för att få större flexibilitet??
Någon ovan skrev vården, det var ett bra tips....då kanske man kan få jobba kväll och vara uthyrd/extra anställd?
Finns det fler yrken??