Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

jo absolut men vad är att vara ärlig??
Som ni säger, "jag vill träffa nån som jag vill leva mitt liv med men under tiden så behöver jag även andra saker..." så kan det ju vara för mig med, att jag inte behöver lägga ner dejtingen för att jag inte är riktigt "färdig" med det som varit tidigare.
Jag kan ärligt säga att jag till 100% absolut inte är över mitt x, å andra sidan har det varit såhär jämt hos mig. Jag håller fast vid en person tills jag träffar nästa, typ, även om det tar flera år...jag är sån att jag på nåt sätt "hänger upp mig" på någon annan. Även om jag inte hänger efter en person så hänger jag upp mig i sinnet på en person.

Jag känner nog att jag behöver dejta för att kanske komma ifrån detta. Få tänka på annat än mitt tidigare liv, få vara bara JAG (inte nåt ex, inte mamma till mina barn etc utan bara jag!) där den personen inte vet nåt om mitt fd liv. Ett liv som kantats av väldigt jobbiga saker där jag inte kunnat vara mig själv till 100%

Så frågan är bara om man mår bättre av att lägga ner dejtandet och sitta hemma och uggla eller om man faktiskt kommer framåt snabbare om man dejtar och kommer ut i livet? Kanske råkar jag bara springa på den personen som jag faktiskt faller för och som gör att jag helt glömmer mitt f d liv. Är jag inte ute i svängen så har jag ju inte alls den möjligheten?!
Eller är jag helt ute och seglar?

NÄ men det är ju just det jag säger
"Dejta" för mig är inte nåt seriöst...utan det är just "dejta", testa sig fram, se vad det är för person, är det nån man trivs med att bara fika med? Spela tennis med? Ha sex med? Mysa med? Kolla på film med? Snacka skit med? Ja ni fattar...
För mig är dejta just detta.
Jag förstår annars inte vad du menar.
För mig är seriöst förhållande en sak och det är jag INTE redo för nu. Dejta är däremot just detta, att kunna umgås och bara vara JAG, träffa folk och ha skoj!

"Dejt" för mig är att träffa nån för att se vad det är för person Jag har inget annat namn för just den grejen så därför blir det det ordet. Antingen är det en person som inte säger mig nåt, en person som jag blir galet kär i direkt eller nån som jag gillar att bara hänga med, inte intresserad av nåt förhållande.
Tror det är så med killen jag träffar nu. Jag gillar honom. Vi har lätt att snacka och han är trevlig men jag känner inte för nåt förhållande just nu. Grejen är väl att jag inte direkt är ute efter sex heller så jag vet inte om en kille tycker det är så intressant att bara träffa en tjej för att fika, gå på bio, ta en promenad etc. Jag gillar bara att snacka, utbyta erfarenheter och liksom vänja mig vid att träffa nån av andra könet igen efter att han varit tillsammans med en och samma kille under flera flera år. Jag är väldigt trogen av mig så för mig känns det som om jag är otrogen nu nästan fast vi varit isär i 8 månader

Så detta är nyttigt för mig som person. Under dessa månader jag dejtat nu så har jag lärt mig otroligt mkt. Jag är inte alls lika blyg längre. Jag blir ju nästan inte nervös längre, till skillnad från förut då jag nästan kräktes av nervositet. Jag har lärt mig berätta mer hur jag tänker och känner, jag är inte rädd för att nån ska bli arg/ledsen på mig utan står för vad jag tycker och känner. Jag har också vant mig vid att snacka om andra saker än barn och familj typ (nåt som tyvärr ofta blir vardagen i en småbarnsfamilj) så för mig har dessa "dejter" verkligen varit nyttiga och jag känner att jag kan lära känna mig själv genom att "dejta" (eller vad vi nu ska kalla det )

Nä men känns som om alla missförstår mig! jag behöver inte en man för att må bra och jag behöver inte sitta hemma och uggla, men då jag alltid gillat bättre att umgås med killar än tjejer t ex så är det ju ett ypperligt tillfälle att umgås med killar. Dessutom så är ingen av mina vänner singlar så ingen har någon vidare lust att göra nåt speciellt mitt i veckan efter jobbet utan då är det barn och familj som gäller och då blir jag ofta själv.
Jag tränar och så men ibland vill man ju göra nåt med sällskap. Jag jagar inte en man för att inte sitta hemma och jag jagar inte en man över huvudetaget.

Jag är inte heller ute efter att bli en annan person än jag är. Jag är den jag är och det står jag för MEN jag har under mina två tidigare förhållandena blivit väldigt mkt en del i förhållandet och det vill jag inte vara för det ÄR INTE jag egentligen. Jag vill vara den jag är! För mig är detta ett utmärkt sätt att praktisera detta, att "öva" på att vara den jag verkligen är, inte kuva mig, utan stå för det jag känner och tänker och tycker.
Som jag skrev, vara bara JAG, INTE nåt jag var i mitt förhållande!!

Hmm vet inte hur jag ska förklara det!
Jag märker väldigt tydligt att jag trivs utmärkt utan nån man i mitt liv annars hade jag väl tagit den första bästa jag hittade, men det skulle aldrig falla mig in. Jag klarar mig bra på egen hand och jag trivs faktiskt riktigt riktigt bra själv (något jag faktiskt aldrig trodde när jag separerade) och känner att jag nog skulle kunna vara singel jämt om det inte var för vissa delar i kråksången

mm min första tanke också. ok om man sover över av nån anledning men då ska ni väl inte sova ihop eller? nja det där är INTE bra. Jag och mitt x har lyckats hålla oss ifrån varandra på alla sätt sedan vi separerade. Inte haft sex, inte sovit över, inte pussats eller nåt...det har hänt att han pussar mig på halsen eller kinden och jag känner med en gång att det blir jobbigt. Bättre att inte utsätta sig för det!

Visst kan ni vara vänner men nu såhär i början att gå från förhållande till vänner så är det ju rätt känsligt. Kanske bör ni bara träffas utan att sova över såhär i början och när du sedan känner att alla känslor är borta så kan ni börja sova över hos varandra igen?

Jag känner nämligen igen mig själv. Jag vill så gärna vara vän med mitt x just för att han känner mig så bra. Han kan ju mig utan och innan och jag saknar väldigt mycket just att snacka med honom. Snacka om allt och inget men jag har insett att det nog inte är läge för det riktigt än. Vi rings när det gäller barnen och vi kan även pratas vid om vardagliga saker då och då men jag känner att jag måste hålla en viss distans och på så sätt kunna bevara vänskapen tills alla känslor är borta och då kunna utöka kontakten som VÄNNER igen.

nu förstår jag inte? vad kommer det in att jag inte tycker det är ok att han träffar nån ny? vart har jag skrivit det??

aha läste det som en fråga...
vet inte, det är möjligt men då får jag ta det. Jag vet ju av erfarenhet att den vänskap man känner att man vill ha i början kanske inte känns lika viktigt 2 år senare. Jag har ingen aning och jag tänker inte så mkt på det. Troligtvis kommer vi ju automatiskt att glida ifrån varandra lite när någon/båda träffar nån ny eftersom fokus då automatiskt kommer på någon annan och kanske till viss del tar över delar av det jag saknar med att inte ha honom nära mig (det här med att han känner mig och vet allt om mig etc)

Så det är inget jag direkt funderar på, det blir vad det blir. jag vet bara att jag måste hålla en distans nu för att må bra och sen var det blir i slutändan vet jag inte.

haha ska minnas det