Är det rätt att adoptera sn-barn?

Nej nu tror jag det blev lite missförstånd här. Vad jag har förstått det som, och jag kan ha fel, så finns det fler (friska) barn som behöver adopteras än vad det finns adoptivföräldrar. Då menar jag att jag känner mig tveksam till att kostnaderna för sjukare barn "lämpas över" på oss när det istället finns möjlighet att samtliga barn som adopteras är friska.

Dessutom är inte sn automatiskt lika med sjuk. Jag ser t ex inte synfel eller skelögdhet som en sjukdom men i vissa länder klassas det som sn... Bara så att vi skiljer på det...

Det kan man väl tycka att man har. Lärarna borde åtminstone bli informerade. Tänk om mitt barn får HIV pga det.

Nej nu tror jag det blev lite missförstånd här. Vad jag har förstått det som, och jag kan ha fel, så finns det fler (friska) barn som behöver adopteras än vad det finns adoptivföräldrar. Då menar jag att jag känner mig tveksam till att kostnaderna för sjukare barn "lämpas över" på oss när det istället finns möjlighet att samtliga barn som adopteras är friska.

Bör barn med HIV få gå på vanliga förskolor då? Vad tycker ni?

Jag är lite kluven. För några år sen hade jag sagt "ja" rakt av men efter det har jag lärt känna en tjej som är adopterad från indien och jag har börjat byta åsikt. Jag har absolut inget emot utlandsadoptioner av friska barn såklart, känner många som är adopterade om nu någon får för sig att jag är rasist bara pga detta.

Iaf, tjejen från indien är jämngammal med mig (25år). Hon hade polio när hon var liten och adopterades sedan till sverige. Hon har opererat sitt ben otaliga gånger för skattebetalarnas pengar. Det tycker jag är ok. Hon har sedan valt att göra flera rekonstruktiva operationer som gjorts bara för att ärren ska se "snyggare" ut. Det tycker jag inte är ok att vi skattebetalare betalar pengar för. Hon missbrukar smärtstillande tabletter och har såklart högkostnadsskydd så hon inte behöver betala för dem. Hon får olika läkare att skriva ut tabletter åt henne och ljuger om hur många hon har kvar.

Pga operation under gymnasiet valde hon att hoppa av gymnasiet helt. Efter det har hon inte haft ett enda jobb. Hon har skyllt på sitt ben för att slippa ta tag i sitt ben och verkar inte ha några samvetskval alls över att hon lever på soc och inte pluggar färdigt. Hon bor i en finare lägenhet än vad jag gör och soc betalar såklart hyran. Sen sticker hennes föräldrar till extrapengar varje månad så hon ska ha råd med mer utvsvävningar. Nu när hon efter sådär 8år av att bara leva på soc och inte göra nånting på dagarna alls (hon söker alltså inte jobb och är inte intresserad av att jobba) så ska hon börja plugga upp gymnasiebetyg med 200poäng(!) termin. Normal studietakt är ca 400-450p/termin. Eftersom varken soc eller csn vill betala när hon läser så lite har hon fått sina föräldrar att ta ett lån åt henne så hon ska kunna plugga i sån långsam takt fastän vem som helst inte skulle ha några problem med att plugga "helfart". Och hon tycker det är dåligt att inte soc eller csn vill betala för att hon ska plugga(!) fastän hon aldrig försörjt sig själv eller ens försökt försörja sig själv i hela sitt liv. Hon kanske är väldigt sällsynt men det är den enda person som är adopterad med en allvarligare sjukdom jag känner till...

Du har fel. Det finns fler som vill adoptera barn än det finns barn som är fria för adoption. Av den anledningen är det långa köer (flera år i många fall) innan man får sitt efterlängtade adoptivbarn.

De flesta små och friska barn som är juridiskt fria för adoption idag får familj i sitt födelseland. När man adopterar ett barn internationellt måste man räkna med att de kommer att ha någon form av sn. Det kan handla om att barnet är för tidigt fött, har någon sjukdom eller missbildning, har hunnit bli några år eller har svår social bakgrund. Alla som adopterar måste ha beredskap för att ta emot ett barn med sn. Viss sn är lätta att åtgärda, andra kräver behandling eller stöd livet ut.

När det gäller diskussionen om kostnaderna och antydan om att våra barn belastar samhället blir jag riktigt irriterad. Vi som adopterar är ofta lite äldre än genomsnittsföräldern. Många av oss är medel- eller höginkomsttagare. Vi har jobbat i många år och har under alla dessa år betalat in en helvetes massa skatt, rent ut sagt. Vi fortsätter att jobba och göra rätt för oss. Om någon familjemedlem behöver hjälp och stöd som innebär att det tar skattepengar i anspråk har jag inte det minsta dåligt samvete för det. Om mitt adopterade barn har behov av sjukvård, mediciner, stödresurser i skolan osv är det vår förbannade rätt att få det, på samma sätt som om mitt (eller ditt?) biologiska har behov av hjälp.