• Anonym (ledse­n)
    Äldre 20 Jun 12:10
    124241 visningar
    605 svar
    605
    124241

    Ångrar så en vaginal förlossning...

    Vet inte hur jag ska komma över dessa känslor- är ju inget jag kan ändra på i allafall. Min historia lite kort.
    Snittades planerat med första barnet pga sätesbjudning. Mådde kanon i efterförloppet och allt läkte fint. Var återställd både fysiskt och psykiskt på två veckor. Sedan blev jag gravid med mitt andra barn och det barnet låg rätt vilket ledde till en vaginal förlossning. Jag har hela tiden kännt att jag "vill inte föda vaginalt" och hade ett snittsamtal inplanerat men avbokade det eftersom alla övertygade mig om att att man mår mycket bättre efter en vaginal förlossning och man återhämtar sig så snabbt...
    Nåväl, barnet föddes (igångsättning, lång förlossning, stor blodförlust, sprack en del men ingen sfinkter). Till en början kändes väl allt bra och jag hade väl de normala "aldrig mer en vaginal förlossning" känslorna. Ont gjorde det ju också så förbannat, både när man skulle kissa, gå, stå, sitta mm. Och att bajsa var stört omöjligt. Efter ett par veckor märkte jag hur något buktade ut från vagina och gick till gynekologen. Lite mer försvagade slidväggar än normalt löd diagnosen. Knip du bara så ska nog allt bli bra om inte så återkom efter 6 månader för ny bedömning. Men, för mig personligen kom detta som en chock. Ingen hade någonsin talat om försvagade slidväggar och att det är relativt vanligt efter en vaginal förlossning. Nåväl tiden gick, jag knep och det blev inte bättre. Sedan kom skavet. Ett obeskrivligt skav när jag gick och böjde mig ner. Dessutom upptäckte jag en knappt existerande mellangård... Stog inte ut utan gick tillbaka till gyn och fick östrogenkräm att prova. Har blivit lite bättre, men det skaver fortfarande och jag känns så stoooor där nere. Även detta är ju normalt efter en vaginal förlossning. Så, kontentan är att jag känner mig så sjukt ledsen på hur jag upplever mitt underliv. Jag tycker det är så obehagligt att både gå och böja mig och vill helst bara ligga ner hela dagarna. Jag vill att det ska gå ett år så jag kan göra något åt min situation kirurgiskt- vet bara inte vad. Varför skaver det så fruktansvärt?? Är det pga kort mellangård? Slidväggarna som skaver mot varandra i mynningen? Eller ärret efter sutureringen?? Hur ska jag få detta år att gå? Känner mig så fruktansvärt lurad av alla som påstod att en vaginal förlossning är bättre. Gråter varje dag och önskar att jag kunde vrida klockan tillbaka. Varför är det ingen som talar om dessa "normala" åkommor efter en förlossning?? Har verkligen kvinnor det så här efteråt men inget säger?? Hur ska jag kunna gå vidare?

    Någon som känner igen sig? Jag vill ju inte missa ett helt år av min bebis, men just nu vill jag inte ens stiga upp på morgonen för skavet och den jobbigt känslan där nere är gräslig. Något samliv existerar inte och jag kan inte ens tänka tanken. Gynekologen frågade om graviditetsskydd, men jag bara tänkte att "herregud- jag kan inte ens tänka mig att ha sex- någonsin igen..."
    Är detta en vanlig reaktion efter en förlossning eller är jag "överkänslig"?
    Mår alla så finfint fysiskt efteråt som de vill ge sken av??

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-07-31 22:04
    Ok, dags för en liten uppdatering märker jag.
    Efter ett antal besök hos olika gyn kom jag ju till en specialist som konstaterade att mina muskler baktill var söndersprängda och att jag var för lite ihopsydd. Opererades den 16 april för en rekonstruktion av mellangården samt ett bakre framfall. Åt urinröret gjordes inget. Mina symtom har minskat men jag är fortfarande långt ifrån återställd. Känner mig mer ihop nu än tidigare, men urinröret buktar fortfarande fram i mynningen vilket orsakar ett obehag i mynningen, urinläckage samt obehag vid samlag. Vi har haft sex en gång sedan op (alltså snart fyra månader sedan) och det var ingen hit. Fick ta lokalbedövning och en massa glidslem innan för att det ens skulle vara möjligt.
    Väntar på nästa op som förhoppningsvis kommer att ske väldigt snart. Detta har varit den värsta tiden i mitt liv- den som skulle varit en av de bästa. Snittet var rena himmelriket och jag saknar verkligen mitt underliv. Min högsta önskan är att återigen vara oförlöst och att inte gå på alla myter om att man mår så mycket bättre efter en vaginalt förlossning. Den har förstört mitt liv som jag ser det. Sambon och jag bråkar ner och mer. Han förstår mig inte alls och jag hatar min kropp. Att inte kunna ta några promenader har lett till viktökning och ont i ryggen. Underlivsbesvären har lett till depression och en önskan om att livet stundtals skulle ta slut. Jag kan inte ens tänka mig att leva resten av mitt liv i denna kroppen....
    Märker genom denna tråd att det är många med mig som lider- hoppas ni blir återställda så pass att ni iaf kan leva ett normalt liv igen. Ett liv som inte är kantat av obehag vid varje steg man tar, varje gång man sätter sig, ens vid tanken på sex, fisar som man inte kan hålla in, urin som läcker mm mm.
    Jag vet inte hur länge jag står ut men jag hoppas jag kan nå någon iaf med min historia. Det ÄR inte allt att föda vaginalt. Tänk efter FÖRE vad du skulle kunna leva med efteråt- för då kan du inte ångra dig.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-03-17 21:03
    Uppdatering igen...

    Har med stor glädje uppmärksammat att förlossningsskador är alltmer aktualiserade och att förlossningsklinikerna runt om i landet börjar vakna. Däremot är det fortfarande väldigt tragiskt att så många fortfarande får kämpa oerhört mkt för att få den hjälp de förtjänar.

    Efter min operation den 16 april, då de åtgärdade min förlossningsskada (som tre andra "specialister" inte ens sett) så har jag gått igenom ytterligare en operation. Jag har gjort en TVT, en urininkontinensoperation vilket även den är en direkt följd av den vaginala förlossningen där mina vävnader runt urinröret slets sönder. Något som man ej kan rekonstruera.

    Fortfarande är jag inte återställd efter min sk normala förlossning och hade jag inte varit så envis och kämpat hade mina skador viftats bort och mitt underliv hade klassats som normalt efter en vaginal förlossning. Jag ryser av den ordet... För vad innebär normalt efter en vaginal förlossning?! Att mellangården är kortare än tidigare? Att mynningen är flikig och större än tidigare? Att man småläcker urin om man inte gör sina knipövningar varje dag? Att man tydligt ser slidväggarna i mynningen som bollar? Japp- allt det klassas faktiskt som normalt efter en vaginalförlossning. Att du inte kan använda tampong längre- ja, men stoppa in två då, eller använd binda istället. Om det skaver vid sex- använd glidslem då eller varför inte lokalbedövningssalva?

    Underlivet är mycket bättre än innan mina operationer men som sagt, jag känner av besvär varje dag och kommer göra för resten av mitt liv. Efter klimakteriet har jag ingen aning om hur det kommer gå- antaglien ett mer uttalat framfall (som väldigt många vaginalförlösta kvinnor får. Framfall är för närvarande den vanligaste gynekologiska operationen i Sverige).

    Jag önskar en valfrihet i hur man önskar föda sitt barn. Snitt eller vaginalt- båda sätten har sina för- resp nackdelar och det är endast den blivande mamman som ska avgöra vilka ev komplikationer hon vill stå ut med efteråt. Tror, och hoppas, allt detta är verklighet när/ om min dotter ska bli mamma.

  • Svar på tråden Ångrar så en vaginal förlossning...
  • Äldre 23 Sep 08:18
    #91
    Madja82 skrev 2011-09-23 00:22:33 följande:
    Jag fick gå hos kurator (obligatoriskt, åtminstone 2 tillfälle när man anmäler) Fortsatte gå i över 2 år. (sen kostade det pengar) Dock tyckte jag inte att det hjälpte nämnvärt, tvärtom drog jag ju upp samma sak om och om igen, och mådde lika dåligt var gång, (ångest /bröt ihop)

    Att träffa BM efteråt för genomgång av förlossningen och hennes agerande (hon betedde sig väldigt illa mot mig, kränkningar av olika slag) Var ett helvete även det.

    Jag klamrade mig fast vid anmälan (som senare ju inte gav något, då det var ord mot ord, en anmälan går då på journalen, som inte stämmer helt, och som sagt uppenbarligen får man i Sverige "tåla/räkna" men skador vid en vaginal förlossning,,,, det som inte dödar härdar,,

    Jag var ensamstående då, och det var positivt,,, jag hade 200% fokus på sonen. Han var den som fick mig att orka de 1a åren. Han var ju helt beroende av mig, och jag tänkte att han kan inte ha en mamma som mår dåligt. Han behövde MIG.

    som sagt vid graviditet 2 vägrade jag vaginalt. det stärkte mig mycket att få igenom ett snitt. att det senaste förlossningsminnet är ett POSITIVT PLANERAT SNITT.

    Jag engagerar mig mycket i dessa frågor /disskutioner här på FL. Det stärker mig att få berätta lite hur jag hade det, och försöka hjälpa och stötta andra.

    Den senaste planen är att utbilda mig till Doula. Att vara en andra hand åt kvinnan/paret och hjälpa dom att få en så positiv förlossning som möjligt. Att på bästa sätt förhindra en negativ upplevelse i den månen det går. att se till att ingen annan ska bli behandlad eller utstå det jag gick igenom.
    Åh tycker verkligen skitsynd om dig.

    Jag är oxå engegerad i de trådar som rör förlossningsrädsla o snitt, försöker verkligen peppa de som vill ha snitt me ninte vågar.. o försöker få de som ska frälsa till vag. till varje pris att förstå att även ett snitt kan vara en UNDERBAR upplevelse !!
    Ett barn ska jag ha när jag blir stor med smala ben o mjuka skor....
  • Äldre 23 Sep 08:29
    #92

    För barnet är det ingen skillnad på vaginal förlossning eller kejsarsnitt. För mamman däremot är det en ökad risk för komplikationer om man genomgår kejsarsnitt jämfört med vaginal förlossning. Även sjukhusvistelsen är förlängd efter kejsarsnitt.

  • Anonym (sfink­ter)
    Äldre 23 Sep 09:24
    #93

    Usch det låter inte roligt TS. Jag lider med dig. Jag har spruckit mycket vid båda mina förlossningar. Första partiell sfinkterruptur, andra klipp och NÄSTAN en ny ruptur. Båda gångerna har jag dock sytts väldigt noggrannt, första på operation, och andra av en duktig bm. Efter första barnet tyckte jag att underlivet kändes NÄSTAN som vanligt efter 1 år, och vårt sexliv blev faktiskt snarare bättre då än innan barnet. Första året hade jag problem ffa pga amningshormoner och sköra slemhinnor. Nu är andra barnet 6 månader, och slemhinnorna börjar bli mer som vanligt, trots att jag i princip helammar. Det jag har besvär vid sex av är ffa klippet, men även det blir bättre ju mer slemhinnorna återställer sig.

    Jag tror att ibland kan slutresultatet snarare bli bättre när man som jag fått en sfinkterruptur, eftersom de är måna om att den ska sys ihop ordentligt. Man kontrolleras också mycket mer noggrannt efteråt. Om man "bara" får en vanlig bristning, så kan nog inställningen lite vara att "det blir nog bra", och då kanske också man sys ihop lite slarvigt. Dessutom är det inte säkert att bristningar i själva vaginalväggen syns för ögat, så de kan ju missas.

    Jag är skiträdd för KS, så för mig kändes det bra med en till vaginal förlossning, även om jag var fruktansvärt rädd innan, och det krävdes mycket stöd av både Aurora och Spec-MVC för att jag skulle klara av det. På många sätt önskar jag att KS kändes bra för mig, det skulle vara enklare när jag nu har den här benägenheten att spricka så mycket. För vid båda mina förlossningar har det utövats perinealskydd för fullt. Jag spricker så mycket ändå, vilket har att göra med mina vävnader.

    Jag förstår att det känns jättejobbigt just nu, men det KAN faktiskt kännas mycket bättre när amningshormonerna börjar minska, och det är inte alls säkert att du måste SLUTA amma för att det ska bli bättre, utan det kan bli mycket bättre bara av att du minskar ner. Ge det lite tid, och försök att prata med din partner, även om det känns jobbigt.

  • Äldre 23 Sep 21:39
    #94
    Krixx skrev 2011-09-23 08:29:07 följande:
    För barnet är det ingen skillnad på vaginal förlossning eller kejsarsnitt. För mamman däremot är det en ökad risk för komplikationer om man genomgår kejsarsnitt jämfört med vaginal förlossning. Även sjukhusvistelsen är förlängd efter kejsarsnitt.
    För några år sedan sades det på TV4 Nyheterna att riken för infektioner i snittet och risken att bli inkontinent vid vaginal förlossning är lika stor.
    Det är betydligt lättare att i förebyggande ge en snittad mamma antibiotika, än vad det är att få en mamma som blivit inkontinent efter att fött vaginalt att bli återställd.

    Var finns källan på att vaginalt är skonsammare för mamman? I statistik som förs jämförs vaginalt med ALLA snitt (dvs planerade akuta och ur akuta/katastrofsnitt) Problemet är att vid akuta och ur akuta/katastrof snitt har komplikation (eller stor risk för komplikation) redan inträffat därav beslutet att göra ett akut snitt.
    Dessutom ökar sfinkterrupturerna

    Var finns statistiken på hur kvinnor har det/mår efter sina förlossningar? alla komplikationer från vaginala födslar håller vården tyst om. det är knappt att kvinnan får hjälp många gånger utan mycket tjat/övertalning.

    Och vilka men har kvinnor som blivit snittade?

     Och varför ska man stressa hem? Allt för många mammor har bråttom hem, och många gånger får de amningsproblematik, vilket kanske inte alls infunnit sig om de legat på BB någon/några dagar till.
    Kroppen behöver vila efter en graviditet och förlossning. Tänk att för inte så många år sedan var det obligatoriskt att mamma stannade 7 dagar, oavsett förlossningssätt.
    Storebror 051114, Lillasyster 100825
  • Äldre 23 Sep 23:03
    #95

    Jag har läst att i Sverige får 3 procent av dem som föder vaginalt bristningar av grad 3 eller 4, dvs allvarliga. I Finland är det bara 1 procent. Undrar varför?

  • Anonym (sanni­ngen)
    Äldre 23 Sep 23:38
    #96

    Har ALLTID velat göra det på det "naturliga sättet", och har inte känt mig överraskad av alla hemska berättelser man hört. Men fy vad hemskt det här låter! Aldrig har någon berättat det här för mig?
    Jag känner mig lurad och förd bakom ljuset av alla vänner, familj som gått igenom detta men som inte nämnt det här alls?! Gråter
    Nä, när det är dags för mig så ska jag ha planerat KS. JAG VÄGRAR NÅGOT ANNAT! Man borde få välja själv och kostnads/tidsmässigt borde det inte bli dyrare med KS.
    Tack för att du startade den här tråden så man får veta sanningen, även om den inte alltid är en dans på rosor. Jag förstår ju att alla inte drabbas så här hårt som berättelserna som finns i den här tråden.. Men det är inget jag vill utsätta mig för när man har ett val. Och jag är frisk, ung och fräsch Flört så ett snitt bör inte vara något komplicerat ingrepp på mig om det inte stöter på något på vägen.

    TACK!

  • Äldre 24 Sep 00:09
    #97
    straw2008 skrev 2011-09-23 08:18:00 följande:
    Åh tycker verkligen skitsynd om dig.

    Jag är oxå engegerad i de trådar som rör förlossningsrädsla o snitt, försöker verkligen peppa de som vill ha snitt me ninte vågar.. o försöker få de som ska frälsa till vag. till varje pris att förstå att även ett snitt kan vara en UNDERBAR upplevelse !!
    Var finns GILLA knappen när man behöver den??
    Storebror 051114, Lillasyster 100825
  • Anonym
    Äldre 24 Sep 01:24
    #98

    Jag är gravid igen och tänker föda "normalt"..
    Allvarligt, jag håller med alla om hur hemskt det är och bla,bla bla!
    Men herregud! Varför tror ni vi är gjorda på detta sätt?
    Jo för att vi ska kunna föda fram våra barn vaginalt!!
    Det finns liksom en biologisk förklaring till det!

    Skaffa inga barn, om ni ska vara så jävla gnälliga för hur underlivet kommer ser ut och hur ont ni kommer ha!
    Det får man för tusan räkna med känns det som! 

    Tänk om kejsarsnitt inte hade funnits då??
    Vilken himla tur att det gör det i dom fall det verkligen behövs.
    Jag kan förstå förslossningsräddslor osv. Men seriöst, att föda är ingen dans på rosor! 

  • Äldre 24 Sep 07:13
    #99

    Vi är inte "gjorda" för någon vaginal förlossning, det är bs ärligt talat. Vi är gjorda för att tänka (stora hjärnor) och gå upprätt (starka bäckenbottenmuskler). De svåra förlossningarna är en tråkig biverkning av detta.

    Naturen nöjer sig med att arten kan fortplanta sig, den skiter i hur individen mår efteråt. I primitiva samhällen dör var tredje vuxen kvinna i barnsängskomplikationer. Så kom inte med det där skitsnacket om att vi är gjorda för det här.

  • Äldre 24 Sep 08:05

    Anonym: Tyvärr är det många läkare som resonerar som du. Har du fått barn och fått någon komplikation efterråt- skyll dig själv.
    Varför ska man acceptera ett skadat underliv för att man fött barn? Uppenbarligen har du inte fått några skador efter dina förlossningar. Att vara öm och ha ont i någon månad är normalt men inte framfall, inkontinens eller kroniska smärtor.
    Jag blir verkligen upprörd när jag läser ditt inlägg!

Svar på tråden Ångrar så en vaginal förlossning...