Hur hjälpa rädd och ängslig 4,5-åring?
Hej Margit!
Vi har en dotter som är 4,5 år och en son som är 1 år. Min oro gäller dottern, som hela
sitt liv varit mycket ängslig och rädd. Många saker som andra barn lär sig/gör
\"automatiskt\" har varit och är en kamp för henne. Det kan handla om
att vara ensam i ett rum när vi föräldrar går in i ett annat, att gunga, att gå
in i ett okänt rum (även om vi är med), att vara ute och gå i trafiken (mkt
rädd för bilar, motorljud etc) att prata med andra barn osv osv.
Det jag tycker mig se är att hennes rädslor och ängslan blir ett hinder för henne i
vardagen. När hon blir rädd börjar hon ofta att gråta, ibland i panik.
Förskolepersonalen får ofta ta henne i famnen/knäet för att hon ska bli lugn. Ett
exempel är att förskolan förra veckan hade besök av en brandman. När han kom in
i rummet, iförd full mundering tyckte vår dotter att det var mycket läskigt.
Hon började storgråta. De andra barnen tyckte att det var spännande. Till mig
säger hon sedan att hon blev rädd för brandmannens siren, men enligt personalen
blev hon ledsen så fort han visade sig i rummet.
Det är svårt att sammanfatta detta på ett begripligt sätt, känner jag. Men dottern har
alltid varit försiktig, och nära oss, fysiskt och psykiskt. På förskolan har de
jobbat jättemkt med att hon ska våga säga nej, ta för sig mer osv och det har
gått bättre och bättre för henne i den lilla gruppen. Hon har dock alltid
trivts bäst hemma med oss. Hennes ängslighet och rädslor gör att hon har svårt
i sina kamratrelationer. Hon blir stående ensam, iakttar, vågar inte delta i
leken. Hon älskar dock att leka, och när vi bjuder hem kompisar fungerar det
ofta bra. Hon vill dock inte leka borta hos kompisar. Att deltaga i aktiviteter
är uteslutet. Hon blir ledsen för att hon inte vågar, även om hon vill.
Jag var, under hela min uppväxt, lite utanför. Inte mobbad, inte utstött, men jag hade
ingen bästa vän, som de flesta andra hade. Jag hängde på, följde efter lite på
avstånd, kände mig ofta ensam. Min \"räddning\" blev att jag började
rida och fick mina vänner i hästarna och i andra hästtjejer, som jag umgicks
med i stallet. Det är först i vuxen ålder som jag känner mig nöjd med mina
relationer till vänner. Jag har inte kvar några kontakter från min uppväxt,
utan har odlat nya relationer med tiden. När jag tänker tillbaka på min uppväxt
och ser på min dotter, knyter det sig i magen på mig. Min värsta farhåga när
jag fick barn var att barnet skulle bli utstött och ensamt, för att jag VET hur
ont det gör. Nu känns det som om detta är på väg att besannas, och jag känner
mig maktlös inför detta. kanske gör detta även att jag överreagerar och vill hjälpa henne för mkt!?
Min man tycker att dottern är mesig, och menar att vi ska pressa henne mer, så att hon
inte ska komma utanför. Kallar henne för gnällspik och gnällfia, när hon gråter och mesar utan synbar anledning. Ex så cyklar alla barn på gatan, utom vår dotter. Hon
har en cykel men vågar inte ge sig ut utan att vi går med och håller i. även då
är hon spänd och rädd (hon har stödhjul). Hon blir ledsen när det inte går som hon vill.
Jag tycker att det är svårt hur man ska hantera alla dessa situationer som ständigt
uppstår. Ibland tryter tålamodet och då känner jag att jag gör fel, men jag vet
inte eller hur jag ska göra. Ex vi går till lekparken med några vänner. Både
hon och en jämnårig tjej vill gunga, och det finns bara en gunga ledig. den
andra tjejen \"vinner\" till gungan, och min dotter börjar storgråta.
Jag säger att hon får gunga när den andra tjejen gungat färdigt, men hon bara
gråter. De andra föräldrarna ser konstigt på oss. Jag försöker förklara att den
andra tjejen hann först och att min dotter får vänta, men hon bara gråter. Då
blir jag arg, säger att vi går hem om hon inte skärper sig, vilket givetvis
inte gör henne gladare... usch! Likadant blir det om hon får ett litet slag
eller en liten smäll. Hon börjar gråta direkt. Jag ser med blotta ögat att det
inte gör ont, och bekräftar att jag såg att hon slog sig, men säger att det
inte var så farligt. Hon gråter mer och jag blir arg...
Hur ska vi bemöta vår dotter? När hon gråter vill man ju bara krama henne, men ibland
känns gråten obefogad och hur ska man göra då? Hur ska man stärka hennes
självförtroende? Hur ska man få henne att komma över sina rädslor? Var ska man
börja? Hon är ju bra som hon är, men samhället är så tufft, andra barn är så
tuffa, rakt på och hon blir ständigt överkörd. Hemma ser vi hennes otroliga
förmågor. Hon är begåvad, räknar, läser, har enorm fantasi, är fantastiskt go
mot sin lillebror och otroligt social mot människor hon känner väl.
tacksam för svar!
