Vårt barn vill tillbaka

...eller så testar er dotter er kärlek till henne.
Jag menar att när det blir en konflikt, som resulterar i ex uteblivet fredagsmys kanske barnen vill testa sina föräldrar, "ska jag stanna här, älskar ni mig etc" trots att man blir oense och det bekräftade ni genom ert svar till henne. För många av våra adopterade barn är det inte självklart att man får stanna någonstans en längre tid,  tvärtom har de flesta barnen en erfarenhet av att bli bortvalda och lämnade både av bioföräldrar, barnhem och fosterfamiljer, det tar tid, för en del, att våga lita på sina föräldrar, inget konstigt alls om man tänker på vad de har för erfarenheter av livet.... 

PS: Bara för att missförstånd inte ska ske....jag skriver inte att ni överhuvudtaget har menat, sagt mm att ni ska lämna er dotter, eller inte älskar henne, eller att man inte ska få ha konflikter, sätta gränser för att barnet är adopterat 

Det kommer du säkert få höra igen..och det är inte så mkt menat med det.
För mej va det ngt som jag tog till när jag va arg och mamma inte lyssnade på mitt skrik. Då va såna kommentarer det som tog hårdast. Jag ville oooofta tbx, jag sa jag bara va till låns, att de inte älskade mej lika mkt som de älskade min bror som är bio osv... MEN innerst inne visste jag ju att de gjorde det. Så ta det inte så allvarligt även om det så klart sårar. Här skriker min 7 åring att hon hatar mej ibland, det är lika jobbigt det ;)

Mina barn har aldrig sagt det, tvärt om om den stora har gjort något dumt och hon ser att vi blir arga så säger hon "Men nu älskar ni väl inte mig längre, jag kan lika gärna dö!?". Hon vill istället få vår kärlek bekräftad om och om igen. Det är också lite jobbigt, för som förälder blir man osäker på om man visar sin kärlek tillräckligt, (vilket vi naturligtvis gör om man tänker logiskt, med den känslomässiga biten är ju inte alltid logisk). I vissa åldrar är ungarna riktigt jobbiga. De gör allt precis tvärt emot och man blir arg (vilket så klart är befogat) men det gäller att lägga band på sig och inte bli för arg. Buset måste glömmas snabbt och man måste sätta ord på varför det blev fel och förklara varför man inte skall göra så igen på ett för barnet förståligt sätt och dra ett absolut sträck över det hela. Att verkligen glömma! Och att när de gör något bra, så ofta som det bara går, lyfta upp dem i knäet och titta på dem och tala till dem och berätta hur stolt man är över dem och hur mycket man älskar dem så det där med ögonkontakten och talandet inte bara blir när det är något fel som har hänt. Att prata med varandra är bra. En 5½ årig är en ganska liten en fortfarande och det är nog inte helt OK att dra in fredagsmys även om det blivit heltokigt tidgare. Men jag förstår hur ni tänker. Det är något jag skulle kunna göra när barnen blir lite äldre. Gränser är dock bra att sätta och det är ramarna som ger tryggheten.Men det är inte säkert att ert barn även om han/hon verkar väldigt begåvat ändå riktigt förstår det där med verkan och konsekvens i detta fallet. Kanske är fredagsmys än viktigare att göra när allt tidigare gått väldigt fel, så att banden stärks till varandra. Jag förstår att du inte vill höra det du fick höra fler gånger. Det känns inte bra, även om man som adoptivförälder förväntar sig få höra det någon gång, men jag tror att det är viktigt at tala om de känslorna öppet. Jag har tvärt emot pratat med dottern om att sådana känslor kan smyga sig på och att skolkamrater som inte vet bättre kan säga saker om att vi inte skulle vara hennes riktiga mamma och pappa, men som sagt på något sätt har reaktionen blivit tvärt om. "Jag vill inte ha någon annan mamma än dig" " Jag älskar bara dig mamma"  kan hon säga och bli blöt i ögonen, (och jag också)  men då hjälper det alltid att tala om hur mycket vi har längtat efter henne och hur vi älskade henne från första stund vi fick se första fotot av henne. Berättelsen om hur vi fick henne vill hon höra om och om igen. Men hon är ialla fall beredd på klumpiga kommentarer.

Jag tror att det är helt normalt för barn att säga så när de blir arga. När jag var liten sa jag att jag "ville ha en ny mamma" och att "jag ville flytta" - och jag är inte adopterad Min systers barn som är biologiska har vid tillfälle sagt liknande saker de med. Som blivande adoptivmamma är jag helt inställd på att jag kommer att kunna få kommentarer som denna, jag tror att man måste se det som en del i barnets utvecklingsprocess och inte bli för rätt utan stå kvar på liknande sätt som många här beskrivit. VIsst kan det även röra sig om testning av kärlek som Tufselina skriver. Fredagsmyset håller jag dock helt med Solstjärnan om. Det är alldeles för hårt att dra in på och ger ju även barnet "osund makt" på så sätt att hans/hennes beteende kan leda till att man ställer in en aktivitet för hela familjen.

alla barn vet vilka knappar dom ska trycka på hos sina föräldrar vare sig de är biologiska eller inte. Bli inte ledsen, utan förklara istället att han inte kan flytta tillbaka till sin kinamma utan får nöja sig med sin svensk mamma som är hans mamma punkt slut! Jag är själv adopterad ;)

Ni får ursäkta och detta är säkert helt off topic. Men varför prata om en annan mamma överhuvudtaget? Jag har aldrig förstått den biten utan anser att barn bara blir förvirrade av att det skulle finnas ngn annan mamma än den som finns här.

Stackars barn

Kim: Jag tror också det är viktigt att man berättar om den första mamman eller hur man nu kallar henne, alla adopterade barn har ju en biologisk mamma, första mamma. Vår son är 5 år nu, i början pratade vi om hur vi fick varandra i Vietnam när han var bebis och att vi åkte flygplan till Sverige. Det pratade vi om en hel del då och då - på hans villkor. Sedan lade vi till lite mer och mer detaljer såsom att han bott på barnhem, vi tittar på filmen när vi fick honom från barnhemmet och han frågade då, var är det där någonstans och då blev det ju läge att berätta att han bodde där innan vi hämtade honom. Allt blir mer och mer naturligt att lägga in mer och mer information på hans nivå. Han mår inte dåligt av det och far inte illa. Nu frågade han för ett tag sedan varför han var på barnhem och varför han inte legat i min mage som hans lillasyster gjort. Och då svarade jag att han låg i sin första mammas mage och att jag blev hans mamma när vi hämtade honom på barnhemmet. Han har tagit till sig informationen, om han har förstått det ännu vet jag inte och det kommer säkert komma en hel del frågor då och då men det är viktigt att ta detta här och nu eller när han vill i hans takt utifrån hans frågor. Det har inte gjort honom förvirrad eller traumatiserad, han måste ju få veta någon gång och vi tycker det är viktigt att ta det så tidigt som möjligt på det enklaste sättet så det inte blir så dramatiskt. Så gjorde mina föräldrar med mig och det har aldrig varit konstigt. Jag vet att jag tyckte det var jobbigt när de titulerade biomamman som min första mamma eller att de använde ordet mamma för henne, för mig var hon ingen mamma bara för att hon fött mig utan jag har alltid bara haft en mamma och det är min a-mamma. Men det är individuellt så klart och jag tror inte vår son kommer tycka det är så så därför kallar vi henne för första mamma eller biologiska mamma. Vi har förklarat att hon inte kunde ta hand om honom och hon älskade honom så mycket att hon såg till att han skulle få en annan mamma (och pappa).

Tillägg till inlägget ovan: Jag har hört om a-föräldrar som dukar fram en extra tallrik vid måltiden till biomamman, DET känns verkligen som att förvirra barnet och kan skapa skuldkänslor och hur viktig del hon ska/behöver vara för barnet, helt annan sak om det är barnet självt som känner att man vill ha det så, själv skulle jag aldrig drömma att göra så.

vår bio son sa en rolig grej i sommar, som inte var så kul just då! Han är sju år och har veta hela sitt liv att det blir inga syskon från mammas mage utan vi ska åka till ett annat land och få ett syskon.
I sommar bröt han ihop och sa:
Jag vill inte ha ett brunt syskon!
Jag blev förkrossad och tänkte - Hjälp är det fel det vi gör! Kommer det bli svårt för ett brunt barn att komma hit? osv.
Jag gick till maken och berättade vad sonen sagt.
 Maken sa helt lugnt:
Andra barn vill inte ha en syster eller bror. Något måste de väl protestera med.
Det kändes så skönt att höra det.
Ett par veckor senare var vi på kräftskiva, en annan gäst undrade om det var vår son och om det var fler på väg? Nej, sa jag. Då vrålar sonen från andra sidan bordet:
Men mamma, den som är brun då?