Är det rätt att adoptera sn-barn?

Upplysningsvis, så är det de andra barnen mera av en fara för det hiv-positiva barnet, än tvärtom.

Ja, och faktum är att barn med såväl HIV som hepatit redan går på förskolor och skolor runt om i landet. Ingenting säger att personalen måste informeras om detta. Smittrisken anses obefintlig vid normalt ungänge. Om något barn börjar blöda när det är i förskolan eller skolan ska personalen använda skyddshandskar när det hjälper barnet. Arbetsledningen ansvarar för att personalen är informerad om hur sårskador ska hanteras.

1, ja, det görs ju ofta även utan vetskap om att barnet kan ha "defekter" speciellt på bebisar. tycker inte att det är fel.
2, jag bryr mig inte om hur liten risken är att HIV smittar, jag vill inte ha mitt barn på en förskola där det går barn med HIV, hepatit eller andra smittsamma livslånga sjukdomar typ herpes, (vilket jag tyvärr inser är omöjligt) ändå tycker jag detta..

Du har förmodligen herpes. Det är nog bäst att du adopterar bort ditt barn så den inte blir smittad av din hemska sjukdom.

Varför inte? Är det rädslan som tar överhanden?I fallet med herpes är det ju som du säger helt omöjligt, även om man anstränger sig. Men sannolikheten att ditt/dina barn ska vara smittade är stor.

Så bra!

Jag jublar. 

Räknas jag? 

En förlossning kostar samhället massor av pengar, även att ligga kvar på sjukhuset. Föräldrarna betalar nästan ingenting. För att inte tala om vården innan och efter förlossningen.
Eftersom det är helt valfritt att skaffa barn så paratiserar man alltså på samhället, för att vara fräck. Sen tillkommer det ju även mammapenning, barnbidrag, barnomsorg, skola och gratis läkarvård för barnet. Direkt från skattebetalarnas fickor.
Jag tycker inte att man ska göra skillnad på skattebetalare och skattebetalare, helt enkelt.
Någon som adopterar barn kanske rentav betalar mer i skatt än dagiskompisens mamma, som kunde skaffa barn fast hon lever på diverse soc-bidrag och alltså inte tillför samhället en krona eller betalar dom obligatoriska avgifterna som dagisplats ur egen ficka (och dagisplatsen är ju redan kraftigt reducerad, tack vare skatten).

Risken att smittas av HIV är dessutom minimal, så varför skulle det vara farligt att ha sina barn på samma dagis som en HIV-smittad förstår jag inte. Det viktiga är att personalen är informerad om situationen som med alla typer av sjukdomar.
Sen kan man också vända på det även där; om det HIV-smittade barnet varit 100% svenskt med 100% svenska föräldrar - vad hade man gjort med det barnet? Isolerat det? Eller är det bara "rätt" när barnet inte är från Sverige?
Psykiska sjukdomar, fetma, hjärtfel etc. är genetiska sjukdomar och smittar släkting-barn i högre grad än HIV smittar person-person, så inför vi ett adoptionsförbud från t ex. Afrika bör vi kanske se över huruvida folk med genetiska sjukdomar i släkten bör få skaffa barn hur som helst. Genetiska sjukdomar kostar även dom pengar för skattebetalarna.

Sverige behöver fler barn, det finns föräldrar som vill få barn genom adoption. Många barn som är adoptionklara har kända SN, fler föräldrar öppnar upp för att ta emot ett barn med kända SN. 
 
Så vitt jag vet är det fortfarande svårt att hitta föräldrar till barn med HIV trots att det torde vara ett av de enklare SN:en ur ett familjeliv betraktat: jag menar, barnen lever helt vanliga liv och har en normal hälsa.  Socialt är det dock svårt att vara förälder till ett barn med HIV när man ser hur illa behandlat barnet blir av omgivningen som får vetskap om att barnet är HIV-positivt (te x inom vård, tandvård osv).

De flesta adopterade med special needs har små SN som inte är särdeles kostsamma för det svenska samhället. De kräver ingen anpassad skolgång, ingen assistans, inget vårdbidrag, inga skolresor pga funtionsnedsättning osv, osv. 

Många barn med SN kräver en operation för att korrigera eller ta bort eller bota det SN som barnet har, men sedan ingen vård utöver detta. Visas barn kräver fler operationer (vanligt för barn med LKG).

Forskningen visar att adopterade barn tom har BÄTTRE hälsa än biologiskt födda barn i Sverige.  Varför kan man undra. Troligen för att de riktigt sjuka barnen aldrig kommer på fråga för adoption. De avlider i späd ålder eller är för sjuka för att bli aktuella för adoption. De barn som har kända SN har i regel fått  goda och regelbundna hälsokontroller i sitt ursprngsland, de har kanske sluppit bo på barnhem och istället fått god omvårdnad i en ka fosterfamilj i väntan på att deras "for ever" family ska komma och hämta dem, därav statistiken.