Otrogen och gravid

Hur illa det än är skulle jag berätta sanningen för sambon. Vill du inte "ta bort" barnet så ska du inte. Jag tror med tanke på vad du skriver att det kan få hemskare konsekvenser än att ta ev skit från omvärlden.

Allt blir inte alltid som man tänkt sig, det var fel det du gjorde, men du behöver inte fortsätta göra fel
Säg sanningen och ta konsekvenserna av ditt handlande, resten ordnar sig.
Med tanke på att du är hormonell och att du har haft en del skakiga månader bakom dig så tycker jag du ska ta det lugn i övrigt och inte ta några livsavgörande beslut i övrigt.
Såvida inte din sambo lämnar dig så tycker jag du ska stanna tills du är 101% säker på vad du verkligen vill. Vem vet ert förhållande kanske kan bli bättre på sikt.
Ta en sak i taget, lugnt så löser det sig sakta men säkert.

Stor kram och lycka till!

Ja prata med någon innan du beslutar dig...

Pratade med min sambo om din sits. Han sa men det är väl KLART du måste prata med din sambo innan, tänk om han tycker det är ok att du behåller barnet???? Å så har du redan gjort abort....

Jag håller med, prata med honom NU!

Lycka till!

Hennes sambo kanske inte ser det som att barnet ska "lida" för hur det kom till.
Otroheten är en sak, barnet en helt annan. Sen den 3 aspekten är ju känslorna för sambon och strulet.
Och efter första chocken å kanske 7e oxo lagt sig så kanske dom kan komma fram till något OM det är så att TS vill leva med sambon tex.
Jag skulle personligen ta ett rejält break från båda om sambon inte ville leva med mig å inte jag heller med honom. Bara för att sätta mig själv i nån slag stabilitet och va säker på att man vill ha en fast relation med strulet. Gräset är sällan grönare på andra sidan.

Jag önskar TS satt med en vanlig varma koppen i knät än denna soppa.

Anonym 6007483
Tja vad skulle man säga.....för det första skulle han inte uttrycka sig lika känslokallt som du gör.
Jag skulle bli chockad, naturligtvis. Det här kanske låter konstigt för dig, vet inte om du har barn men hur det än är så skulle det barnet bli ett syskon till mitt barn och jag skulle INTE vilja stå ivägen för det så barnet skulle jag acceptera, + att barnet är en del av den person jag älskar.

Sen vad gäller mannen så måste man ju prata om vad han/vi vil med vår relation, varför det vart som det vart.
Klart det skulle flyga hårda ord, det skulle ju vara jobbigt förmodligen en lång tid. Viktigast är ju barnet vi har och barnet som ska komma och att om vi ska stanna ihop så accepterar man ingen mer otrohet efter det. Min man skulle inte vara den jag älskar om han skulle tvinga tjejjen till abort eller vända det barnet ryggen, han är bra mer "omtänksam" än så.

Att du inte skulle kunna acceptera ett barn som kom till så kanske beror på ålder, mognad eller bara storleken på ditt hjärta. Fast jag tror nog att bara du fick lite tid och om du verkligen ville så skulle du kunna älska vilket barn som helst. Jag ser inte barn som ett smörgåsbord, endera älskar man barn eller så gör man det inte. Å vad skulle jag ha för rätt att tex förbjuda en relation mellan ett barn och dess far?
Så med dom tankarna som bakgrund så tänker både jag och min man att ge hennes sambo en chans, storleken på hans hjärta vet vi inget om, det kanske inte ens TS vet förrän hon pratat med honom för DET bör hon göra i vilket fall som helst.

Må den utan synd kasta första stenen....
Klart det är respektlöst, men varför hamnade förhållandet i den sitsen?
Hon stöttade inte henne när hon mådde dåligt, det är oxo respektlöst.
Jag ursäktar inte hennes handling att vara otrogen för det löser lixom inget. Det dom skulle gjort var å prata med varann så att det aldrig hann gå så långt som det gjorde.
Folk har så bråttom i dagens samhälle att döma och sticka, det är enkelt och tufft man visar att man tar ingen skit. Men barnen då? Dom som själva inte valde hamna i dårhus till hem av stress och olösta relationer? Det är ju dom som hamnar i kläm.
Jag lär hellre mina barn at försöka lösa saker än att bara sticka. Men det vart OT.

Alla personer vi älskar har olika sidor endera älskar man en person eller så gör man det inte. Jag behöver INTE acceptera händelser alla saker han gör/gjort, det är nåt jag väljer att förlåta om jag vill. Vi människor är svaga av naturen vi gör fel ideligen, jag, min man. Klart man kan försöka begränsa dom men det beror på hur man väljer att hantera situationer som uppstår. Jag är ganska säker på att även om min man skulle få fan för det han gjort skulle han må dåligt redan innan och om jag stött bort honom när han behövt mig som mest vem är jag då å stå å snacka om respekt?

Alfonsina .. även jag är en sån person som du, som anser mig inte kunna hamna i den sitsen pga av de val jag gjort men alla är inte lika starka.
Men jag har varit svag i min ungdom och efter det själv valt att oavsett hur illa det är, gör slut först eller lös problemet va inte otrogen.

Jag vet inte hur vår relation skulle se ut efter en sån handling, dels beror det på varför han gjorde så, vad hade jag för "del" i det hela och vad vill han nu? Sen får man sätta sig ner å fundera. Men jag hävdar ändå att barnet och mannen är 2 skilda saker. Även OM jag s´kulle be han flyga så är han far till mitt barn och jag har en skyldighet att upprätthålla en god relation för mitt barns skull till honom, har jag bett honom dra har han fått sitt "straff". Men allt hänger ju även på vilken historia man har tillsammans. I vår historia finns ingen tidigare otrohet eller grymma svek. Om det skulle gjort det kanske det fick bägaren att rinna över.

Jag har aldrig i mitt liv förlåtit otrohet, aldrig. Men idag har jag barn och ett större ansvar det är skillnaden.

anonym 6009409

Engeln
Varför är barnet och otroheten två skilda saker, när barnet blev till i otrohets akten?

Barnet valde inte att bli till och skall därför inte straffas, den har inget med min relation till min man att göra. Är det nån som ska "straffas" så är det han. I mina ögon enkelt.

OM din kille är otrogen, får barn- skulle du kunna glömma hur barnet kom till, varje gång du ser det? Kanske varannan vecka? Vad din kille har gjort mot dig?

Klart jag inte skulle glömma å det skulle va tufft (såklart) men som sagt jag har ett val om jag vill fortsätta min relation med min man så inbegriper ju det även barnet om vi nu skulle få träffa barnet. Barnet försvinner ju inte för att jag kastar ut karln. Mitt barn har ändå ett syskon ett blodsband som mitt barn har rätt till om dom båda vill. Man slipper inte undan, så hur löser man det på bästa sätt?
Skriker hysteriskt åt karln att dra åt helvette? Kastar ut honom, låter vårat barn få växa upp utan sin pappa? Jag kommer ju iaf bli tvungen att ha med honom att göra OCH ha en bra relation så att vår dotter får det bra, hon är så mycket viktigare än vad jag är, för mig. Det går inte att strutsa ner huvet i sanden för att man är arg, ledsen och besviken. Ångrar min man sig och vill leva med oss så är risken stor att han får 1 !!!! chans till. Allt går OM man vill , jag skulle vilja, TS kille kanske inte vill det vet vi inte.

6015973

Så fegt så typiskt när någon har så starka åsikter att du ska gömma dig bakom en anonym luva... Stå för dina åsikter om du ska vara så hätsk!

TS hur har det gått för dig?

Jag tror det måste vara värre för en kille att se tjejjens mage växa å så än om det är ombytt. Kan tänka mig det iaf.

Jag tror det är svårt att förlåta sig själv om man inte varit uppriktig mot sin sambo. Jag skulle aldrig ljuga, tog jag steget får jag stå för det. Jag har ingen rätt att ljuga mig till en annan människas kärlek. För det är ju det man gör isf, anser jag.
Jag hoppas detta löser sig till det bästa.

Jag har undrat så hur det gick men jag förstod nästan att du gjorde abort.
Jag hoppas du inte ångrar det valet. Det finns inget värre.

Däremot tycker jag synd om din sambo som inte får rätten att avgöra vilken människa han vill leva med. Jag tycker det är ett övergrepp att inte stå för det man gjort inför sin sambo när det är något han har rätt att ta ställning till.
Det låter inte som om du kommer att lära dig något av det som hänt.

Jag tycker man ska va överens hur man vill ha det å det angår ingen annan.
Men man ska inte välja åt sin partner..... jag ska va otrogen man jag vill inte att han ska va det så därför säger jag inget, eller för att jag inte står för det jag gör/gjort.

Personligen skulle jag aldrig klara av att komma hem å se min partner i ögonen UTAN att berätta vad jag gjort om jag varit otrogen. Det skulle bara va å säga som det är luta huvet fram å vänta in endera en förlåtelse eller ett yxhugg över nacken (bildligt talat). Inte förrän då skulle jag få "ro". Men man är olika....