Vår tids rädsla för ilska

Det som händer när vi människor stänger inne ilska är att vi tillslut blir tickande bomber . Vi måste få kunna utreagera oss om inte något är rätt . Men det med ord inte på det fysiska sättet . 

Jag som mamma skulle nog inte vilja lära mitt barn att stänga inne allt . Och lossas som jag vore någon slags länslolös robot .
För så som jag beter mig kommer automatiskt också mitt barn att bete sig / ta efter . Och individer som inte får leva fullt ut mår bara dåligt i längden .

Min pappa lärde mig alltid att ja bara skulle skita i om någon vad dum mot mig eller sa något taskigt till mig .
Det gjorde så att ja istället höll inne allt , och se nu . Jag är fortfarande rädd för att ta konflikter med folk .
Inte bra alls .

När det gäller små barn som 1 åringar så tror ja inte det vidare, vet begreppet på rätt och fel .
Därför så tror jag inte dt påverkar positivt om man skulle reagera av ren ilska och skälla ut det . Då det inte vet bättre . 
Men att markera med att säga : aja baja , så får du inte göra lilla vän och tala med en bestämd ton . Så tror jag småbarn faktist förstår .

Sen när de kommer upp i åldern 2,5 -3 osv . Då tycker jag det passar sig mer att ta till med en liten mer bestämdare röst och tillochmed bli arg och visa det tydligt med blicken . För då är de äldre och kan därmed förstå och ta till sig informationen bättre.
 

jaa ! va tusan . Vi är inga robotar och det ska vi heller inte försöka oss på att efterlikna :)

Jag tycker att du blandar ihop ett par saker. Försökte citera ett av dina tidigare inlägg i samma inlägg här men lyckades inte. Nåväl .

 

För det första har du flertalet gånger sagt att du tycker att man utan tvekan ska be om ursäkt om man agerar fel i sin ilska. Det du lustig nog inte inkluderar i begreppet "agerande" är om man säger till någon argt och strängt. För mig är det självklart ett agerande = något man gör. Det innebär att jag i vissa lägen kan tycka att det är minst lika felagerat att säga till någon argt, som att skrika argt på honom/henne eller för den delen kasta föremål på honom/henne. Olika grad av agerande självklart men likväl något man GÖR gentemot någon annan. Att be om ursäkt för att ha sagt till argt eller strängt, handlar alltså om att be om ursäkt för hur man AGERADE i situationen. Så nej, inte minsta förvirrande . Det borde det inte vara enligt dig heller eftersom du anser att man ska be om ursäkt för sitt agerande om man anser sig ha agerat fel.

 

För det andra så handlar mitt sätt att resonera inte om att ljuga för barnet och undertrycka en massa känslor. Det är ju inte så att man ska sitta och tala om för barnet hur fantastiskt det är medan man sitter och kokar av ilska inombords, vilket utan tvekan visar sig genom kroppsspråket oavsett. Det blir självklart helknas. Min undran är snarare VARFÖR man överhuvudtaget blir arg på en 1-åring? Om man vet hur 1-åringar normalt fungerar så borde man varken bli förvånad, överrumplas eller bli arg för att han/hon kastar sand eller biter, eller? Självklart är det ett beteende som jag kommer att lära och visa mitt barn är fel, men jag blir ju inte arg eller upprörd för att han/hon gör det. 2-åringar är ofta hårdhänta av flera orsaker som är fullständigt normala. Vet man det så blir man heller inte impulsarg när han/hon bankar en spade i huvudet på ett annat barn som tagit hans/hennes spade när man inte var helt uppmärksam, eller hur. Det handlar inte om att spela "oarg" utan att faktiskt inte bli arg på ett barn som agerar normalt för sin ålder. Självklart visar och lär man barnet att det inte är ett accepterat beteende och sätter tydliga gränser, men att det mest naturliga är att bli arg och att det annars troligtvis är något slags falskt spel tycker jag är dumhet.

 

För det tredje, om du nu anser att det lilla barnet har svårt att tolka eller rättare sagt göra skillnad på känslor och att agera i sin känsla (vilket jag tror du har fullkomligt rätt i, det är något vi lär efter hand med erfarenhet, förmåga och vägledning) hur tror du då ett litet lilla barnet som i sin frustration, vanmakt, ilska och sorg knuffar till sin lillebror....och mamma/pappa blir arg. Självklart kopplar han/hon omedelbart detta till knuffen och inget annat.....eller.....? Du tror inte att en förälder som är medveten om hur det äldre barnet känner (vilket jag är helt övertygad om att föräldrar är) gör klokare i att se till att bekräfta barnets känslor och utan att bli arg tydligt markerar att det under inga omständigheter är ok att knuffa? De flesta 2-åringar brukar vara rätt medvetna om att det är fel att slå och vara arga och ledsna på sig själva när de gör illa sina småsyskon även om de gör det för att de inte kan hantera situationen bättre......det blir liksom inte sådär fantastiskt mycket bättre när man som förälder dessutom bekräftar hur "dum" han/hon var.

 

För det fjärde, vem som bestämmer när det är okej att bli arg och inte okej? Tja, till syvende och sist handlar det väl huvudsakligen om en själv antar jag.....vilken livssyn, människosyn etc man har, den egna värdegrunden helt enkelt, liksom personlighet (även vårt genetiska arv påverkar ju vårt känsloregister så att säga). Det är ju den egna "ryggsäcken" som avgör när, hur och på vilket sätt vi visar känslor och agerar i våra känslor. Mycket styrs självklart också av kulturella betingelser, vad som är socialt accepterat och inte.

 

 

 

 

 

 

Och det blir så fantastiskt mycket tydligare för en 1-åring om man blir argt på det???

 

hur vore det om vi lät 1-åringar få vara just 1-åringar och inte förväntade oss att de inte skulle kasta sand, inte skulle bita, inte skulle hälla ut vattenglas etc?

Herregud, man planerar väl inte att man ska bli arg i vissa situationer??!!! Antingen blir man väl det eller också inte. Sen vad man gör med ilskan är väl det viktiga... och att man tar ansvaret för den och inte lastar över det på barnen.
Och genom förståelse om hur barn fungerar kan man minska de arga tillfällena dramatiskt...

Jag blir oftare arg på barnen än maken och ja, jag skriker åt dem ibland (har även blivit arg på bebisar fast det inte är rationellt ) men honom blir de rädda för och arga på, inte på mig... Så jag tror det är hur man gör och relationen i övrigt som avgör

Ja, det mest otydliga man kan göra är ju att bli arg på en ettåring.

En ettåring kan inte göra "fel". Känner man ilska gentemot en ettåring måste man arbeta med den känslan. Precis som du skriver är det ju normala beteende att kasta sand och hälla ut vatten. Det ska man inte blir arg på. Blir man frustrerad över situationen att vara med ettåringar, så får man försöka hitta lämpliga kanaler, tex lämna över till någon annan en stund. För vem kan inte bli tokig över all livsfarlig klättning, matkladdande, hushållsarbetet en ettåring genererar men det är NORMAL att en ettåring beter sig så. Jag får verkligen ingen känsla av ilska med så små barn. Jag känner bara omsorg i dessa situationer.

En annan sak är det med en tvärtrotsande treåring. Där vet jag att det inte är konstruktivt att bli arg men man blir det ibland. De ha ett visst konsekvenstänkande, de har en pytteliten impulskontroll och de kan lyssna till instruktioner men klarar inte riktigt att följa dem i alla lägen. Där kan jag tappa behärskningen men det är inte ett mål i min uppfostran att vara arg eller sträng mot treåringar men det är för mig relativt naturliga känslor att då och då bli fustrerad på en treåring och hantera denna känsla tillsammans med honom.

När det gäller en sexåring, har jag större förväntningar och krav på konsekvenstänkande och impulskontroll och kan blir arg och irriterad då mina gränser överträds. Vi stöts och blöts i olika konflikter och ett sätt att markera mina gränser kan vara att låta strängare och bestämdare. Även här kan kan jag känna ilska under en kort stund och ibland släpper jag ut känslan och så arbetar vi med den situationen efteråt. Så är det. Precis som Frösöblomster skriver, hjälper inte undertryckt ilska. Det ser barnet ändå.

Det var väl ändå rätt lågt?

Men du kanske inte ammar när du skriver ?

Ärligt talat vet jag inte varför du vänder dig mot mitt inlägg? Jag skriver att jag blir arg, inte är rädd för ilska men att jag precis som du inte anser att man kan bli arg på ett och tvååringar.