Vår tids rädsla för ilska

Det är aldrig ok att slås men man blir inte arg på en ett eller tvååring som slåss. Det går att gränsätta utan att bli arg.  Man behöver inte alltid bli arg på äldre barn för att de slås.  Ibland blir man det, men oftas har jag i alla fall mycket lättare att behärska mig när det gäller sådant och lyckas ofta gränssätta mycket mer effektivt än genom ilska.

Arg blir jag oftast i stressade situationer eller när man blir provocerad intill bristningsgränsen av ett barn med konsekvenstänkande och viss förmåga att hantera impulser. JAg menar inte att det är fel att bli arg då utan att det är en naturlig reaktion men för mig kan det inte anses en naturlig situation att bli arg på en ettåring.

Man har rätt att bli arg och säga till sitt barn . punkt slut . 
Föräldrar som är för naiva och aldrig reagerar på de negativa saker sitt barn gör, kommer nog inte få de så lätt när de barnen väl når upp i tonåren ;) .  

Håller helt med ts, har också tänkt på det många gånger. Det man lär barnen genom den här märkliga inställingen är att ilska är "fel" "farligt" eller "fult". Precis som barnet ska ha rätt och möjlighet att känna och uttrycka sin ilska, ska föräldern ha det. Däremot är det som ovan nämnts självklart att föräldern ska kunna hantera sin ilska på ett vuxet sätt och därigenom också hjälpa och lära barnet att hantera sin. Man gallskriker tex inte på sitt barn, slåss självklart inte, får inte hysteriska utbrott och slänger sig inte på golvet och skriker, slänger inte saker eller möbler omkring sig, säger inte fula ord. Däremot är det helt okej och tom rätt i vissa sammanhang att bli arg, känna sig ilska och tex säga till barnet med ilska i rösten "nu blir jag riktigt arg på dig när du gör på det här sättet, därför att..." osv.

Ninhursag och sajne: vad skönt att jag inte är helt ensam om att tycka så här!

Känna SIN ilska ska det stå.

Jag brukar förvarna min dotter innan jag blir arg - tex efter att ha sagt till om något ett antal gånger och hon inte lyssnar, kan jag säga "gör inte så mer nu, annars blir jag arg." Då brukar hon sluta för hon gillar inte att jag blir arg och jag tycker inte det är kul att bli arg heller  . När hon blir arg bekräftar jag att hon är arg och frågar varför och förmedlar att det är helt okej. Jag tycker det är ett helt naturligt och bra sätt att handskas med ilska och förmedla till sitt barn hur man gör.

Precis som miljarden skriver är det helt rätt att barn lär sig att folk blir arga vid vissa beteenden. Är man bara jätteöversupermegapedagogisk vad ens barn än gör, så får de en helt snedvriden bild av verkligheten. Men återigen så är det avgörande att föräldern kan hantera sin egen ilska och veta att uttrycka den på ett vettigt och lämpligt sätt gentemot barnet.

Ilska är oftast symtom på andra känslor, främst rädsla och även besvikelse.
Det är ett skydd och det ger en adrenalin och kraft. Tänk bara på livet på savannen: det kommer ett farligt djur, du blir rädd, du blir arg och använder adrenalinet och kraften för att antingen springa därifrån eller döda djuret.
Det är högst mänskligt att bli arg. Vad man ser gör med sin ilska är en annan femma. En del vänder den inåt och förtärs inombords. En del vänder den utåt och förstör för sig själv och sin omgivning. En del använder den konstruktivt och kreativt i tex skapande form, osv...