Vår tids rädsla för ilska

Och bara för att vara extra jävlig så läste jag dina föregående inlägg och ser att du gjort mängder av stavningsfel och felaktiga meningsuppbyggnader. Och vad tusan är utreagera?

 

Kanske inte provocerande men visst kan en treåring driva en familj till bristningsgränsen allt !

Inte för att det är illivilligt provocerande trots men för att en treåring kan ha det rejält svårt med sig själv och vara riktigt svår att hjälpa i krisen. Vi har haft en sådan. Det är inte hans fel. Det är helt förståligt och uppenbart varför för oss. VI förstår honom men han har ändå haft ett beteende som i perioder kontrollerat familjen. Ska vi skylla oss för detta själva? Nej, jag tror inte det. Jag tror inte hans svåra humör och besynnerliga beteende har att göra med att han inte får tillräckligt från oss (även om det är en teori så klart och en som kan få ens föräldrasamvete i gungning). Nej, han är normal. Han har varit som treåringa kan vara. Treåringar som inte kan se en tidslinje, som kan vägra kissa, klä på sig, som klättrar på matbordet, vrålar av glädje, ilska och sorg, som skriker som en tok om vissa klädesplagg ligger i tvätten, som måste få öppna dörren först annars vrålar han i en halvtimme osv, osv. Vi har inte sett det som ett krig mot honom och inte försökt kväsa honom. Vi har inte trott att ilska eller att bli arga på annat sätt är ett bra eller lämpligt sätt att nå honom men jag orkar bära i mitt samvete att jag brusit i tålamod och rytit åt honom i en pressad situaion när hans beteende regerat alla i allt för orimlig utsträckning.

Jag tror inte det är särskilt farligt eller skadligt för ett barn att mamma eller pappa ibland tappar tålamodet och blir arga. Men jag tror inte heller det hjälper särskilt mycket. Jag tror knappast att man "måste blir arg ibland för att visa att man menar allvar" som man ibland läser. Att handskas med sina egna känslor och kontrollera dem är väl en av de saker som ingår i att bli vuxen? Sen klarar i allafall inte jag alltid av det men ambitionen är ju den i alla fall.

Det där är så riktigt. Det är min och makens ständiga arbete. Vi blev arga, vi visade det, vi glömde hur lite vårt barn förstår och kan förväntas av. Vi får dåligt samvete, det tar massor av energi som du skriver. Det enda positiva är att det är en naturlig känsla som våra barn lär sig hantera genom att se oss hantera den. De ser att vi gör fel och vad vi gör för att reparera. Det kommer de ha nytta av för de kommer också tappa behärskningen när de inte borde. Men efter ett misstag gäller det att hitta en konstruktiv lösning, en förändring av situationen som skapade ilskan. Vi lever med ett ständigt förändringsarbete i vår familj. Det är spännande och utvecklande men jag har nästan alltid dåligt samvete när jag grälat på barnen. Inte alltid. Ibland kan de tåla ett behärskat grälande men ofta. Ledsen blir man helt klart om man bråkat. Men det blir ju bra igen. Det är ju det fina .

Det viktigaste i gränssättningssammanhang är att prata tror jag. Att prata, prata och lyssna så klart.

Jo, jag håller med dig. Det jag menade med bristningsgränsen var mer familjer där det tycks pågå fullt krig om makten.
Jag har också en sån där svår unge Yngsta tjejen har varit ett kärt litet helvete från den dag hon född vart! Hon är ett s.k "överlevarbarn". En kär liten odåga som gjort allt från att klänga sig fast i en som en panikslagen liten apunge dygnet runt till att få sådana utbrott att hon svimmar och får kramper. Det har varit kämpigt, speciellt när man är ensam. Efter 3 år börjar man kunna andas ut, hon får inte lika hemska utbrott längre, och hon är förvisso väldigt mammig men blir inte panikslagen när man inte kan/orkar/vill ha henne i famnen. 
Men som alla treåringar har hon sina egenheter. Går man på promenad så stannar hon och vrålar "Vänta!" och vägrar gå om inte alla stannar, hon ska öppna dörrar själv, hon ska klättra in i bilen själv, hon ska bära själv och ja. Du vet.
 

Det är ett arbete som ständigt pågår. Det tar inte slut, man blir aldrig fullärd! Jag önskar människor överlag försökte rannsaka sig själva oftare, men de flesta är nog rädda att inse att de själva gjort fel. Det har jag också varit. Jag ser det som att bli vän med sig själv, när man kan acceptera sina tillkortakommanden så har man tagit första steget till en positiv förändring, sen är det bara att knalla på. Ibland tar man ett steg tillbaka och sen går det framåt igen. 

Jag hoppas mina barn kommer känna att de haft en bra uppväxt när de blir stora, trots allt.. 

Vår fick sin livskris när lillsyrran kom och han blev klämd i mitten. Så klassiskt. Trots medvetenhet har vi inte kunnat hjälpa honom fullt. Det är klart att det är personlighet också men just nu har han haft "kris" sen 2,5 år med kulmen run 3,5 men det pågår fortfarande vi 4 år! Jag har vrålat SLUUUTA nu på honom för att sen ta honom i famnen. Man blir tokig ibland men när man har ett mycket egenartat barn (rent objektivt) så har man rätt lite förståelse för andra föräldrars krig mot sk trotsiga treåringar som bara ska sköta sig på ett visst sätt. Vi har alltså alla stått i hallen färdiga med en bebis i famnen och en JÄTTEnödig treåring som toavägrar trots att alla väntar på att få sätta sig i bilen. Vi har haft rymning tillbaka till dagis i 10 minusgrader för att få TA AV sig kläderna där och gå hem naken (när man har en bebis och en sexåring att också ta hänsyn till, gäller det att andas många djupa andetag och låsa dörren) !
Man väljer sina strider .

Jag ser också det så! Som att bli vän med sig själv. Inte att tycka det är ok att tappa behärskningen men att gilla sig själv ändå och känna att det trots allt blir bra och inte är så farligt för ens barn att ha oss som föräldrar. Vi kommer allid vara bättre föräldrar åt de två yngsta är min övertygelse. Men äldsta är väl rustad men att ha fått mest uppmärksamhet från start och klarar väl av våra misstag. Men vad vi lärt oss genom åren! Nu tycker vi sexåringen kan vara provocerande. Undrar vad vi tycker när mellanbarnet blir sex år... eller lillan...

Jo, det där med förståelsen för andra kan tryta ibland. Man får försöka tänka att var och en agerar utifrån sina erfarenheter, har man haft det enkelt för sig så är det klart att ett normaltrotsigt barn säkert är jättejobbigt. 
Fast ibland har jag lust att skrika rakt ut. "Åh, lille Pelle har blivit så JOBBIG! Igår SKREK han när han inte fick äta själv med skeden, han som alltid varit så snäll!" 
Vill du byta, typ...