• Anonym

    Är det rätt att adoptera sn-barn?

    Många barn med kända sn adopteras till Sverige och de kostar det svenska samhället mängder med pengar, pengar som egentligen är skattebetalarnas. Är det rätt? Och är det rätt att adoptera barn med HIV och andra farliga sjukdomar? De riskerar att smitta svenska barn på förskolan och i skolan. Hur tänker ni andra kring detta? Är det verkligen en rättighet att adoptera vilket barn som helst till Sverige bara för att man fått sin hemutredning godkänd? Har man inte ett ansvar som skattebetalare också och ett ansvar för sina medmänniskor HÄR? Vad tänker ni? Adoption, ja. Adoption av vilket barn som helst, nej.

  • Svar på tråden Är det rätt att adoptera sn-barn?
  • Anonym (A-mamma)
    Jakkolina skrev 2011-08-02 22:01:09 följande:
    Alla som skaffar barn vill nog att barnen är friska,men det är bara dom som adopterar som kan ställa ett sådant krav!
    Det kan inte a-föräldrar heller. Men de kan välja bort att aktivt adoptera ett barn med kända SN, eftersom adoptionsorganisationerna och barnets företrädare i Ursprungslandet tycker att det är viktigt att den som blir barnets familj tar emot barnet med öppna armar och har all kunskap som klrävs om barnets special need.  

    Det kan såklart mycket väl visa sig att ett barn har någon åkomma som inte var känd vid adoptionen. Detta är något man som förädler får ha en beredskap för, som alla föräldrar. Många har fått barn med autism och / eller utvecklingsstörning utan att det var känt vid adoptionen.  Självklart är det lika villkor som när man föder sitt sarn. Du får det barn du får.
  • Anonym
    Anonym skrev 2011-08-03 00:23:55 följande:
    8-9 år är inte dagis. På dagis är man mycket yngre.
    Det jag gjorde vid 8-9årsålder gör barn idag betydligt tidigare, du vet, barn växer upp snabbare idag än förr av någon anledning. Jag har själv barn på dagis så jag vet att man inte går på dagis vid 8-9 år men det var inte det detta handlade om eller hur? Snacka om att haka upp sig på nada..
  • Anonym

    Blir man upplyst om ett barn har HIV på samma skola som sina egna? 
    För samtidigt som barn är snabba på få skråmor och leka blodsbröder så kan jag tänka mig att man är lite försiktig med att "hänga" ut barnet så att det inte blir utfryst... Eller?  

  • Anonym
    pralin skrev 2011-08-03 02:41:18 följande:
    En förlossning kostar samhället massor av pengar, även att ligga kvar på sjukhuset. Föräldrarna betalar nästan ingenting. För att inte tala om vården innan och efter förlossningen.
    Eftersom det är helt valfritt att skaffa barn så paratiserar man alltså på samhället, för att vara fräck. Sen tillkommer det ju även mammapenning, barnbidrag, barnomsorg, skola och gratis läkarvård för barnet. Direkt från skattebetalarnas fickor.
    Jag tycker inte att man ska göra skillnad på skattebetalare och skattebetalare, helt enkelt.
    Någon som adopterar barn kanske rentav betalar mer i skatt än dagiskompisens mamma, som kunde skaffa barn fast hon lever på diverse soc-bidrag och alltså inte tillför samhället en krona eller betalar dom obligatoriska avgifterna som dagisplats ur egen ficka (och dagisplatsen är ju redan kraftigt reducerad, tack vare skatten).

    Risken att smittas av HIV är dessutom minimal, så varför skulle det vara farligt att ha sina barn på samma dagis som en HIV-smittad förstår jag inte. Det viktiga är att personalen är informerad om situationen som med alla typer av sjukdomar.
    Sen kan man också vända på det även där; om det HIV-smittade barnet varit 100% svenskt med 100% svenska föräldrar - vad hade man gjort med det barnet? Isolerat det? Eller är det bara "rätt" när barnet inte är från Sverige?
    Psykiska sjukdomar, fetma, hjärtfel etc. är genetiska sjukdomar och smittar släkting-barn i högre grad än HIV smittar person-person, så inför vi ett adoptionsförbud från t ex. Afrika bör vi kanske se över huruvida folk med genetiska sjukdomar i släkten bör få skaffa barn hur som helst. Genetiska sjukdomar kostar även dom pengar för skattebetalarna.
    "Problemet" är ju då att det är frivilligt att tala om detta vilket gör att dagispersonalen troligtvis inte vet om detta. Det är väl det jag tycker är mest knas, att man inte måste informera och att man inte gör några större ansträngningar för att ta bort tabu-stämpeln. Jag tycker alltså hur eller hur, att det är information som personalen bör känna till av flera anledningar.
  • Fru Kwasthilda

    Ni som är så rädda - ni måste inse att det är en betydligt större risk för en tonåring än för ett dagisbarn att ha en HIV-smittad kompis.

  • Anonym
    Fru Kwasthilda skrev 2011-08-03 09:09:11 följande:
    Ni som är så rädda - ni måste inse att det är en betydligt större risk för en tonåring än för ett dagisbarn att ha en HIV-smittad kompis.
    Hmm.. Varför skulle en tonåring ha mer HIV? Visst att man börjar ha sex med andra då men då återkommer jag till frågan om att det är tabu och skam över att ha HIV så att man inte vågar tala om detta och istället utsätter sin tonårige sexpartner för risken?
  • Cocco

    Ibland mår jag illa över hur man ser på barn med sjukdomar och funktionshinder, urk.

  • Jojile
    CDSJGRD GGEHCS IAGOTSE skrev 2011-08-03 00:53:01 följande:
    Varför inte? Är det rädslan som tar överhanden?
    Anonym (tveksam) skrev 2011-08-03 00:49:55 följande:
    andra smittsamma livslånga sjukdomar typ herpes, (vilket jag tyvärr inser är omöjligt) ändå tycker jag detta..
    I fallet med herpes är det ju som du säger helt omöjligt, även om man anstränger sig. Men sannolikheten att ditt/dina barn ska vara smittade är stor.
    Jag kan räcka upp handen på detta, och Gud vad jag skäms, men jag är faktiskt LIVrädd för Aids/HIV. Verkligen och totalt livrädd, och det är enbart den anlednignen till att jag inte vill att det ska gå barn på sonens dagis som har denna sjukdom.
    Sedan vet jag om att det problemet ligger hos mig så jag skulle väl i första hand försöka jobba på det innan jag rycker upp sonen.
  • Xsa
    Jojile skrev 2011-08-03 09:30:01 följande:
    Jag kan räcka upp handen på detta, och Gud vad jag skäms, men jag är faktiskt LIVrädd för Aids/HIV. Verkligen och totalt livrädd, och det är enbart den anlednignen till att jag inte vill att det ska gå barn på sonens dagis som har denna sjukdom.
    Sedan vet jag om att det problemet ligger hos mig så jag skulle väl i första hand försöka jobba på det innan jag rycker upp sonen.
    Jag har också varit livrädd för HIV. Den dagen en mycket nära vän till mig avled fick jag veta att personen var HIV-positiv. Vi hade haft ett nära umgänge under flera år och delat allt (mat, pussar, glas, cigaretter, toaletter osv). Detta med HIV var så skuld och skambelagt att jag aldrig fick veta. Denna person var livrädd för omgivningens reaktioner och valde att hålla sin sjukdom hemlig för alla utom partners. Min vän dog till följd av sin sjukdom, men var till synes  frisk fram till dödsdagen.

    Efter detta har all min rädsla inför HIV/ aids försvunnit. Detta eftersom vi levde så nära varandra under flera år och självklart är det inget som har smittat mig.  Min väns partners har ej heller blivit smittade, trots mångåriga förhållanden och ett äktenskap.
  • FemaleX

    Svår fråga. Varför väljer man att adoptera barn med speciella behov och svåra handikapp?
    Jag antar att man känner att man klarar av att hantera barnets handikapp och att man kan älska barnet oavsett vad. Adoptivbarn har ju speciella behov iom att de kan har traumatiska upplevelser, svåra separationer mm. Det ställer stora krav på de blivande föräldrarna. Barnet kan vara fysiskt friskt men ändå kan ha behov av stöd så som extra tillsyn, att man jobbar med anknytning osv.
    Sedan så finns det många barn som har korrigerbara handikapp t ex hjärfel, klumpfot, gomspalt mm som man kan operera och bli bra ifrån. I sitt hemland räknas dem som sn men här är det inget direkt utan låt säga Lisa som kommer till Nisse och Petra från Kina har ett hjärtfel och gomspalt och en hörselskada. Man opererar hjärtfelet och gomspalten och får logopedhjälp och hörapparat och tecken som stöd och extra stöd på dagis och kanske i skolan. När Lisa är 9 år har hon bara sitt hörselskada kvar som hon alltid kommer att ha, hon kan göra allt annat som andra kan också.

    Man kan inte välja bort sn på ett barn. Mycket kan hända under graviditeten hos biologisk mamma och under förlossningen mm. Man kan få ett friskt barn men som kräver massa stöd i alla fall. När som helst kan vilket barn som helst bli sn livet är så skört. Äv vanliga svenska barn kan bli handikappade och kosta samhället pengar så resonemanget är ju helt åt skogen att man ej ska adoptera barn med sn.

    Jag tycker du Ts ska läsa mer information om hiv och andra sjukdomar. Hur de smittar och vad man tar för mediciner osv.

Svar på tråden Är det rätt att adoptera sn-barn?