Lillebror..

Det är nog inte fel forum. Finns nog flera i din sits...tyvärr.

Beklagar sorgen, måste vara fruktansvärt!

Hände det nyligen?

Hej du och tack för ditt svar.. Min lillebror valde att lämna oss alla den 2 januari och jag känner mig så tom.. tom på ord å så tom i allt.. jag vet inte hur jag ska vända livet uppåt igen..
varför glömmer alla så lätt..Jag sitter i min ensamhet och gråter..
Min kille vill att jag ska vara glad jämt,  men de går inte.. min lillebror var så varm om  mitt hjärta, och vi delade ju allt. och mina barn älskade honom.. han betydde så mycket så att inte ens ord räcker..

Beklagar sorgen. Vad jobbigt att ingen vill prata om det, det är bra att du inte vill glömma utan vill prata om det, det är nog bättre för dig. Jag förlorade min son (han dog i min mage när jag var i 42:a veckan) och mina föräldrar, framförallt min pappa, vill inte prata om det. Jag tycker att det är jätte jobbigt och det känns lite grann som att han bara vill glömma och gå vidare. Jag kan inte förstå hur de kan vilja göra så även om de aldrig fick tärffa och lära känna min son så är det ju ändå deras barnbarn. Tycker det verkar ännu konstigare att ingen i din familj vill prata om din bror han var ju ändå en del av era liv i 17 år... Om du inte redan får hjälp av en kurator så tycker jag att du ska se till att du får det, kontakta din husläkarmottagning så kan de säkert hjälpa dig. Du gör helt rätt i att försöka bearbeta det för även om srogen och saknade alltid kommer att finnas där så kommer det inte bli bättre av att man försöker glömma det, det kan snarare bli tvärt om.
Än en gång, beklagar sorgen! 

Åh, jag beklagar sorgen och hoppas att du får stöttning här om ingen annan vill dela din sorg eller lyssna. Här är vi nog mer i samma sits som du av olika anledningar. Har inte dina föräldrar förståelse för hur du mår om inte dina syskon har det? Ditt sorgarbete kan ju ingen "snabba" på utan du måste få sörja så som du gör och man kan inte vara glad jämt så klart, men förhoppningsvis blir det lite lättare med tiden. Din förlust är ju relativt ny trots allt. Jag förlorade min son (som blev ca 2 månader) i april i år och sörjer på mitt sätt, vilket är annorlunda mot min mans sätt (pappan) och långt ifrån klart känner jag. Det är bara så det får vara helt enkelt.

Tröstkramar till dig!

jag beklagar din sorg så djupt, att ingen vill prata om de måste kännas fruktansvärt.
jag beklagar verkligen..

Jag vill inget hellre än att någon ska prata om min lillebror.Man vet inte riktigt vart man ska börja.. jag vill inget hellre än att han ska finnas hos oss.. jag pratade med min husläkare, men han bara log och sa att de blir bättre.. Jag fattade inget, skulle han inte hjälpa mig.??. Jag förlorade ju min bästa vän och min älskade bror som jag levt med i 17 år..
jag fattade inte varför han ville lämna oss.. min syster som ringde och berättade att han var död.. vill inte prata om de.. varför? han är ju vår lillebror..
jag har tappat sån ork, känner mig så ledsen att alla runt mig lämnade mig nu när jag sörjer.. varför hjälper ingen mig nu när jag har förlorat min älskade lillebror..

Det låter ju jätte konstigt att husläkaren sa så han borde ju förstå att det inte är så lätt att bara gå vidare själv, utan hjälp och utan någon att prata med. Jag vet att det är tufft men KRÄV att få prata med en kurator, mår du fortfarande så dåligt efter ett halvår så behöver du verkligen få prata med någon risken är ju annars att du hamnar i en deprission (om du inte redan har gjort det). Synd att din familj inte vill prata om det och att även din sambo verkar vara lite "avig", har du ingen alls att prata med så är det ju ännu viktigare att du får komma till en kurator och prata med.
Jag har i alla fall min sambo som jag kan prata med, vi har ju varit med om det bägge två, sen pratar jag en del med min syster om det också och det känns så skönt att ändå ha någon att prata med även om det är jobbigt när min pappa byter samtalsämne varje gång jag nämner Noa. 

dom verkar tro att sorgen bara ska försvinna.. men den kommer ju aldrig försvinna om dom bara struntar i att han existerat.. jag förstår inte varför dom väljer att vända sig bort när man nämner honom.. vi har en ganska brokig bakrun, jag kan tänka mig att mycke av de gjorde honom ledsen.. Han var alltid som min storebror, såg efter mig och brydde sig så mycke.. han ville ändra på allt som hänt, men han kunde ju inte det.. jag saknar och älskar hon så.mycke.

eryops: Ja min husläkare som alltid varit så bra, gjorde mig så ledsen.. jag blev så sårad.. trots att jag satt och grät så sa han.inge mera.. jag är så ledsen, mitt hjärta är inte längre helt. Jag gör allt för att inte dom runt mig ska tycka att jag är en belastning, man kan säga att jag sörjer i smyg, när jag är ensam sitter jag ofta och gråter.. min sambo blir så arg på mig när jag är ledsen och jag vill ju inte såra honom genom att jag är ledsen ofta. jag vet att den 2 juli har de gått ett halvår, men jag kan inte söuta gråta och inte sluta undra varför han valde att ta sitt liv.. jag har ingen att prata med, så tack ni som skriver.. de värmer mitt hjärta.