Hur kan man som jag, AP-förälder, bara acceptera att sonen är ängslig och ledsen på dagis efter inskolning? Hjälp!

Jag tycker absolut att du ska förlänga inskolningen.

Jag skulle också välja att förlänga inskolningen.

Längre inskolning låter som en bra idé. Har du pratat mycket med din son om förskolan? Ibland så underskattar man deras förmåga att förstå och ta in saker och missar den viktiga kommunikationen. Ni behöver kanske helt enkelt prata mer om förskolan helt enkelt.

Hur beter du dig själv i samband med lämnandet? Drar du ut på det eller försöker du komma iväg snabbt? Kan det vara så att du känner stor ångest inför lämningarna och att din son käner av det och liksom speglar dina känslor genom sin gråt? Om ni har möjlighet kanske det vore en bra idé att din sons pappa lämnar honom i början. Även om pappor givetvis också kan tycka att det är jobbigt med inskolningen, är de i allmänhet mindre fusionella i sin relation till barnet och tar lite lättare på fysiska separationer.

Min dotter började på dagis när hon var 18 månader, och jag kände som många andra mammor lite ångest inför lämningarna. De två första veckorna var det ganska jobbigt med många tårar, men sedan tog det slut och det blev betydligt enklare att lämna henne. Då hade nog både dottern och jag kommit över tröskeln och accepterat separationen. Efterhand kom dottern att älska förskolan och det känns verkligen jätteskönt!

Jag kan tillägga att när min dotter hade skolats in (av pappa) gick det jättebra för pappa att lämna men när jag för första gången skulle lämna gick det mindre bra. Hon blev jätteledsen och jag var inte alls förberedd på detta så jag lämnade och gick. Även om hon blev glad nästan direkt efteråt så kändes det helt enkelt inte bra att lämna henne ledsen. Så nästa dag hade vi en ordentlig mysstund i bilen innan vi gick in. Jag ammade henne fortfarande och hon fick sitta så länge hon ville (har tur att ha det jobb jag har där det faktiskt var möjligt att göra så). Hon fick själv avgöra när hon var beredd att avsluta vår mysstund och gå in och efter det har vi aldrig någonsin haft en ledsam lämning. Våra mysstunder fortsatte i kanske tre veckors tid och sedan dess har hon inte haft tid med dem utan har velat komma in på dagis så fort som möjligt Kanske kan vara ett alternativ för er?

*favoritar och skriver mer sen*

Är själv inne i detta nu och jag kunde knappt sova inatt. Dagiset verkar mysigt, personalen är gullig osv och jag ser hur de verkligen gör allt för att trösta de ledsna barnen men det är just det son oroar mig. De ledsna barnen.

Vi började inskoningen denna vecka 9-11 varje dag och de tyckte att han verkade så trygg att vi skulle prova att lämna redan igår, på onsdagen. Det blev katastrof! Sonen blev hysterisk och jag klarade inte av att gå. Han klamrade sig fast i mig och ville amma när vi gick in igen. Han ammade en stund, hoppade sen ner från min famn och sprang iväg för att leka. Nu är min största skräck att det ska bli likadant nästa gång och sen varje gång vi lämnar. Så jag frågar mig samma sak som TS: hur ska jag kunna leva med mig själv om jag måste lämna honom ledsen och uppriven.

Jag sitter och oroar mig för den där biten i förväg så vill spara denna tråden för fler råd.

Viktigt att prata med personalen om din känsla. Och vad du hört från andra föräldrar. Är det en lyhörd personal kan ni säkert komma på en bra lösning tillsammans för att hjälpa din son bli tryggare på förskolan.

Tycker i övrigt pistou ger riktigt bra råd. !

Lycka till!

Jag förlängde inskolningen med min dotter, det tog fyra veckor. Var med henne där hela dagen tills hon var trygg och slutade komma tillbaks till mig hela tiden, utan även tog kontakt med personalen om det var något hon ville. Sen lämnade jag utan att det blev någon gråt, för hon kände ju de hon blev lämnad till och var trygg där. Har gått bra utan bakslag, nu har hon gått på dagis i två år snart. Det är bara om hon är lite trött å yrvaken nån dag som hon kan gråta lite, men det är ju mest för hon vill stanna hemma å sova