Så trött på dejting-träsket (här kan vi ösa lite skit på nätdejting)

Alltså fy satan vad jag är less nu!

Varit singel i 2 år. Träffat lite killar under singeltiden, främst har det "bara" varit sex. Gick med på en dejtingsite igen för ett par månader sedan, eftersom jag fått för mig att jag är "redo" för något riktigt, och vill testa om det går att hitta där.

Träffade en kille för ungefär 2 månader sedan, som det gick "bra" med. Jag kände iofs att han inte riiiktigt var min typ, men jag ville testa i alla fall. Vi sågs några gånger (kanske 5 eller så), sov med varandra och hade (tyvärr) sex. Jag tänkte att jag skulle ge det ett par träffar till för att se hur det skulle kännas, eftersom jag var lite osäker. Men.. plötsligt bara tvärslutar han höra av sig. Eller, slutar svara när jag hör av mig. Bara puts väck totalborta! Jag vet inte om han har dött, eller bara träffat någon annan/inte vill ses mer och inte vågade säga det. Jag blev halvt galen i alla fall! När ilskan (och det ledsna) lagt sig så fick jag kontakt med en annan kille. Äldre och med två barn. Jag är 22 och utan barn.
 Han började skriva och visa intresse, jag sa ganska tydligt att jag inte tänkt träffa någon med barn (been there done that), men han var så pass intressant ändå, och han föreslog att vi skulle träffas, vilket vi gjorde.

Kändes kanon att ses första gången. Vi tog en långpromenad och pratade jättebra med varandra. Bytte nummer och sågs igen. En mysig kväll som avslutades med te hemma hos honom, och "råkade" bli några kyssar i soffan innan jag åkte hem.

Haft en del telefonkontakt, både sms och samtal. Häromdagen hade vi tredje daten (känns som att vi träffats MYCKET mer). Hemma hos honom, jag blev kvar över natten. Vi satt och pratade lääänge på balkongen, tog en promenad, och kunde väl sedan inte låta bli varandra. Hade sex på kvällen, natten och morgonen. Duschade tillsammans och hade mer sex. Tog oss ut på en promenad innan jag var tvungen att åka.

Under kvällen pratade han mycket om hur han kände och tänker (vilket han gör rätt mycket) . Han sa saker som att det känns rätt med mig, att han tycker om att vara med mig och blabla. Vi sa båda att det är lite läskigt att träffa någon "igen", men som sagt, att det känns bra.

Jag messade efteråt och skrev typ "tack för en mysig kväll/natt/morgon" osv, och han svarade. Ett normalt trevligt svar liksom.

Sedan blev det tyst. Jag skickade ett mess utan att få svar. Ett par dagar gick (3 kanske), och jag skrev idag att "om man väljer att ha sex med någon så kan man faktiskt bemöda sig med att skicka ett sms sedan..". Jag var väldigt tydlig på vår date, med att jag tidigare har känt mig "utnyttjad", och att jag INTE är ute efter att bara ligga. Han var fullt medveten om det. Han bad om ursäkt för att han inte hört av sig, skrev långa haranger om det ena efter det andra. Bl.a. "Jag vet dock inte vad jag vill, men jag vill gärna ses igen". Jag sa att jag ju heller inte vet vad jag vill, men vi bokade i alla fall in en ny träff om ett par dagar.

FAN JAG HATAR DET HÄR! Måste det vara så här att dejta? Varför träffar JAG aldrig någon som det bara säger PANG med, och så är det vi? Haha. Fan också! Nu känns det som att han ska träffa mig för att "avgöra" liksom... Hmm... Jag är så känslig och blev ledsen över att han inte hörde av sig, det känns som ett så tydligt tecken på att han inte är intresserad. Nu känner jag att det kanske är skitsamma, att vi inte behöver ses mer. Det känns nästan som att nästa date borde sluta med att vi bestämmer att vi inte ska ses mer, bara för att slippa mer smärta. Orka inte hålla på och ha känslor mer, orkar inte vänta på att han ska höra av sig, orkar inte vara så jävla ovetandes om hur allt ska bli.

Jag VET att vi bara har träffats tre gånger, det är inte det. Vet inte vad jag vill med det här inlägget heller, mest vräka ur mig skiten, haha. Jävla skitdejtande vad det känns komplicerat!! Blir det inget nu (vilket jag har NOLL aning om), så skiter jag i det här ett tag. Då får det vara slutdejtat, tills Mr Right dyker upp! Hur han nu ska kunna göra det om jag inte vill dejta, haha.            

Kram till alla er (tror inte att någon orkar sig igenom min mastodont-text, men ändå)!  

Men jag har ju gjort klart för honom att jag inte bara vill ligga, och han vill ses igen? Kan man inte ge det en chans? Vi ska ta en promenad.. Jag tycker faktiskt inte att han är en sådan särskilt stor idiot, i jämförelse med andra killar jag träffat :D. Han är 36.

Ja, fast jag blir ju inte KÄR i alla jag träffar på nätet! Och jag önskar att jag INTE var en sån känslomänniska, som bara känner, känner, känner, analyserar, känner efter lite mer, analyserar, grubblar och så vidare i all oändlighet. Jag FÖRSÖKER verkligen att "äh, det är kul att bara dejta,blir det något så blir det...", men jag har så otroligt svårt för det. Jag har sagt så om min senaste date, att "äsch, den här gången tar jag det lugnt, det som händer det händer.." Men uppenbarligen är det inte riktigt så, eftersom det gjorde så ont när han inte hörde av sig.

Har snarare haft "problem" med att jag har extremt svårt för att "blotta" mig, har jättesvårt för att dela med mig av mig själv "på riktigt". Har svårt att lita på någon.

Men visst går jag för snabbt fram i min egen värld. Det gör jag även om jag inte gillar killen så jättemycket, av någon anledning. Och visst kan jag ha svårt att ha koll på vad jag sänder ut för signaler, och jag har svårt för att ta hans signaler också. Jag tycker inte att livet går ut på "signaler" ;). Jag vill VETA, fram med skiten bara! Nu låter det som att jag har någon form av diagnos, och inte kan se "signaler", men jag TYCKER fanimej att det är svårt! Jag behöver superrak kommunikation för att hänga med. Och jag är ärlig som person. När vi pratar om sex och tidigare relationer, så vill jag faktiskt berätta hur jag känner.

Inte för att komma med något försvarstal, men jag är INTE onormalt mycket på, jag tjatar inte, jag sitter inte och hetsmessar/ringer whatever. Jag skickade ETT sms som han inte svarade på, så skickade jag ett nytt efter 2 dagar, och bara påpekade att jag tyckte det var lite märkligt att han inte sa ett knyst, när vi varit överens om att man måste vara öppen och ärlig med vad man känner.   

Jag har INTE sagt till min nuvarande date att jag känner mig utnyttjad av HONOM! Det gör jag jag inte! Vi pratade (han berättade om sin skilsmässa osv.) och jag nämnde att jag är rätt less på att bara ha sex, och att jag känt mig lite utnyttjad tidigare. Att ha sex med honom var ju ett val av mig, och det är inget jag är ledsen över. Det råkiga var att han inte hörde av sig innan jag blev irriterad.

Suck. Anar en ganska så trist attityd ;)

Så var det avslutat med killen jag dejtar och började tycka om... Han ringde upp idag och var helt ärlig, sa att han inte är redo och blabla. Hade en bra träff i måndags, innan vi somnade sa han att "det är läskigt när man börjar känna saker". Ja tydligen.

Varför gör det så attans ont? Varför blir jag så ledsen att allt bara känns SKIT? Fan i helvete! Allt var INTE perfekt med den här killen, vissa "praktiska" omständigheter alltså. Men nu, när han inte vill ses mer, DÅ ska jag minsann göra honom till den mest perfekta mannen som går i ett par skor. Okej att han är otroligt vacker, suverän i sängen och spännande att vara med, men vad fan. Vi hade inte hunnit någonstans med varandra, jag hade ju inte blivit kär, och jag HATAR mig själv för att jag blir ledsen ändå.

Varför dejtar jag öht? Ska jag sluta med det?     

Var nog på tredje dejten. Hade egentligen tänkt att "jag ska inte..", men det blev så.

Fiffigaste är väl att göra som man själv känner..