Tråden för oss muslimska systrar.

Assalamu alaikum wa rahmatullahi wa barakatuh.
Såg på din sida, vilket fint namn eran dotter hade och vilken sorg det måste ha varit att förlora henne.
Tycker denna dikten är fin om änglabarn: 
Livet går vidare, därför att det måste gå vidare
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap
Varför skulle du sluta tänka på mig, för att du inte längre kan se mig
Jag väntar på dig, för en kort stund alldeles i närheten 

Må Allah stärka er i detta.

We alaykom el salam. Jag beklagar din förlust. Jag har en vän som förlorade sin son i samband med förlossningen, en hemsk förlust och jag tappar barn i mitten av graviditeter pga min etapp, men elhamdolillah nu har jag passerat 2 veckor längre än alla andra gånger

Elhamdolillah för oss som förlorar barn, dessa är fåglar i paradiset, hade man inte trott på gud så kunde man inte leva vidare och hamna i depression.

Jag kan säga att varje gång jag förlorade så var jag ledsen, men sister efter fjärde gången fick jag andningssvårigheter och vaknade flera gånger under natten av att jag kunde inte andas och bara grät, men med guds vilja och alla människor runt om kring mig så gick det elhamdolillah typ över, men den svåra smärtan försvinner, men kniven finns kvar i hjärtat. Hade man inte haft graven som en plats så hade man inte kunnat gå vidare.

Ta hand om dig och behöver du prata eller vad som helst så finns jag här för dig

BESA: wa aleikum salaam o välkommen hit. Jag beklagar din förlust, Må Allah ge dig styrka, Ameen. Precis som syster skrev ovan att hade man inte Allah så skulle man nog gå under. Allah ger oss styrka, Allah stöttar o tröstar oss Alhamdulillah!

Hej Besa, jag beklagar att din dotter gick bort i vecka 39. Själv är jag i vecka 35 just nu och är så livrädd för att samma sak ska hända mig. Hur ska man gå vidare? 

Jag brukar tänka på två saker:

Läste en hadith om att ett dött barn alltid väntar på sina föräldrar vid paradisets ingång för att sedan tillsammans gå igenom paradisets portar. 

Har även en liten historia som jag ska försöka återberätta så gott jag kan:

En man och en kvinna hade fött en son som var några år gammal. När mannen var borta på en längre resa så dog plötsligt sonen i hemmet några timmar innan pappan kom hem. Frun bäddade ner sin son i sängen och gick ut till sin ovetande man. 

Hon kramade sin man och bad honom att ta en lång dusch och rena kläder. När han var klar så frågade hon sin man:

- Om man lånar ut någonting till en annan person, har den ursprungliga ägaren rätt att ta tillbaka det?
- Ja självklart så har man rätt att ta tillbaka det. 
- Allah har tyvärr bestämt sig för att ta tillbaka vår son som vi fått låna en tid.

Mannen gick in till sin döde son och sörjde men med vetskapen om att Allah fått sin vilja igenom. Livet är inte självklart, vi lånar det tillfälligt av Gud. 

Så fort min rädsla tar över så tänker jag på dessa berättelser och de brukar alltid ge mig lite hopp. Jag hoppas du kanske får en liten sekunds känsla av hopp också! 

Ta hand om dig!