• Anonym (ledsen)

    Ångrar så en vaginal förlossning...

    Vet inte hur jag ska komma över dessa känslor- är ju inget jag kan ändra på i allafall. Min historia lite kort.
    Snittades planerat med första barnet pga sätesbjudning. Mådde kanon i efterförloppet och allt läkte fint. Var återställd både fysiskt och psykiskt på två veckor. Sedan blev jag gravid med mitt andra barn och det barnet låg rätt vilket ledde till en vaginal förlossning. Jag har hela tiden kännt att jag "vill inte föda vaginalt" och hade ett snittsamtal inplanerat men avbokade det eftersom alla övertygade mig om att att man mår mycket bättre efter en vaginal förlossning och man återhämtar sig så snabbt...
    Nåväl, barnet föddes (igångsättning, lång förlossning, stor blodförlust, sprack en del men ingen sfinkter). Till en början kändes väl allt bra och jag hade väl de normala "aldrig mer en vaginal förlossning" känslorna. Ont gjorde det ju också så förbannat, både när man skulle kissa, gå, stå, sitta mm. Och att bajsa var stört omöjligt. Efter ett par veckor märkte jag hur något buktade ut från vagina och gick till gynekologen. Lite mer försvagade slidväggar än normalt löd diagnosen. Knip du bara så ska nog allt bli bra om inte så återkom efter 6 månader för ny bedömning. Men, för mig personligen kom detta som en chock. Ingen hade någonsin talat om försvagade slidväggar och att det är relativt vanligt efter en vaginal förlossning. Nåväl tiden gick, jag knep och det blev inte bättre. Sedan kom skavet. Ett obeskrivligt skav när jag gick och böjde mig ner. Dessutom upptäckte jag en knappt existerande mellangård... Stog inte ut utan gick tillbaka till gyn och fick östrogenkräm att prova. Har blivit lite bättre, men det skaver fortfarande och jag känns så stoooor där nere. Även detta är ju normalt efter en vaginal förlossning. Så, kontentan är att jag känner mig så sjukt ledsen på hur jag upplever mitt underliv. Jag tycker det är så obehagligt att både gå och böja mig och vill helst bara ligga ner hela dagarna. Jag vill att det ska gå ett år så jag kan göra något åt min situation kirurgiskt- vet bara inte vad. Varför skaver det så fruktansvärt?? Är det pga kort mellangård? Slidväggarna som skaver mot varandra i mynningen? Eller ärret efter sutureringen?? Hur ska jag få detta år att gå? Känner mig så fruktansvärt lurad av alla som påstod att en vaginal förlossning är bättre. Gråter varje dag och önskar att jag kunde vrida klockan tillbaka. Varför är det ingen som talar om dessa "normala" åkommor efter en förlossning?? Har verkligen kvinnor det så här efteråt men inget säger?? Hur ska jag kunna gå vidare?

    Någon som känner igen sig? Jag vill ju inte missa ett helt år av min bebis, men just nu vill jag inte ens stiga upp på morgonen för skavet och den jobbigt känslan där nere är gräslig. Något samliv existerar inte och jag kan inte ens tänka tanken. Gynekologen frågade om graviditetsskydd, men jag bara tänkte att "herregud- jag kan inte ens tänka mig att ha sex- någonsin igen..."
    Är detta en vanlig reaktion efter en förlossning eller är jag "överkänslig"?
    Mår alla så finfint fysiskt efteråt som de vill ge sken av??

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-07-31 22:04
    Ok, dags för en liten uppdatering märker jag.
    Efter ett antal besök hos olika gyn kom jag ju till en specialist som konstaterade att mina muskler baktill var söndersprängda och att jag var för lite ihopsydd. Opererades den 16 april för en rekonstruktion av mellangården samt ett bakre framfall. Åt urinröret gjordes inget. Mina symtom har minskat men jag är fortfarande långt ifrån återställd. Känner mig mer ihop nu än tidigare, men urinröret buktar fortfarande fram i mynningen vilket orsakar ett obehag i mynningen, urinläckage samt obehag vid samlag. Vi har haft sex en gång sedan op (alltså snart fyra månader sedan) och det var ingen hit. Fick ta lokalbedövning och en massa glidslem innan för att det ens skulle vara möjligt.
    Väntar på nästa op som förhoppningsvis kommer att ske väldigt snart. Detta har varit den värsta tiden i mitt liv- den som skulle varit en av de bästa. Snittet var rena himmelriket och jag saknar verkligen mitt underliv. Min högsta önskan är att återigen vara oförlöst och att inte gå på alla myter om att man mår så mycket bättre efter en vaginalt förlossning. Den har förstört mitt liv som jag ser det. Sambon och jag bråkar ner och mer. Han förstår mig inte alls och jag hatar min kropp. Att inte kunna ta några promenader har lett till viktökning och ont i ryggen. Underlivsbesvären har lett till depression och en önskan om att livet stundtals skulle ta slut. Jag kan inte ens tänka mig att leva resten av mitt liv i denna kroppen....
    Märker genom denna tråd att det är många med mig som lider- hoppas ni blir återställda så pass att ni iaf kan leva ett normalt liv igen. Ett liv som inte är kantat av obehag vid varje steg man tar, varje gång man sätter sig, ens vid tanken på sex, fisar som man inte kan hålla in, urin som läcker mm mm.
    Jag vet inte hur länge jag står ut men jag hoppas jag kan nå någon iaf med min historia. Det ÄR inte allt att föda vaginalt. Tänk efter FÖRE vad du skulle kunna leva med efteråt- för då kan du inte ångra dig.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-03-17 21:03
    Uppdatering igen...

    Har med stor glädje uppmärksammat att förlossningsskador är alltmer aktualiserade och att förlossningsklinikerna runt om i landet börjar vakna. Däremot är det fortfarande väldigt tragiskt att så många fortfarande får kämpa oerhört mkt för att få den hjälp de förtjänar.

    Efter min operation den 16 april, då de åtgärdade min förlossningsskada (som tre andra "specialister" inte ens sett) så har jag gått igenom ytterligare en operation. Jag har gjort en TVT, en urininkontinensoperation vilket även den är en direkt följd av den vaginala förlossningen där mina vävnader runt urinröret slets sönder. Något som man ej kan rekonstruera.

    Fortfarande är jag inte återställd efter min sk normala förlossning och hade jag inte varit så envis och kämpat hade mina skador viftats bort och mitt underliv hade klassats som normalt efter en vaginal förlossning. Jag ryser av den ordet... För vad innebär normalt efter en vaginal förlossning?! Att mellangården är kortare än tidigare? Att mynningen är flikig och större än tidigare? Att man småläcker urin om man inte gör sina knipövningar varje dag? Att man tydligt ser slidväggarna i mynningen som bollar? Japp- allt det klassas faktiskt som normalt efter en vaginalförlossning. Att du inte kan använda tampong längre- ja, men stoppa in två då, eller använd binda istället. Om det skaver vid sex- använd glidslem då eller varför inte lokalbedövningssalva?

    Underlivet är mycket bättre än innan mina operationer men som sagt, jag känner av besvär varje dag och kommer göra för resten av mitt liv. Efter klimakteriet har jag ingen aning om hur det kommer gå- antaglien ett mer uttalat framfall (som väldigt många vaginalförlösta kvinnor får. Framfall är för närvarande den vanligaste gynekologiska operationen i Sverige).

    Jag önskar en valfrihet i hur man önskar föda sitt barn. Snitt eller vaginalt- båda sätten har sina för- resp nackdelar och det är endast den blivande mamman som ska avgöra vilka ev komplikationer hon vill stå ut med efteråt. Tror, och hoppas, allt detta är verklighet när/ om min dotter ska bli mamma.

  • Svar på tråden Ångrar så en vaginal förlossning...
  • Anonym

    Födde mitt andra barn för 1 år och 8 månader sen (första barnets förlossning startade 10 veckor för tidigt pga strörtblödning, fick åka ur akut med ambulans till sjukan,där de söv ner mig och akutsnittade mig och plockade ut bebisen) Andra förlossningen gick snabbt, 45 minuter från första krystvärk tills bebisen var ute. Jag sprack inte men hade ont i underlivet när jag gick på toa och böjde mig ner, blödde kraftigt i ca 2 veckor.

    Hur mår du psykiskt? Det kan vara sen förlossningsdeprisson blandat med smärta i underlivet. Tycker du ska boka tid hos en kurator/psykolog och en gynekolog/barnmorska. Och ge dig inte, du har rätt att få hjälp!

  • Anonym
    Anonym skrev 2011-07-11 11:44:23 följande:
    Jag tycker att BM gav information som lät som att det var jag själv som kunde påverka om/hur mycket man skulle spricka. Knipa och smörja in med olja tex. Nu i efterhand har jag läst att det är ju tvärtom, det är personalen på förlossningen som kan påverka om kvinnan ska få bristningar eller inte. Det finns speciella rutiner att följa för att förhindra bristningar men de används bara på vissa BB här i Sverige. Det tycker jag är märkligt. I Finland används de på alla BB.
    Allra mest beror det på mammans vävnadskvalité i underlivet. Är de sega och töjbara eller svullna och strama. Sen beror det på hur snabbt barnet framföds. För snabbt/för långsamt kan ge mer bristning är lagom - dvs stretcha vävnaderna tillräckligt mycket utan stas/blodbrist. I tredje hand barnmorskans stöttning av perineum under framdrivningen. Den finska metoden är inte bättre/sämre än någon annan (möjligtvis mer obehaglig, eftersom långfingerknogen ska in i mammans ändtarm för att att trycka fram babyns haka). De använder den metoden för att det är den som lärs ut mest och vanligast i praxis i Finland.
  • Anonym

    Och visst stöttas det på svenska förlossningsavdelningar, men skulle tippa på att den svenska metoden är vanligast, dvs stötta med nedre del av handflata mot perineum för att inte babyns huvud ska skjuta ut för snabbt.

  • Anonym (ledsen)
    Anonym (ledsen) skrev 2011-07-19 09:07:24 följande:
    Fick barn för nästan 4 månader sedan. På pappret tror jag att det var en ganska normal förlossning men jag sprack mkt. Ingen sfinkterruptur dock som tur är. Barnmorskan på förlossningen sa att det kommer göra ont första veckan men det läker snabbt. Känner mg också helt överkörd efter förlssningen då jag skrev att jag inte ville bli undersökt av student men det var de ingen som tog hänsyn till och jag orkade inte säga emot.

    Tog 3 veckor för mig att kunna gå sträckor på 50-100 meter. Kunde inte vända mig i sängen på ca 3 veckor. Var först efter ca 6 veckor jag klarade av att gå utan smärta och det bara var obehaget kvar. Känner mig fortfarande inte bra och har ont i ffa en brisning fortfarande. Har haft 2 turer till kvinnokliniken för att det inte läkt som det skulle. Känns inte som någon tar mig på allvar.

    Förstår inte hur jag någonsin ska klara av att ha sex igen. Tycker det är jobbigt med närhet till och med och klarar knappt av när min sambo kramar mig.

    Är så ledsen och tänker på detta dagligen och har svårt att hålla gråten borta. Är så glad över min bebis och skulle gärna få fler barn men vill absolut inte gå igenom detta igen.
    Låter precis som jag! Har du också framfall??
    Anonym skrev 2011-07-19 12:48:33 följande:
    Har alltid tagit in vatten och antar att jag fortfarande gör det. Vet faktiskt inte.

    Jag mådde bra inom några veckor från förlossningen. Stygnen kliade en del innan de lossnade och även ärret. Det hjälpte om jag smorde in det med olja. Om något är jag tightare nu än innan även om BM sa på efterkontrollen att hon inte trodde att de sytt ihop för mycket. Sex är inte helt skönt. Tror att det är en kombination av sköra slämhinnor pga amningen och att ärret är lite stelt. BM sa att hon trodde att ärret skulle mjuka upp sig inom 6 mån.

    Jämför jag med hur de som fick kejsarsnitt mådde så mådde jag jättebra!
    Vad bra att du mådde så pass bra efter din förlossning. Jag mådde bättre efter snittet...
    Anonym skrev 2011-07-19 13:03:44 följande:
    Födde mitt andra barn för 1 år och 8 månader sen (första barnets förlossning startade 10 veckor för tidigt pga strörtblödning, fick åka ur akut med ambulans till sjukan,där de söv ner mig och akutsnittade mig och plockade ut bebisen) Andra förlossningen gick snabbt, 45 minuter från första krystvärk tills bebisen var ute. Jag sprack inte men hade ont i underlivet när jag gick på toa och böjde mig ner, blödde kraftigt i ca 2 veckor.

    Hur mår du psykiskt? Det kan vara sen förlossningsdeprisson blandat med smärta i underlivet. Tycker du ska boka tid hos en kurator/psykolog och en gynekolog/barnmorska. Och ge dig inte, du har rätt att få hjälp!
    Det tär helt klart på psyket också såklart. De dagar som jag inte har så mycket besvär mår jag hur bra som helst för att nästa dag åka ner i mörkret igen. Tror inte det är en depression inblandad eftersom jag mår så himla bra de dagar jag inte känner så mkt obehag från underlivet. Idag har varit en svart dag...

    Ska tillbaka till gyn när det gått 6 månader för en ny bedömning. Känns som om hela underlivet flyttat ner en trappa. Urinröret buktar ut och gör det svårt att kontrollera urinen riktigt. Det skaver mot det hela tiden vilket gör att jag känner mig kissnödig och det gör ont. Är så trött på att ha ont...
  • Anonym (SAMMA HÄR)

    Jag skulle jättegärna vilja veta hur detta går för dig nu, verkar det förbättras? Jag har liknande problem som du, hela underlivet är helt raserat och jag känner mig fruktansvärt ledsen och uppgiven om jag ska behöva leva med detta handikapp. Ingenting har "ramlat" utanför själva slidan, men liksom hålet är jättestort och vidgat och i öppningen finns den omtalade "bollen". När jag ligger ner på rygg eller mage o känner med fingrarna är underlivet som ett öppet "gap", man kan liksom stoppa in flera fingrar och "vifta runt" utan att något tar i. Innan min VF var det trångt för mig bara av att föra upp ett finger eller tampong. Mellangården är flera cm kortare än förut. Blev sydd lite här o där: inte så jättemycket 8 stygn sammanlagt i mellangården, yttre o inte blygdläppar, en del av klitoris och även en "reva" inuti som gjorde fruktansvärt ont i flera flera veckor, var sängliggandes, kunde ej gå utanför huset, stå eller sitta på 3 veckor.

    Sexlivet är helt kört känns det som... vi försökte och försökte och försökte i 6månader och nu har vi gett upp, har ej rört varandra på 3månader. Jag är så slapp så att jag inte känner nästan nånting vid sex (vi hade inga problem med sexlivet innan) och han känner ju inte heller nåt. Har slutat knipa oxå för d känns helt meningslöst, märker ingen skillnad på den slappa muskulaturen, endast på ökad känslighet när jag knipit som en galning säkert 200 knipningar om dagen. Är 28år, är mitt sexliv slut nu? Jag är så himla deprimerad, gråter varje dag.

    Har bokat tid hos Gyn men hur ska de kunna hjälpa mig? Verkar ju som om man får "räkna med" sånt här om man väljer o skaffa barn.

  • Anonym
    Anonym (SAMMA HÄR) skrev 2011-09-19 00:24:27 följande:
    Jag skulle jättegärna vilja veta hur detta går för dig nu, verkar det förbättras? Jag har liknande problem som du, hela underlivet är helt raserat och jag känner mig fruktansvärt ledsen och uppgiven om jag ska behöva leva med detta handikapp. Ingenting har "ramlat" utanför själva slidan, men liksom hålet är jättestort och vidgat och i öppningen finns den omtalade "bollen". När jag ligger ner på rygg eller mage o känner med fingrarna är underlivet som ett öppet "gap", man kan liksom stoppa in flera fingrar och "vifta runt" utan att något tar i. Innan min VF var det trångt för mig bara av att föra upp ett finger eller tampong. Mellangården är flera cm kortare än förut. Blev sydd lite här o där: inte så jättemycket 8 stygn sammanlagt i mellangården, yttre o inte blygdläppar, en del av klitoris och även en "reva" inuti som gjorde fruktansvärt ont i flera flera veckor, var sängliggandes, kunde ej gå utanför huset, stå eller sitta på 3 veckor.

    Sexlivet är helt kört känns det som... vi försökte och försökte och försökte i 6månader och nu har vi gett upp, har ej rört varandra på 3månader. Jag är så slapp så att jag inte känner nästan nånting vid sex (vi hade inga problem med sexlivet innan) och han känner ju inte heller nåt. Har slutat knipa oxå för d känns helt meningslöst, märker ingen skillnad på den slappa muskulaturen, endast på ökad känslighet när jag knipit som en galning säkert 200 knipningar om dagen. Är 28år, är mitt sexliv slut nu? Jag är så himla deprimerad, gråter varje dag.

    Har bokat tid hos Gyn men hur ska de kunna hjälpa mig? Verkar ju som om man får "räkna med" sånt här om man väljer o skaffa barn.
    hej jag vet hur det känns!!!

    efter förlossningen kände inte jag heller nåt... även 6 månader efter kändes det inte detsamma.. har oxå haft mycket problem efter pga  slapp muskelatur.. tex analinkontinens och faktiskt problem att ens göra nummer två..

    MEN köpte knipkulor för ca 3 månader sen, i början gled dom in utan problem kände dom inte ens.. och kändes otäckt att gå med dom, men nu tränar jag med dom lite varje dag kanske mellan 20 min-flera timmar och efter 3 månader med detta känns sexlivet mycket bättre. lite tightare, lite bättre knip. nu är det såpass bra att jag känner mig "nöjd". men kommer fortsätta tills det känns perfekt!
    pröva du oxå!
    dock verkar det inte hjälpa inkontinensen, men att få ett bättre sexliv känns det helt värt det!  
  • Anonym
    Anonym skrev 2011-09-19 09:08:52 följande:
    hej jag vet hur det känns!!!

    efter förlossningen kände inte jag heller nåt... även 6 månader efter kändes det inte detsamma.. har oxå haft mycket problem efter pga  slapp muskelatur.. tex analinkontinens och faktiskt problem att ens göra nummer två..

    MEN köpte knipkulor för ca 3 månader sen, i början gled dom in utan problem kände dom inte ens.. och kändes otäckt att gå med dom, men nu tränar jag med dom lite varje dag kanske mellan 20 min-flera timmar och efter 3 månader med detta känns sexlivet mycket bättre. lite tightare, lite bättre knip. nu är det såpass bra att jag känner mig "nöjd". men kommer fortsätta tills det känns perfekt!
    pröva du oxå!
    dock verkar det inte hjälpa inkontinensen, men att få ett bättre sexliv känns det helt värt det!  
    Hej.

    Jag har också problem med muskulaturen. Jag kniper hela dagarna men kan inte hålla gaser ordentligt. Verkar inte som det hjälper med knipövningar heller. Har funderat på att skaffa såna där kulor oxå.

    Jag tror att min slutmuskeln skadades vid förlossningen utan att det upptäcktes. Fick en stor bristning som tog över en timme att sy och eftersom jag inte fick någon ordentlig bedövning kände jag ju att hon sydde ända bak vid ändtarmen. Har iaf bokat tid hos en gynekolog som jag tror är bra för att få det undersökt. Det kan behövas undersökas med ultraljud för att se om muskeln är skadad.

    Rekommenderar att du gör det också för jag har läst att man kan få mer problem flera år senare. Usch, inte kul att fisa och prutta hela tiden!

    Men vad fint att du har haft nytta av kulorna! :)
  • Anonym (SAMMA HÄR)

    tilläggas bör kanske också att när jag är ute och går får jag luft upp i muffen, känns som en stor obehaglig luftbubbla som går att pressa ut om jag böjer mig fram o tar i... dock åker det in luft igen när jag rätar på mig. jag måste se helt knäpp ut när jag går omkring o skruvar på mig på stan... hade jätteproblem att göra nr2 den första månaden, nu är det nästan helt vanligt förutom ca en gång i veckan då jag (känsliga läsare varnas) kämpar o kämpar med att få ut bajset och det till sist hamnar i "öppningen" och stannar där... det enda som funkar då att att plocka ut det med händerna och duschstrålen. det är ju helt förjävligt o behöva gräva ut sitt eget bajs???? jag var jätterädd under min graviditet att få bestående skador och gick på massa samtal hos läkare samt barnmorska o psykolog. alla lugnade mig o sa "kvinnor har fött barn i alla tider", "ibland får man bristningar men man känner dem oftast inte och de sys ihop igen så du har inget att oroa dig för". de pratade även om hur jobbigt det är med kejsarsnitt samt hur mycket bättre det är med VF för både barn o förälder.

    jag förstår ju att dom inte skyltar med att hela vaginan ofta kollapsar efter barnafödande på tex profylaxkurser för att inte skrämma folk som redan e rädda. men om jag hade vetat om detta hade jag aldrig någonsin skaffat barn.

    själva förlossningen var ju över på 12 timmar, det var inget problem, gjorde såklart svinont men jag tyckte ändå den i efterhand var en positiv upplevelse. när BM efteråt skulle sy o höll på o känna efter gjorde det fruktansvärt ont även fast jag fick bedövning, jag är inte speciellt gråtmild av mig men när hon pillade mig därnere låg jag o skakade i hela kroppen och skrek högt (sånt gör jag ALDRIG, har brutit ben o dylikt tidigare o brukar kunna "bita ihop").

    jag fick ju ingen sfinkterruptur eller vad det heter, och ändå känns det såhär hemskt.
    men om man tränar muffen en timme dagligen i resten av sitt liv kan man alltså leva normalt? fram tills man e 50 o allt rasar in igen? usch vad jag är neggo nu men jag kan inte låtsas för mig själv att allt är okej när jag känner såhär.

    stora skräcken nu är att jag får träffa en oförstående Gyn som klappar en på huvet o säger "men det ser ju så fint ut, gå hem o njut av din bebis, vi har inga resurser till förlossningsskador, se så iväg med dig"

  • Anonym (ledsen)
    Anonym (SAMMA HÄR) skrev 2011-09-19 00:24:27 följande:
    Jag skulle jättegärna vilja veta hur detta går för dig nu, verkar det förbättras? Jag har liknande problem som du, hela underlivet är helt raserat och jag känner mig fruktansvärt ledsen och uppgiven om jag ska behöva leva med detta handikapp. Ingenting har "ramlat" utanför själva slidan, men liksom hålet är jättestort och vidgat och i öppningen finns den omtalade "bollen". När jag ligger ner på rygg eller mage o känner med fingrarna är underlivet som ett öppet "gap", man kan liksom stoppa in flera fingrar och "vifta runt" utan att något tar i. Innan min VF var det trångt för mig bara av att föra upp ett finger eller tampong. Mellangården är flera cm kortare än förut. Blev sydd lite här o där: inte så jättemycket 8 stygn sammanlagt i mellangården, yttre o inte blygdläppar, en del av klitoris och även en "reva" inuti som gjorde fruktansvärt ont i flera flera veckor, var sängliggandes, kunde ej gå utanför huset, stå eller sitta på 3 veckor.

    Sexlivet är helt kört känns det som... vi försökte och försökte och försökte i 6månader och nu har vi gett upp, har ej rört varandra på 3månader. Jag är så slapp så att jag inte känner nästan nånting vid sex (vi hade inga problem med sexlivet innan) och han känner ju inte heller nåt. Har slutat knipa oxå för d känns helt meningslöst, märker ingen skillnad på den slappa muskulaturen, endast på ökad känslighet när jag knipit som en galning säkert 200 knipningar om dagen. Är 28år, är mitt sexliv slut nu? Jag är så himla deprimerad, gråter varje dag.

    Har bokat tid hos Gyn men hur ska de kunna hjälpa mig? Verkar ju som om man får "räkna med" sånt här om man väljer o skaffa barn.
    Anonym (SAMMA HÄR):

    Uppdatering från mig igen. Det har nu gått 5 månader sedan förlossningen och det känns snarare sämre än bättre. Vissa dagar gör det riktigt ont. Som en generell ömhet i hela muffen och det spänner som om innanmätet vill pluppa ut. Känner jag efter är det spänt men jag kan liksom inte lokalisera någon speciell punkt som gör ont. Suck... Känner mig nästan alltid kissnödig trots att jag kan tömma blåsan ordentligt (uppkollat). Värst är det när jag precis varit på toaletten och torkat mig. Gör ont att kissa också (har inte urinvägsinfektion- utan det känns mer som ett sår inne i urinröret. Gör mer ont om jag kissar fort).
    När jag sätter mig kommer det en skvätt urin...

    Jag är vid och stor i öppningen på bredden men trång inuti. Slidväggarna ligger an emot varandra. Känns som om jag går ihop på mitten men är vidare i kanterna. Försöker knipa så ofta jag kan, men jag har inget bra knip Har en remiss till en uroterapeut som jag väntar på kallalse ifrån.

    Gråter i stort sett varje dag och hatar mitt underliv, smärtan och hur det har blivit. Vi har inte ens försökt ha sex. Skulle inte göra ont då, men eftersom jag fullständigt har panik över mitt underliv känner jag ingen lust. Dessutom ammar jag ju fortfarande och hur skönt är det då?? (även med massor av glidmedel).

    Tar också in luft som jag manuellt måste trycka ut. Ffa tar jag in luft när jag böjer mig lite framåt eller reser mig från toalettstolen, men inte när jag sitter på huk (?!?!).

    Skaver så in i norden när jag böjer mig och jag känner även av det när jag går. Därför går jag inte i onödan utan ligger mest och så ofta jag kan. Känner dåligt samvete för min 2,5 åring hemma som nästan varje dag ser mig gråta och tappa humöret Är INTE en bra mamma nu men vet inte hur jag ska bli bättre...

    HUR ska man få tiden att gå??

    Försöker få i bebisen smakportioner och gröt men det funkar så där. Vill sluta amma så fort som möjligt för att mina hormoner ska normaliseras. Gyn gör ju INGENTING innan man slutat amma.

    Var hos en annan gynekolog för två veckor sedan. En som skulle vara bra- trodde jag... Först satt jag och förklarade mina symtom och grät som en gris. Sedan tittade han och tyckte nog jag hade överdrivit något alldeles för det enda han sa att; det ser inte så illa. Det har läkt fint. Ja, du har ett framfall bak men främre slidväggen ser fin ut. Det är nog den bakre väggen som tränger ner när du står upp...

    Hallå!!! När jag står upp ser jag främre OCH bakre väggen- är helt säker. När jag puttar upp det främre får jag ont i urinblåsan. När jag tittar så SER jag ju att det sitter ihop med urinröret. Tror läkare att vi är dumma i huvudet? Och som sagt, något knip hade jag ju inte alls (trots att jag knipit som en blå i 5 månader)- men NEJ, musklerna kan inte ha gått sönder. Nej då... Jag skriver en remiss till en uroterapeut så får du hjälp om hur du ska knipa...

    Livet är skit och jag vet inte hur jag ska få hjälp.
    Hade jag vetat detta hade jag ALDRIG fött vaginalt- det är SKIT (för min kropp). Man kan ALDRIG säga att man mår bättre efter en VF kontra snitt- det vet man aldrig förrän efteråt (och då är det för sent).

    Hur kul liv har jag nu? Får ångest på morgonen för att det är ännu en dag att slå ihjäl innan kvällen kommer och jag får lägga mig ner... Får ångest på kvällen när jag ska somna för jag är så himla orolig att jag kommer få leva med detta i resten av mitt liv- och det klarar jag inte. Får ångest över att mitt förhållande kommer ta slut då jag inte har en så förstående sambo. Han tror att gyn fixar allt- men vissa blir faktiskt inte bra igen.

    Vet att jag inte ska måla f-n på väggen, men har mått så taskigt sedan förlossningen nu och jag är trött på att ha ont, trött på att inte kunna gå, sitta, stå eller ens vända mig i sängen utan att jag känner obehag från mitt underliv, trött på att inte kunna bada med min äldsta, springa efter henne när hon ska lära sig cykla, inte ha ork att vara den mamma jag vill kunna vara.

    Livet är skit...
  • Ramborg

    Jag blir så förihelvetes förbannad över att dom förtiger sånt här från MVC. Det är väl för att dom inte vill att folk ska kräva kejsarsnitt antar jag...

Svar på tråden Ångrar så en vaginal förlossning...