Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • får ångest av att jobba... på alla jobb

    Tor 14 apr 2011 20:09 Läst 38983 gånger Totalt 105 svar
    Tor 14 apr 2011 20:09

    Jag är 36 år och har en akademisk utbildning. Sedan jag tog examen har jag inte varit på samma jobb längre än 10 månader. Jag tar medvetet vikariat, säsongsanställningar, timanställningar, projekt, uppdrag, startar eget (fast det är inte så lönsamt i min branch, så det är bara extrajobb...)... allt utom fast jobb.

    Anledningen är att i början när jag är på ett nytt jobb trivs jag nästan alltid bra, sedan smyger ångesten sig på och lägger sig över hela tillvaron. Efter ett par månader är den outhärdlig och jag gör vad som helst för att komma bort. Jag överväger att köra av vägen på väg till jobbet, jag försätter familjen i ekonomisk kris genom att tacka nej till fortsättning o s v

    De två gånger jag har varit på jobb så länge som 10 månader i sträck har jag varit nära att gå under psykiskt. Jag har ändå hasat mig i mål, för plikttrogen är jag trots allt.

    Nu har jag varit på samma jobb i två månader. Sista två veckorna har jag fått lura mig själv för att ta mig till jobbet. Jag intalar mig att jag bara ska åka dit och lämna nycklarna... Jag har sådan ångest på morgonen att jag inte får luft.

    Detta stressar mig enormt. Min man har varit på samma jobb i många år, men är inte höginkomsttagare direkt och vår ekonomi är katastrof. I mellanperioderna utan jobb vill jag desperat ha vad som helst för vi mår kasst av den ekonomiska situationen, men väl inne på jobb tar det andra över. Jag tycker synd om min man som knegar på år efter år på sitt utan att klaga. När jag har korta tidsbegränsade jobb jobbar jag som 17 och stortrivs.

    Jag går inte på a-kassa i mellanperioderna, så det behöver ingen reta sig på.

    Vad är detta? Varför denna ångest?

  • Tor 30 jul 2020 09:29 #91
    Anonym (lallalaa) skrev 2020-07-30 07:11:30 följande:

    Känner igen det där. Min fundering är egentligen att prata med en psykolog och kolla om det finns något underliggande problem. Många här i tråden har ju berättat om en tuff barndom och en känsla av otrygghet. Annars tänker jag mig att ett fast jobb på samma ställe och med samma tider inte är något naturligt för människan. Måste man ha ett fast jobb? Det går ju att starta eget, jobba som konsult, ta projektanställningar etc.


    Varför inte det?

    Det är ju så vi flesta levt under generationer. Vi brukade vår gård. Uppe med tuppen.

    Ofta tungt arbete hela dagarna, alternativet var ingen mat.
  • Anonym (Samma­)
    Visa endast
    Tor 30 jul 2020 11:03 #92

    Känner exakt samma. Som att jobbet tar över sitt liv.

  • Anonym (lalla­laa)
    Visa endast
    Tor 30 jul 2020 12:51 #93
    sextiotalist skrev 2020-07-30 09:29:25 följande:

    Varför inte det?

    Det är ju så vi flesta levt under generationer. Vi brukade vår gård. Uppe med tuppen.

    Ofta tungt arbete hela dagarna, alternativet var ingen mat.


    Tänker mig att människan är en jägar-samlare i grunden. Man samlar nötter och jagar mammut när man är hungrig, dvs någon timme om dagen. Resten av tiden hänger man med gruppen, karvar i hud, gör upp en eld och umgås.
  • Anonym (U)
    Visa endast
    Tor 30 jul 2020 12:53 #94

    Jobba med djur, det är lugnande

  • Tor 30 jul 2020 12:59 #95
    Anonym (lallalaa) skrev 2020-07-30 12:51:01 följande:

    Tänker mig att människan är en jägar-samlare i grunden. Man samlar nötter och jagar mammut när man är hungrig, dvs någon timme om dagen. Resten av tiden hänger man med gruppen, karvar i hud, gör upp en eld och umgås.


    Deras hela vakna tid gick åt att samla mat. Att jaga tog dagar.

    Fast nu var minst 10 000 år sedan vi var samlare och jägare heltid
  • Anonym (Samma­)
    Visa endast
    Tor 30 jul 2020 12:59 #96

    Jobbar hemifrån utan stress på kontor kan ju vara ett förslag. På distans.

  • Anonym (Y)
    Visa endast
    Tor 30 jul 2020 13:08 #97

    Fantastiskt skönt att det finns andra som känner som jag! Det trodde jag verkligen inte. Andra verkar ha så stort självförtroende på jobbet och många verkar faktiskt leva för att arbeta. Själv arbetar jag för att leva och om jag var så rik så jag inte behövde jobba, så skulle jag inte göra det. En inställning som ofta ses väldigt negativt av andra. Man anses lat.

    För mig handlar jobbångesten om dåligt självförtroende, krav, förväntningar och ANSVAR. Usch, detta ansvar :( Jag är livrädd för att göra fel. Gör jag fel, så drabbar det andra. Jag är livrädd för att få kritik. Har hänt att jag har gråtit efter jobbet för att någon kollega tyckt att jag gjort fel. Ja, jag har nog social ångest också.

  • Anonym (Louis­e)
    Visa endast
    Tor 30 jul 2020 14:52 #98

    Jag känner inte igen mig ett dugg ska jag börja med att säga.

    Jag hoppade runt lite åren mellan 20 och 30 men tyckte sedan att det var skönt att landa. Jobbar som gymnasielärare, får vara kreativ, ha rutiner men ändå tänka nytt hela tiden. Älskar att gå till jobbet och har nästan noll frånvaro. Men nu till min fråga: träffar ju på elever som är som ni beskriver. Finns det någonting vi lärare kan göra för att hjälpa er inom ramarna för hur skolan och undervisning är uppbyggd?

  • Anonym (Samma­)
    Visa endast
    Mån 3 aug 2020 18:18 #99

    Är du tillbaka på jobbet?

  • Anonym (Gamma­l elev)
    Visa endast
    Fre 28 aug 2020 15:10 #100
    Anonym (Louise) skrev 2020-07-30 14:52:45 följande:

    Jag känner inte igen mig ett dugg ska jag börja med att säga.

    Jag hoppade runt lite åren mellan 20 och 30 men tyckte sedan att det var skönt att landa. Jobbar som gymnasielärare, får vara kreativ, ha rutiner men ändå tänka nytt hela tiden. Älskar att gå till jobbet och har nästan noll frånvaro. Men nu till min fråga: träffar ju på elever som är som ni beskriver. Finns det någonting vi lärare kan göra för att hjälpa er inom ramarna för hur skolan och undervisning är uppbyggd?


    För mig började detta redan i skolan och i arbetslivet var det ett problem i 10 år innan jag hittade rätt. Nu har jag hittat ett jobb som innebär 100 procent eget ansvar, lägger upp det själv, mycket ensamjobb. Jag gillar folk och jag är social så tillvida att jag gillar att umgås. Men att förhålla mig till människor hela dagarna, bli bedömd, känna mig låst, bli trängd... På vissa jobb ingår bara någon av ovanstående. Då fungerar det bättre. Ingår alla blir det panik.

    Skulle jag fantisera om ultimat upplägg när jag var elev på gymnasiet så skulle det ha hjälpt om min mentor frågat mig hur jag jobbar bäst. Om någon hjälpt mig att förstå att mitt behov av att ladda batterier i ensamhet och ibland jobba ensam inte var likvärdigt med att vara osocial, tråkig och blyg. Tänk om jag fått möjlighet att sitta själv ibland. Gå ensam och jobba på biblioteket. Ta mer ansvar själv... Istället för att det förutsätts att alla sunda individer ska vilja hänga i grupp timme ut och timme in.

    Som vuxen och med det jobb jag har hittar jag hela tiden strategier. Ett exempel: När jag är på konferens och det är lunch. Jag sitter gärna och pratar en halvtimme intensivt vid maten. Sedan ursäktar jag mig med att jag ska passa på att ringa några samtal och ägnar nästa halvtimme åt ensam promenad. Jag ser att många gör samma sak. Vi är inte ensamma. Kunde vi sluta smussla och skämmas och våga tala högt om hur vi jobbar och hur vi laddar skulle det vara så mycket lättare.
  • Anonym (Samma­)
    Visa endast
    Fre 28 aug 2020 15:20 #101
    Anonym (Gammal elev) skrev 2020-08-28 15:10:55 följande:

    För mig började detta redan i skolan och i arbetslivet var det ett problem i 10 år innan jag hittade rätt. Nu har jag hittat ett jobb som innebär 100 procent eget ansvar, lägger upp det själv, mycket ensamjobb. Jag gillar folk och jag är social så tillvida att jag gillar att umgås. Men att förhålla mig till människor hela dagarna, bli bedömd, känna mig låst, bli trängd... På vissa jobb ingår bara någon av ovanstående. Då fungerar det bättre. Ingår alla blir det panik.

    Skulle jag fantisera om ultimat upplägg när jag var elev på gymnasiet så skulle det ha hjälpt om min mentor frågat mig hur jag jobbar bäst. Om någon hjälpt mig att förstå att mitt behov av att ladda batterier i ensamhet och ibland jobba ensam inte var likvärdigt med att vara osocial, tråkig och blyg. Tänk om jag fått möjlighet att sitta själv ibland. Gå ensam och jobba på biblioteket. Ta mer ansvar själv... Istället för att det förutsätts att alla sunda individer ska vilja hänga i grupp timme ut och timme in.

    Som vuxen och med det jobb jag har hittar jag hela tiden strategier. Ett exempel: När jag är på konferens och det är lunch. Jag sitter gärna och pratar en halvtimme intensivt vid maten. Sedan ursäktar jag mig med att jag ska passa på att ringa några samtal och ägnar nästa halvtimme åt ensam promenad. Jag ser att många gör samma sak. Vi är inte ensamma. Kunde vi sluta smussla och skämmas och våga tala högt om hur vi jobbar och hur vi laddar skulle det vara så mycket lättare.


    Vad jobbar du med nu?
  • Anonym (fsd)
    Visa endast
    Fre 28 aug 2020 15:31 #102
    sextiotalist skrev 2020-07-30 12:59:20 följande:
    Deras hela vakna tid gick åt att samla mat. Att jaga tog dagar.

    Fast nu var minst 10 000 år sedan vi var samlare och jägare heltid
    5000 år, men i Norrland lever många fortfarande lite delvis jägarsamlare :)

    Jakten tog tid ja, men man räknar ändå med att överlag och utslaget över alla dagar på året så arbetade man ca 4-5 timmar per dag på stenåldern. 
  • Anonym (fsd)
    Visa endast
    Fre 28 aug 2020 15:33 #103
    Anonym (Louise) skrev 2020-07-30 14:52:45 följande:

    Jag känner inte igen mig ett dugg ska jag börja med att säga.

    Jag hoppade runt lite åren mellan 20 och 30 men tyckte sedan att det var skönt att landa. Jobbar som gymnasielärare, får vara kreativ, ha rutiner men ändå tänka nytt hela tiden. Älskar att gå till jobbet och har nästan noll frånvaro. Men nu till min fråga: träffar ju på elever som är som ni beskriver. Finns det någonting vi lärare kan göra för att hjälpa er inom ramarna för hur skolan och undervisning är uppbyggd?


    Grundskola och gymnasie fungerade ganska dåligt för mig, däremot har högre studier fungerat alldeles utmärkt (vilka jag kom in på via högskoleprovet). Jag tror det beror på att jag fått lägga upp ramarna för mina egna studier på ett helt annat sätt, jag behöver inte befinna mig på universitetet så mycket heller, och det går ofta bra att befinna sig där andra tider på dygnet när det fungerar för mig.
  • Anonym (Samma­)
    Visa endast
    Tor 26 nov 2020 11:28 #104

    TS har du bytt jobb?

  • Anonym (Kvinn­a)
    Visa endast
    Lör 16 jan 07:34 #105
    Anonym (Samma) skrev 2020-11-26 11:28:15 följande:

    TS har du bytt jobb?


    Jag undrar också hur det gick för TS.

    Känner igen mig 100%. Jag har varit på samma ställe 9 månader och jag står inte ut.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll