Inlägg från: Anonym (S.) |Visa alla inlägg
  • Anonym (S.)

    Otrogen och gravid

    Jag har tabbat till det. Rejält!
    Livet är helt snurrigt och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

    Jag är sambo med en underbar kille. Han är pappa till mitt barn som är dryga året gammal. Vi har varit ett par i 4 år och har haft det jättebra ända tills för att par månader sen.
    Då ställdes mitt liv på sin kant och jag gick igenom ett par jobbiga månader. Allt utan att jag upplevde att jag fick någon respons eller några tröstande ord av sambon. Jag började tvivla på min kärlek för honom. Var jag bara tillsammans med honom för barnets skull? Fanns det överhuvudtaget någon äkta kärlek kvar?
    Jag började helt leva för vårt barn.

    I samma veva började jag prata med en kille som jag varit bekant med ett tag. Han har ett barn som är ett par månader yngre än mitt, så där hittade vi massor gemensamt.
    Vi pratade flera timmar om dagen på MSN och tillslut träffades vi.
    Det ena ledde till det andra och vi inledde något av en affär. Alla känslor fanns där, från bådas sidor.
    Jag stod i valet och kvalet och visste inte alls vad jag skulle göra. Skulle jag lämna min sambo och ta bort min och vårat barns trygghet. Vad skulle hända med allt och alla? Vem skulle vårat barn bo med? Så otroligt många frågor och INGA svar.
    Allt mellan min och 'den andra killen' var väldigt mycket upp och ner. Ena dagen visste vi båda vad vi ville. Andra dagen så tvekade jag. Om och om igen!

    Vi hade sex. En gång.
    En gång, som visade sig räcka. Jag blev gravid.
    Killen blev glad, och ville mer än gärna ha barnet.
    Min första spontana känsla var abort.
    Fort, fort, fort! Bort med barnet och alla bevis på min idioti.
    Men sen började jag tänka. Barnet gjorde sig påmint konstant genom illamående och yrsel..

    Jag drog mig för att ringa till sjukhuset. Men tillslut gjorde jag det.
    Fick en tid för undersökning och VUL.
    Barnet var 7 mm långt, dvs vecka 6+4. Fick tid imorgon att komma in och få tabletter för att avbryta graviditeten och sen tabletter att ta med mig hem för att stöta ut barnet...

    Och det gör ONT! Mitt hjärta gråter. Min själ skriker efter barnet, men mitt samvete låter mig inte behålla det.
    Skulle jag stå ut med allt skitsnack som skulle pratas om mig?
    Hur ska jag kunna berätta för min sambo att jag är gravid, men att det inte är hans barn? Han som inte ens anar att jag träffat någon annan.. Hur ska våra föräldrar reagera?
    Hur ska allt lösa sig mellan mig och barnets pappa?

    Så otroligt många frågor. Och INGA svar.
    Det jag vet är att jag inte vill ta bort barnet, men att jag med största sannolikhet kommer göra det iallafall.
    Jag är feg.
    Och jag är ledsen.

    Vet att jag bara svammlar, men jag behövde få skriva av mig.
    Finns det någon som varit i liknande situation som kan komma med solskenshistorier?
    Jag behöver få höra att det löser sig, för i nuläget tvivlar jag på det...
    Jag VET att jag har tabbat till det, så det behöver jag inte höra igen.
    Jag var dum och otänksam. Gjorde allt som man inte ska göra. Men det är såhär mitt liv ser ut just nu.

  • Svar på tråden Otrogen och gravid
  • Anonym (S.)

    Jag vet inte längre vad jag vill, gällandes något.
    Sedan i september så lever jag i någon slags känslomässigt vakum.
    Känner inget. Orkar inget. Vill inget!!
    Vill bara sova och gråta..
    Det enda jag vet är att jag lever för mitt barn och att jag inte skulle kunna leva om det inte var för min underbara unge.

  • Anonym (S.)

    Om jag fick drömma?
    Då skulle jag vilja vara kvar med min sambo fast ha kvar barnet, vilket är totalt omöjligt!

  • Anonym (S.)

    Anonym (en fråga):
    Det är omöjligt att han skulle kunna vara pappa, och det vet han också. Vi har inte haft sex på 3 månader...

  • Anonym (S.)

    Tack för allas inlägg både ris och ros. Jag vet att jag inte förtjänat att enbart höra positiva kommentarer, för det jag gjort är fel. Det är jag mer än medveten om.

    Jag har redan sårat en människa för mycket, så att behålla barnet skulle vara helt fel. Även att behålla barnet som jag mår nu. Jag måste koncentrera mig på det jag redan har. Reda upp min soppa och se vem det är jag vill vara med, bestämma mig vad jag vill ha ut av livet. Koncentrera mig på min solstråle!!!!
    Har en känsla av att det kommer att skita sig med båda killarna, och det förtjänar jag!!!!!

    Ena dagen känns allt okej, då känns mitt befintliga liv helt okej och det känns som att jag verkligen kommer lösa allt med mitt barns pappa. Medans det andra dagen känns skit.
    Då vill jag bara vara med den andra killen, för jag mår verkligen bra av att vara med honom. Det känns mer som att han och jag är på samma våglängd än vad jag och sambon är.
    Han gör mig lycklig, samtidigt som situationen runtom är skit- rent ut sagt.

  • Anonym (S.)

    Oj, det här ämnet upprörde kanske mer än jag trodde..
    Som jag sagt tidigare, jag ville mest svammla av mig. Se om någon kunde komma med någon positiv historia. Men som de flesta trådar så ballade den ut helt.

    Alla tycker och tänker olika.
    Otrohet upprör otroligt mycket, det vet jag. Men jag hör även till dem som inte anser att det är totalt oförlåtligt.
    Det kanske var därför jag hade 'lättare' än vissa att ta steget från tanke till handling.

    Vissa inlägga här har verkligen fått mig att tänka, tack för dem.
    Jag har inte själv sett min situation ur flera vinklar tidigare, men det gör jag nu. Och det gör att jag lättare kan besluta mig om hur jag ska göra med min befintliga situation.
    Jag har redan gjort abort och jag tror att det- i det långa loppet- var för allas bästa. Inte minst våra respektive familjer!
    Hur jag ska göra med sambon vet jag dock inte än. Han vet ingenting och jag tror inte att jag kommer att berätta. Iallafall inte om graviditeten. Sen får folk tycka vad de vill om det valet!

  • Anonym (S.)

    Men jisses vad folk har åsikter.. Nästan lite skrattretande hur vuxna mäniskor beter sig!

    JA, jag vet att det jag gjort är otroligt dumt. Jag vet att många har åsikter om det, och att jag inte kan förvänta mig en klapp på axeln och ett enkelt 'Det ordnar sig'.
    Det kräver jag inte heller!
    Men påhopp?!? Det var kankse inte vad jag räknade med från sk. vuxna människor!

    Anonym (tissetå): Du har rätt i att tråden spårat ut, men jag ser det inte som mobbing.
    Jag är mest bara glad att jag inte känner sådanna trångsinta människor i mitt verkliga liv, och tycker faktiskt lite synd om dem.
    Kan inte alls vara kul att vara så himla prettto genom hela livet.
    När dom själva är mänskliga och felar, den dagen kan dom komma till mig och spy galla över mig.
    När dom vet min situation utan och innan och fortfarande dömmer mig så pass hårt; DÅ får dom säga vad dom vill till mig...

    Ha en riktigt GOD JUL allesammans.
    Ta väl vara på det ni har!

Svar på tråden Otrogen och gravid