• Anonym

    Min sambo kan inte diskutera våra problem

    Oj vad jag känner igen mig!

    Vi är inne på vårt 5:e år tillsammans och detta har börjat irritera mig något fruktansvärt på detta under senare tid. Att bli beskyld för att alltid beskylla är inte så kul i längden. Det känns som att han misstolkar med vilje och avslutar med självömkan för att slippa ta ansvar... 

    Är ni säkra på att detta beteende bottnar i enbart låg självkänsla? Kan det inte också vara ett väl invant undvikande eller rentav en diskussionsteknik? T ex samtalet övergår i beklaganden kring huruvida personen är en bra pappa eller inte istället för att handla om att personen ska tillbringa mer tid tillsammans med barnen. Resultat: kärnfrågan undviks/glöms bort och/eller personen ska bli peppad istället för skälld på etc... 

  • Anonym
    Anonym (gaaah!) skrev 2011-06-15 18:17:12 följande:
    Ja, visst är det jobbigt att inte kunna säga någonting utan att bli beskylld. Spånar för fullt över vad det kan grunda i, utöver dålig självkänsla. Konflikträdsla? Är han osäker- på sig själv, på mig, på oss? Svårt att ta kritik? Omogenhet? Hur ska man kunna diskutera det här problemet utan att han känner sig "attackerad"? Tänkte försöka prata med sambon ikväll.
    Hur gock det, pratade du med sambon? Om du lyckades få till en vuxen dialog så kom gärna med tips!
  • Anonym

    Samma här. Eller han vänder väl inte direkt taggarna utåt och blir arg. Antingen så svarar han knappt, eller så säger han att ha inte vet eller så suckar han uppgivet och säger typ "men vad till du jag ska gör då?" Det värsta är när han börjar greja med mobiel eller datorn. Då slutar det oftast med att jag blir arg som fan och lägger ner hela "diskussionen".

    Jag blir tokig och drar mig som fan för att ta upp sånt jag tycker att vi bör prata om just för att jag vet hur det kommer bli vilket ibland bidrar till ilska/frustration som jag inte riktigt kan hantera och kan då gå runt och vara lättirriterad och han förstår inte vad han har gjort för fel. Åh

  • Anonym
    Anonym (Och ännu en...) skrev 2011-06-15 09:51:38 följande:
    Jag är i exakt samma situation! Min sambo har ett delikat mansproblem (erektionsprobs)... som han vägrar att ta tag i.  Det är inte medicinskt utan det sitter i huvudet på honom. Jag kan inte nämna detta känsliga ämne utan att han går i försvar osv. Det går igen i andra saker också. 
    Jag antar att trådstartaren känner samma maktlöshet som jag? Jag vill ju att vi bara ska ha en nära och rak kommunikation utan stolthet och prestige så att vi ska kunna vara så lyckliga som det bara går. Men det görs ju inte av en part, båda måste ju vara med...

    Precis som 68an skriver så handlar även det här om hans dåliga självkänsla. Jag vet inte hur jag ska kunna prata med honom om det heller för så fort jag öppnar munnen då tycker han nu att jag mässar och alltid ska ha rätt, att allting bara är hans fel osv. SUCK...

    Jag har börjat att ge upp nu. Jag känner mer och mer att jag inte kan ta ansvar för att han inte vill eller vågar utvecklas. Och jag vill inte leva i en sådan här relation.

    Trådstartaren, har du funderat på parsamtal?
    Min man har även haft erektionsproblem (pga av några ex som retat honom för den lille, för att det gick för fort för honom, för att han inte fick den att stå länge och mer) när vi träffades var han så rädd att jag skulle dra på en gång så valde han att berätta på en gång för mig att han hade erektionsproblem och varför, varpå jag sa att det har inte med storleken att göra med, utan teknik och att man kan ha skönt utan ståfräs och att man måste ge tid för varandra att njuta osv. Efter det samtalet så har han erektion varenda dag och första året hade vi sex 9 ggr nästan dagligen. Nu har vi varit tillsammans i 4 år och har s och sex minst en gång om dagen!
    Jag kan bara säga till alla kvinnor: Ge faan i att kritisera männen om ni inte är nöjda med sexet och hans kön, det är mobbing och kränkande, byt karl istället då!
  • Anonym
    Anonym (Och ännu en...) skrev 2011-06-15 09:51:38 följande:
    Jag är i exakt samma situation! Min sambo har ett delikat mansproblem (erektionsprobs)... som han vägrar att ta tag i. 
    Många kvinnor har också problem med bristande sexlust.
  • Anonym

    Min man är likadan.
    Fast (kanske) värre.

    Han får utbrott och skriker att jag tycker att han är helt värdelös och bara dålig och skaffa någon annan eller dra då om jag inte duger. Alternativt: Jag hatar dig, jag orkar inte med dig mer, du kan dra, jag vill att du flyttar, jag vll göra slut. Om han är så jävla dålig får jag väl skaffa någon annan är en klassiker. Jag tror hans gapande är ett sätt att undvika konflikt, eller ännu hellre ett sätt att slippa se på sig själv och sitt eget agerande. För han reagerar väldigt ofta så om man pratar om kärnan i något i hans beteende. Då får han ett utbrott, springer ut, håller för öronen, lägger sig och sover, gör slut, sticker iväg i flera dagar, etc etc.

    Sedan när han lugnat ner sig slätar han över det hela med att han inte vill bråka, och kan vi inte låtsas som inget hänt och bara älska varandra. (så JA, han gör det för att undvika att prata om saker som han tycker är jobbiga, skrämmer han mig eller bryter ihop så slipper han prata.)

    Ska tillägga att han varit otrogen tidigare, gör absolut ingenting hemma eller med barnen, max kanske han torkar av ett bord eller tar bort sin egen tallrik.

    Jag anser att vi har massor att prata om. Han anser att jag ska accptera hur han är och vara kärleksfull.

  • Anonym
    ica skrev 2011-06-27 09:57:48 följande:
    Om hans föräldrar inte pratat om saker tycker han säkert att det är det naturliga. Att lära sig diskutera lugnt och sansar kräver träning.
    Det ligger något i det för min del (jag är ej ts). Han föräldrar har bråkat hela hans uppväxt.
  • Anonym
    ica skrev 2011-06-27 09:59:37 följande:
    Min svärmor med. Så det tog sin tid. Men nu funkar det.
    Hur har ni kommit till en punkt där det fungerar? För jag känner precis som TS att jag inte orkar med situationen. Det är svårt att orka vara kärleksfull och känna tillit osv när man känner att man inte lungt kan prata om vad som helst. Jag blir dessutom arg när han sätter igång sina raseriutbrott, och jag hatar mig själv när jag blir så arg. Jag har ungefär tjugo gånger mer tålamod om man jämför oss två, men det spelar ingen roll eftersom han får utbrott direkt.
Svar på tråden Min sambo kan inte diskutera våra problem