Thea86 skrev 2011-08-12 14:45:27 följande:
Lånnamn stavas med W men svenska namn gör inte det. William uttals som det engelska namnet. Vill man ha det svenska uttalet ska det stavas med V.
De andra namnen som du skrev kommer från tyskan (tror det gäller alla exempel) och uttalsskíllnaden mellan svenska v och W på tyska är inte särskilt stor ( med udantag att V ofta uttalas som F). Det är betydligt vanligare att ursprungstavnignen får vara kvar i efternamn än i förnamn.
Men tar man ett engelsk namn och stavar det med W så uttals det som den engelska bokstaven. William och Villiam uttalas inte lika dant och inte heller Kewin (finns det som namn på engelska?) och Kevin.
hur uttalar du ordet webbdesigner? Svenka eller engelska uttalsregler?
lånord som inte har försvenskats uttalas inte enligt svenska regler och samma sak med namn.
Jag fattar inte vad det är du babblar om. Du skriver som om du vore språkkunnig, men inget av det du skriver stämmer överens med något jag har fått lära mig. Det finns gott om låneord som försvenskats i uttal med bibehållit sin stavning i strid mot svenska uttalsregler. Kebab, keps, kex och kiosk för att nämna några exempel. Eller varför inte ta KIWI, som de allra flesta uttalar [ki´vi] och inte på något annat sätt (japp, namnet är faktiskt engelskt).
Vidare verkar du inte vara insatt i stavningsreformen som genomfördes i slutet av 1800-talet, där w ersattes av v i det svenska skriftspråket. Vid det laget hade patronymikonsystemet i hög grad ersatts av tagna namn även bland bondebefolkningen, och den dekorativa stavningen som förekom i gammelsvenskan var ju vanlig bland efternamn och ortsnamn långt efter stavningsreformen 1906. Hur du kan få namnet "Wiksten" eller "Wallsten" - typiskt svenska antagna naturinspirerade namn från 1700-1800-talet - att bli tyskt övergår faktiskt mitt förstånd, det är ungefär lika tyskt som Sandberg, Moberg eller Bergvall. Wik/vik förekommer i en mängd nordiska ortsnamn, och där det förekommer i tyskan rör det sig om wic (t ex Slesvig) - med en annan betydelse och från latinet. Tyskarna hade inte samma typ av efternamnsbildningar. Efternamnet Wijkander/Wikander som så många andra av dessa namn, härstammar från en svensk ort. Ett exempel på dekorativ stavning i (orts)namn är Wij trädgårdar. Ja, tro det eller ej, det är svenskt! Och uttalas med v, precis som Vi bruk!
Du skriver " Vi har anpassat a:et till det svenska uttalat och vi har även anpassat stavningen till svenska genom att byta till V i början" men det stämmer ju inte för fem öre. Andelen som heter Villiam utgör typ en procent av samtliga som bär namnet William.
Sammanfattningsvis så är det rätt enkelt att konstatera att när namnet William lånades in till svenskan - det har funnits här sedan slutet av 1600-talet, början av 1700-talet - fanns det inte några uttalskonflikter - för att, helt enkelt, stavningar med w var förhärskande. Att stavningen bibehölls efter stavningsreformen, liksom flertalet ortsnamn, är inte konstigt, eftersom det rör sig om ett egennamn och inte ett ord. Det finns sålunda ingen som helst anledning att avkräva att namnet William ska uttalas på engelska istället.
/k-girl, som haft en gammelfarbror född i mitten av 1800-talet vid namn William, vars namn alltid har uttalats Viljam och ingenting annat.