• Anonym (ledse­n)
    Äldre 20 Jun 12:10
    124246 visningar
    605 svar
    605
    124246

    Ångrar så en vaginal förlossning...

    Vet inte hur jag ska komma över dessa känslor- är ju inget jag kan ändra på i allafall. Min historia lite kort.
    Snittades planerat med första barnet pga sätesbjudning. Mådde kanon i efterförloppet och allt läkte fint. Var återställd både fysiskt och psykiskt på två veckor. Sedan blev jag gravid med mitt andra barn och det barnet låg rätt vilket ledde till en vaginal förlossning. Jag har hela tiden kännt att jag "vill inte föda vaginalt" och hade ett snittsamtal inplanerat men avbokade det eftersom alla övertygade mig om att att man mår mycket bättre efter en vaginal förlossning och man återhämtar sig så snabbt...
    Nåväl, barnet föddes (igångsättning, lång förlossning, stor blodförlust, sprack en del men ingen sfinkter). Till en början kändes väl allt bra och jag hade väl de normala "aldrig mer en vaginal förlossning" känslorna. Ont gjorde det ju också så förbannat, både när man skulle kissa, gå, stå, sitta mm. Och att bajsa var stört omöjligt. Efter ett par veckor märkte jag hur något buktade ut från vagina och gick till gynekologen. Lite mer försvagade slidväggar än normalt löd diagnosen. Knip du bara så ska nog allt bli bra om inte så återkom efter 6 månader för ny bedömning. Men, för mig personligen kom detta som en chock. Ingen hade någonsin talat om försvagade slidväggar och att det är relativt vanligt efter en vaginal förlossning. Nåväl tiden gick, jag knep och det blev inte bättre. Sedan kom skavet. Ett obeskrivligt skav när jag gick och böjde mig ner. Dessutom upptäckte jag en knappt existerande mellangård... Stog inte ut utan gick tillbaka till gyn och fick östrogenkräm att prova. Har blivit lite bättre, men det skaver fortfarande och jag känns så stoooor där nere. Även detta är ju normalt efter en vaginal förlossning. Så, kontentan är att jag känner mig så sjukt ledsen på hur jag upplever mitt underliv. Jag tycker det är så obehagligt att både gå och böja mig och vill helst bara ligga ner hela dagarna. Jag vill att det ska gå ett år så jag kan göra något åt min situation kirurgiskt- vet bara inte vad. Varför skaver det så fruktansvärt?? Är det pga kort mellangård? Slidväggarna som skaver mot varandra i mynningen? Eller ärret efter sutureringen?? Hur ska jag få detta år att gå? Känner mig så fruktansvärt lurad av alla som påstod att en vaginal förlossning är bättre. Gråter varje dag och önskar att jag kunde vrida klockan tillbaka. Varför är det ingen som talar om dessa "normala" åkommor efter en förlossning?? Har verkligen kvinnor det så här efteråt men inget säger?? Hur ska jag kunna gå vidare?

    Någon som känner igen sig? Jag vill ju inte missa ett helt år av min bebis, men just nu vill jag inte ens stiga upp på morgonen för skavet och den jobbigt känslan där nere är gräslig. Något samliv existerar inte och jag kan inte ens tänka tanken. Gynekologen frågade om graviditetsskydd, men jag bara tänkte att "herregud- jag kan inte ens tänka mig att ha sex- någonsin igen..."
    Är detta en vanlig reaktion efter en förlossning eller är jag "överkänslig"?
    Mår alla så finfint fysiskt efteråt som de vill ge sken av??

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-07-31 22:04
    Ok, dags för en liten uppdatering märker jag.
    Efter ett antal besök hos olika gyn kom jag ju till en specialist som konstaterade att mina muskler baktill var söndersprängda och att jag var för lite ihopsydd. Opererades den 16 april för en rekonstruktion av mellangården samt ett bakre framfall. Åt urinröret gjordes inget. Mina symtom har minskat men jag är fortfarande långt ifrån återställd. Känner mig mer ihop nu än tidigare, men urinröret buktar fortfarande fram i mynningen vilket orsakar ett obehag i mynningen, urinläckage samt obehag vid samlag. Vi har haft sex en gång sedan op (alltså snart fyra månader sedan) och det var ingen hit. Fick ta lokalbedövning och en massa glidslem innan för att det ens skulle vara möjligt.
    Väntar på nästa op som förhoppningsvis kommer att ske väldigt snart. Detta har varit den värsta tiden i mitt liv- den som skulle varit en av de bästa. Snittet var rena himmelriket och jag saknar verkligen mitt underliv. Min högsta önskan är att återigen vara oförlöst och att inte gå på alla myter om att man mår så mycket bättre efter en vaginalt förlossning. Den har förstört mitt liv som jag ser det. Sambon och jag bråkar ner och mer. Han förstår mig inte alls och jag hatar min kropp. Att inte kunna ta några promenader har lett till viktökning och ont i ryggen. Underlivsbesvären har lett till depression och en önskan om att livet stundtals skulle ta slut. Jag kan inte ens tänka mig att leva resten av mitt liv i denna kroppen....
    Märker genom denna tråd att det är många med mig som lider- hoppas ni blir återställda så pass att ni iaf kan leva ett normalt liv igen. Ett liv som inte är kantat av obehag vid varje steg man tar, varje gång man sätter sig, ens vid tanken på sex, fisar som man inte kan hålla in, urin som läcker mm mm.
    Jag vet inte hur länge jag står ut men jag hoppas jag kan nå någon iaf med min historia. Det ÄR inte allt att föda vaginalt. Tänk efter FÖRE vad du skulle kunna leva med efteråt- för då kan du inte ångra dig.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-03-17 21:03
    Uppdatering igen...

    Har med stor glädje uppmärksammat att förlossningsskador är alltmer aktualiserade och att förlossningsklinikerna runt om i landet börjar vakna. Däremot är det fortfarande väldigt tragiskt att så många fortfarande får kämpa oerhört mkt för att få den hjälp de förtjänar.

    Efter min operation den 16 april, då de åtgärdade min förlossningsskada (som tre andra "specialister" inte ens sett) så har jag gått igenom ytterligare en operation. Jag har gjort en TVT, en urininkontinensoperation vilket även den är en direkt följd av den vaginala förlossningen där mina vävnader runt urinröret slets sönder. Något som man ej kan rekonstruera.

    Fortfarande är jag inte återställd efter min sk normala förlossning och hade jag inte varit så envis och kämpat hade mina skador viftats bort och mitt underliv hade klassats som normalt efter en vaginal förlossning. Jag ryser av den ordet... För vad innebär normalt efter en vaginal förlossning?! Att mellangården är kortare än tidigare? Att mynningen är flikig och större än tidigare? Att man småläcker urin om man inte gör sina knipövningar varje dag? Att man tydligt ser slidväggarna i mynningen som bollar? Japp- allt det klassas faktiskt som normalt efter en vaginalförlossning. Att du inte kan använda tampong längre- ja, men stoppa in två då, eller använd binda istället. Om det skaver vid sex- använd glidslem då eller varför inte lokalbedövningssalva?

    Underlivet är mycket bättre än innan mina operationer men som sagt, jag känner av besvär varje dag och kommer göra för resten av mitt liv. Efter klimakteriet har jag ingen aning om hur det kommer gå- antaglien ett mer uttalat framfall (som väldigt många vaginalförlösta kvinnor får. Framfall är för närvarande den vanligaste gynekologiska operationen i Sverige).

    Jag önskar en valfrihet i hur man önskar föda sitt barn. Snitt eller vaginalt- båda sätten har sina för- resp nackdelar och det är endast den blivande mamman som ska avgöra vilka ev komplikationer hon vill stå ut med efteråt. Tror, och hoppas, allt detta är verklighet när/ om min dotter ska bli mamma.

  • Svar på tråden Ångrar så en vaginal förlossning...
  • Anonym
    Äldre 20 Jun 12:54
    #21
    Anonym skrev 2011-06-20 12:47:31 följande:
    förstår hur du känner...

    min första förlossning var lång(flera dagar med värkar non stop) jobbig påfrestande och hon vart utdragen med sugklocka och klipp.. jag var traumatiserad... 1 år efter var jag förlossnings deprimerad.. men fysiskt läkte jag snabbt.

    och det tog mig ytterligare 5 år att våga föda igen..
    och alla "övertalade" att nummer 2 går så mycket bättre. man mår ju bättre, snitt är sååå farligt.

    så vart planerat igångsatt pga av mina tidigare upplevelser.. trots att jag egentligen ville ha snitt..

    denna förlossning var lång för att vara en andra förlossning, och den var mer smärtsam och jag hade dödsångest rakt igenom. den var fruktansvärd! fick stygn för hårt åtdragna efter klippet och fick halta mig lidandes upp till sjukhuset för att kunna ta bort dom. åkte på urinvägs infektion.. hade avslag i 3 månader.. fick hemorrojder så jag inte kunde gå på toa... fick gå på pencillin i 1 månad och under den perioden var det värre blödde varje gång vid toan och grät.. fick även problem med svankotan (står inget om en bruten i journalen) men nu e det 5 månader sen och jag har problem att sitta, gå långa sträckor, ha jeans är omöjligt!  och sex i början var fruktansvärrt! kände mig slapp och hade ingen känsel trots knipande för kung och fosterland.. nu går väl sexet bättre men eftersom jag vart sydd konstigt har jag ett ställe som gör ont varje gång och vävnaden är hård. men slappheten är inte lika längre, och känseln är mer tillbaka..

    men min kropp känns totalt paj.. tog mig 3 månader att bara ha ork att gå till affären.. vilket är 400meter bort... 

    tydligen är såna här men helt "okej" och sånt man får räkna med när man föder vaginalt. jag är besviken!
    Usch, man ska inte behöva leva så
  • Äldre 20 Jun 12:57
    #22

    Anonym: Nu blev jag intresserad. Jag har också lite svårt att hålla tätt pga förslappade slidväggar. Hjälpte ringen? Vilka hjälpmedel fick du av sjukgymnasten?

  • Äldre 20 Jun 13:12
    #23

    Jag känner också igen mig i TS. Blev akutsnittad med första och återhämtade mig på två veckor fysiskt (kändes det som).
    Andra ville jag föda vaginalt för som ni också hört skulle vara ännu bättre.
    Jag sprack jättemycket, sfinkterruptur, blodförlust, stort åderbråck som gjorde jätteont i flera månader.
    Jag blev också besviken . Det blev inte alls som jag hoppats.
    Nu har jag också försvagad slidvägg men "lider" inte av det, det är bara obehagligt. Operation blir i så fall aktuellt när jag är klar med barnafödandet.

    Nu efter åtta månader jag jag iaf börjat tänka på sex men inte utövat nåt än.
    Jag kniper och kniper men upplever inte att jag blir starkare ...?

  • Anonym (bitte­r)
    Äldre 20 Jun 18:59
    #24

    Jag förstår helt din besvikelse ts. Jag kan ju (precis som alla andra) bara tala för mig själv eftersom en förlossningsupplevelse är så otroligt individuell. Dock är det vissa saker som slår mig när jag tänker på hur man brukar beskriva vaginala förlossningar och ks. Vid en vaginal förlossning är det alltid själva födelsen som står i centrum, vid alla förberedande samtal, kursen (tex profylax) eller i böcker. Allt handlar om att klara av smärtan under förlossningen antingen genom "naturliga" metoder som att lära sig andas rätt eller dyka in värkarna, eller att ta reda på vilka smärtlindringar det finns (EDA, kvaddlar, lustgas etc). Men det är INGEN som pratar om någon smärta efteråt, verkligen ingen. När barnet är ute är det över sägs det, möjligen med undantag av moderkakan och några stygn (som man knappt märker eftersom man är så upptagen av att titta på sitt bedårande underverk). Återhämtningstiden är så kort så kort, ett halvt dygn enligt de läkare som brukar uttala sig i frågan. Sedan är det bara att åka hem och återgå till sitt vanliga liv typ.
    Vid ett ks däremot då är det inte mycket prat om själva födelsen utan då får man minsann höra att det är ju ingen enkel utväg, man har visserligen inte ont under snittet men ojoj vad ont man får efteråt sägs det. Flera veckor kan det ta att bli återställd och inte får man lyfta heller och de tär ju jättejobbigt.

    Min första förlossning var vaginal och döm om min förvåning när jag insåg att det verkligen inte var över bara för att ungen var ute, nä det var då  helvetet började med smärta som ingen brydde sig om, toalettsvårigheter, obehag som varade i månader. Tyngdkänslan i underlivet gjorde det till en plåga att gå en enkel promenad på några hundra meter, men det är ju helt normal fick man höra sedan.

    Min andra förlossning var ett ks, och jag var verkligen inställd på att det skulle bli riktigt jobbigt efteråt, men det var ingeting i jämförelse med hur det var efter den vaginala. Inom en vecka var jag HELT, och jag menar det verkligen, HELT återställd. Kände mig precis som vanligt. Kunde sitta, stå och gå utan smärta. Det var som ett mirakel.

    Som jag skrev i början så vet jag såklart att alla upplever det olika, jag hade otur vid min vaginala förlossning och det är ovanligt att få så ont som jag hade, visst. Men även om det är vanligt så så jäkla ovanligt som barnmorskor och läkare vill få det till är det faktiskt INTE. Varje dag i Sverige är det  ÅTTA kvinnor som drabbas av en sfinkerruptur, VARJE DAG. Men dem och alla andra som har kvarstående besvär struntar vården i för det är sådant man får leva med som kvinna (ja så känns det iaf). Och ja jag vet att man kan få bestående besvär efter ett ks också men man borde helt klart få större möjlighet att välja och få betydligt mer opartisk information om sitt val.

    Så nästa gång ni läser en tråd som haldlar om att komma över förlossningsrädsla , märl hur alla råd handlar om hur personen ska klara själva förlossningen och ingenting om hur man ska klara sig efteråt (för det är det ingen som bryr sig om).
     

  • Äldre 20 Jun 19:13
    #25

    Kunde inte sagt de bättre själv än den som är över mig. Håller med fullt ut!

  • Anonym (bitte­r)
    Äldre 20 Jun 19:26
    #26
    Angelica8912: Tack! Jag har svårt att få ur mig allt jag känner, men ibland måste man ju försöka. Tycker verkligen vi har en förvriden syn på det här med förlossningar där vi försöker passa in alla kvinnor i samma mall (där en vaginal förlossning alltid är bäst). Vården borde verkligen bli bättre på att se till varje enskild kvinnas behov istället.
  • Äldre 20 Jun 21:52
    #27

    Anonym (bitter): Vilka problem hade du efter den vaginala förlossningen? Vilka toalettbesvär? Obehag? Tyngdkänsla mm. Gick det över av sig själv efter ett X antal månader??

  • Anonym
    Äldre 20 Jun 23:11
    #28

    bitter - bra skrivet! jag e oxå pisst att samhället döljer allt som händer EFTER förlossningen. det får man i värsta fall uppleva själv. men man får inte veta nåt innan...

  • Äldre 20 Jun 23:18
    #29

    Åååååå jag vet precis hur det känns...o man ser verkligen ingen ljusning ....men rätt va det är så är det plötsligt normalt igen. Knip knipnkniiiip det känns som om det inte hjälper men det gör det. Kände mig totalt uppgiven ett par veckor efter förlossningen. Äcklig o obekväm o deppig över att mitt sexliv aldrig skulle bli normalt. En äcklig va klump som stack ut o skavde..Nu ett år senare är jag precis som jag ska, ingen läskig bulle som ploppar ut o inget skav. Osäker på när det blev bättre, det gick nog så succesivt...ge inte upp det kommer bli så bra så bra ..stackare, jag vet verkligen hur du känner dig, därför kändes det så viktigt att förklara detta. Hade heller aldrig hört talas om det innan. Tråkigt att tjejer inte oratar mer om sånt här. Lycka till!!!

  • Äldre 20 Jun 23:23
    #30

    Skavet beror till stor del på att slemhinnorna är torra - efter en förlossning är man i ett sorts fusk-klimakterium utan östrogen (det är särskilt tydligt om man ammar). Prova apotekets intimsalva/kräm, den är otroligt skön att använda, lägger sig som en hinna utanpå slemhinnorna. Ta på den efter toabesök. Och jag säger som så många andra - fortsätt knipa och bryt inte ihop förrän året har gått och du har fått tillbaka dina vanliga hormoner igen, och läkt ordentligt!!


    Krupke, we've got problems of our own!
Svar på tråden Ångrar så en vaginal förlossning...